Vid ett flertal tillfällen gav sig dock Oliver och Lillevit sig på Egon och bråkade med honom, men de hann inte ens röra vid honom innan Egon la sig platt på rygg och pep och låg alldeles blickstilla. Han "slog" aldrig tillbaka, och detta bevisade hur starkt påverkad han blivit av mobbarna i sin förra flock.

Jag fyade bort Oliver och Lillevit när jag fick tag på dom, men det slutade jag med när märkte hur Ralf reagerade. Ralf började alltid lunka fram till bråkmakaren som han sedan brottade ner och tvångstvättade. Jag har aldrig sett något liknande förut, men allt tyder på att han tog Egons försvar, eller i alla fall inte tolererade något bråk i sin flock.

Egon litade inte på de andra råttorna, inte ens på Ralf. Han höll sig mest för sig själv. Allt förvärrades när Lillevit efter ett tag flippade ur och blev totalilsken mot de andra råttorna, han försökte bokstavligt talat ha ihjäl dem. (Jag tänker inte beskriva det händelseförloppet här, men Lillevit blev i alla fall okontrollerbar i andra råttors närhet, och fick bli ensamråtta.)

Efter det var de två delade "flockarna" ute halva tiden var i skift.

När råttorna fick kvällsmat väntade alltid Egon tills de andra hade proppat munnarna fulla som hamstrar och sprungit iväg innan han smög fram till matskålen. Det sorgligaste mat-minnet jag har är när Egon tog ett, ETT ynka riskorn som han bar med sig till ett hörn och ytterst långsamt tuggade i sig … Som om det var hans sista måltid. Jag började då smyga till honom extra mat så att han skulle förstå att han fick äta hur mycket han ville.

Egons misstänksamhet mot de andra råttorna höll länge i sig, trots att Ralf och Oliver var snälla. Han höll sig mest för sig själv, men han blev däremot snabbt väldigt social med mig och min syster. Han ville känna och se på precis allt, och var supernyfiken på allt som hände runt omkring honom. Han hade börjat få upp ögonen på omvärlden.

En konstig grej jag upptäckte snabbt hos Egon var att han bet, pytte, pytte löst på precis ALLT. Det blev inga bitmärken, och det gjorde aldrig ont, men han bet i kläder, ögonbryn, läppen, fingrar, tyger, böcker, sladdar … Allt. Och han nosade aldrig på saker. Han hade ingen favorit mat, och godiset som de andra älskade åt han bara om han var hungrig, som vilken annan mat som helst.

Jag tror att Egon inte hade något luktsinne. Till på köpet tror jag att Egon var döv - han reagerade aldrig på några ljud. Höga som låga, tilltal, andra råttors pip, prasselljud - absolut ingenting. Han stannade aldrig upp för att lyssna. Egon nös dessutom var tjugonde sekund, två nysningar i sträck - Atjiiih, atjiiih!, lät det hela tiden, och han stannade upp för att torka snoret från nosen.

Allt detta får mig att tro att hans "handikapp" orsakade att hans första flock stötte ut honom.

I mitt rum bodde även en gammal kanin, Herr Anton, som han kallades på gamla dar. Han var ute dygnet runt, oavsett om jag var hemma eller inte. Anton var nio år när Egon flyttade in. Oliver och Lillevit hade en tid haft som lek att bita stackars Anton i baken så att han sprang iväg, och även om Oliver snabbt lärde sig att sluta när Anton tillslut sa ifrån, så fortsatte Lillevit med detta titt som tätt under hela sitt liv, tyvärr.

Anton hade på grund av dom två lärt sig att råttor var elaka.

En kväll såg jag hur Egon långsamt gick fram och petade på Anton med ena tassen, och Anton blev genast arg och bet Egon. Väldigt löst, han ville bara varna, och det blev inga sår, men Egon pep till och satte sig upp blickstilla. Efter en stund gick han fram och petade på Anton igen. Samma reaktion.

Av någon anledning släppte inte Egons intresse för kaninen. Han höll sig i närheten, petade, pep till, petade. Det tog sin tid, men tillslut förstod Anton att Egon inte tänkte bita honom. De andra råttorna ignorerade han totalt, men Egon kom att förändra Antons liv för alltid.

Detta omaka par blev de bästa av vänner. När Lillevits springa fritt tid avlöstes av de andra grabbarna, flög Anton alltid upp så fort han fick syn på Egon och sprang fram till honom, och om Anton inte såg det, så sprang Egon till Anton.

Dom två gjorde allt ihop. Sov, åt, drack, och lekte en konstig lek som jag har svårt att förstå. Ibland jagade Anton runt Egon i långsam takt i rummet, ibland var det tvärtom. Men de rörde då inte varandra, utan sprang bara runt, runt. Efteråt låg de tätt ihop och sov, oftast mitt på mattan, eller i min säng. Anton såg även till att Egon alltid var skinande ren. Han tvättade hans öron, ansikte, pälsen, tassarna, ibland till och med svansen lite smått.

När Egon var hungrig så tog han med sig maten och satt tätt intill Anton och åt. Kanske för att de andra råttorna inte skulle våga ta hans mat då … Vad vet jag.

Egon var den enda råttan jag fullt kunde lita på att ta med mig utomhus. Vi brukade gå långa promenader i skogen och runt kvarteren, och han älskade att ligga platt i mitt knä och blunda med ansiktet vänt mot solen. Då knastrade han med tänderna i ett.

Efter att Egon hade ordnat det så bra med sin stora, svarta kaninbeskyddare så blev han aldrig mer sitt gamla rädda, utstötta jag igen. Från att knappt ha vågat äta, och varit rädd för allt, så blev han fullkomligt oblyg för främlingar och allt var roligt och ljust. Han vann allas hjärtan. Han fick en sådan energi att jag mer än en gång fick hjärtat i halsgropen när han gång på gång skulle utmana sig själv i klättring och hopp bland annat.

Trots sina många handikapp, om man kan kalla det det, så var Egon min läraktigaste råtta. Han kunde inte lära sig några ord eller kommandon, men han älskade uppmärksamheten av att bli visad nya saker, och han blev en mästare på att verkligen springa fram på två ben! Fort gick det! När han fick godiset så släppte han det bara. Det var inte belöningen som var intressant, utan leken i sig.

När jag satt på golvet och sydde så satt han i mitt knä och drog i tråden mellan sina små händer, kände på saxen när jag klippte osv. Allt som hände och gjordes var intressant.
Mycket märkvärdrig liten pojke det där.

En sen lördagsnatt så hände det alla vi råttälskare fruktar. Egon fick vad jag misstänker var en hjärnblödning. Samma dag som han varit så pigg, så såg jag honom på natten åla sig fram i min säng, med svart gegga rinnande ur ögonen. Jag kunde inget göra. Inga veterinärer hade öppet en söndag, och det var dessutom mitt i natten.

I tolv timmar höll han ut. Under alla dessa timmar satt Anton hos honom i min säng och tvättade bort all gegga från ögonen, tvättade hans päls och låg intill honom. Trots att Egon inte kunde röra kroppen längre, så ploppade han ibland svagt med ögonen. Jag och min syster satt hos honom och pratade med honom och grät stup i ett.
Hans ploppande gav oss hopp om att han i alla fall inte hade ont. Jag tror att Egon under dessa timmar njöt av att ha alla sina vänner hos sig och den konstanta uppmärksamheten och kärleken han fick gjorde att han inte led av sin förlamning. Efter tolv timmar så somnade han in på söndagen.

Anton spenderade efter den kvällen det mesta av sin tid de följande veckorna under min säng, där han låg i ett hörn :( Det gjorde något alldeles fruktansvärt ont att se hur Anton hade förlorat sin bästa vän. Jag kan såklart inte veta om Anton förstod att Egon var borta, men Egon kom i alla fall aldrig mer springande tvärs över golvet från buren till den väntande Anton …

Anton levde i ett år till efter Egons bortgång, och jag hoppas och tror att dom sedan fann varandra igen på andra sidan :)

❤️

Vilken underbar och sorglig historia. Jag blev alldeles tårögd…

Jättefint skrivet! Blev tårögd där på slutet…😢 Verkade som att lilla Egon fick det bra hos dig och Anton. Jag hoppas att det två vännerna hittade varandra igen 🌈❤️🌺

Tårarna rinner…

❤️ 🌺 Det var en fin historia, fast de slutade olyckligt 😕

Men nu är Egon och Herr Anton tillsammans igen och leker följa john över regnbågsbron 🌈

Såå otroligt vacker, jag fullständigt gråter så tårarna bara rinner på riktigt! ❤️Egon❤️Anton❤️

Så himla vacker och sorglig historia, kan inte hindra tårarna.  😕❤️

Tack så hemskt mycket allesammans, jag blir verkligen rörd över att så många orkade läsa allt. ❤️ Jag grät själv när jag skrev ner alltihop 😢Saknaden är så enorm efter dom som vandrar vidare, och det spelar ingen roll att åren går …

Jag glömde att skriva att om det stämde att Egon var cirka 6månader när han flyttade hem till oss, så blev han nästan två år. Så han var i alla fall ingen ungdom när hjärnblödning, eller vad som nu hände, slog till.

Anton blev piggare efter ett par veckor igen också, som tur var 🙂

Jag har så pinsamt lite bilder från den tiden, men jag hittade en till. Anton håller vakt i min extremt obäddade säng …

Åh, vilken fin historia… (med tårar i ögonen).

Åh vilken sorglig och vacker berättelse! ❤️

Åh vad fint! <3

Jättefin berättelse, båda dom har det säkert awsome på andra sidan❤️🙂

Jätte fint skrivet. Blev tårögd, så fint var de. Hoppas dom har det bra med varandra nu på andra sidan! :)❤️

Du kan då verkligen konsten att förmedla känslor när du berättar om dina små. Blir tårögd. ❤️

Blev också tårögd. Så himla fint! ❤️

Tack för alla fina ord! ❤️

*Putt* Alla borde läsa, så fin historia. Gråter jag med precis som alla andra ❤️🌈🌺

Jättefin,välskriven och väldigt rörande historia! 🌺❤️ Sitter också och gråter…

Så himla otroligt fint skrivet blev helt rörd när jag läste. Väldigt fina Anton och Egon var =)

Blev tårögd jag med. En jättefin men också sorglig historia, så fina killar ❤️

va vackert skrivet. sitter här med tårar i ögonen

Vackert skrivet! Sorgligt slut! Men hoppas dom träffades på andra sidan! :)❤️

Tack så hemskt mycket! ^^ 🌺

Putt*
Alla borde få läsa detta!

Gud vad fint!!! Tack för tt du delade med dig!

Jag saknar ord, så vackert!