Hej allesammans.
Ni behöver inte läsa detta, jag känner bara för att skriva av mig. Jag sitter här och känner mig väldigt.. Ja, pratsam vill jag väl knappast kalla det, men jag kan inte komma på något bättre ord. Min hjärna känns urblåst.

Idag dog ju som nämnt Vanja (hon fick en egen tråd). Hon fick jobbigt att andas redan igår, och blev kall och orkeslös. Jag har haft både råttor och möss tidigare som har uppvisat samma symptom, och återhämtat sig efter en dag eller två, trots att jag var övertygad att de skulle dö.
Den här gången dog tyvärr min lilla flicka, inte ens två år gammal. :(
Hennes syster Yrja har två gigantiska juvertumörer, och måste mycket snart avlivas även hon.

Nu sitter jag här med deras mamma Haren och väntar på döden. Ansträngd andning, kall, och utan intresse av både mat och vatten. Jag hann inte gosa så mycket som jag hade velat med Vanja, så nu sitter jag konstant med Haren i famnen, liggande över vänster hand och arm så att jag måste enhandsskriva på tangentbordet. Hon är fortfarande helt ointresserad av vätska och mat, och det måste hon ha varit ett tag eftersom hon endast har kissat ett par droppar på de timmar jag oavbrutet har hållit i henne, och jag har hållit i henne sedan klockan 21 igår kväll.

Jag sitter och tittar igenom de få bilder jag har av mina råttor (jag suger på att ta kort så ofta som jag hade velat) och tänker på vilket liv hon har haft, och hur glad jag är att hon finns. Haren är en av de råttor jag har haft som aldrig kommer att glömmas bort eller sluta saknas. En sådan där råtta som sticker ut i mängden, som man hade velat ha obegränsat med tid att umgås med. Kan ni tänka er att jag aldrig har haft en råtta som har varit så nära döden hos mig som hon har? Hur mycket jag har avskytt henne, och varit förbannad.

Hon flyttade hit den 26 november -08 som ett sådant där olycksfall som man ibland inte kan motså att ta hand om. Jag fann henne på en djuraffär, absolut full i öronskabb och så totalt skräckslagen att hon skrek som besatt när man tog fast henne. Och bara att fånga in henne var en mardröm, så panikslaget och desperat som hon flydde undan.
Jag fick henne förstås, behövde inte betala någonting för henne.

Hon kom hem till mig, fick sin ohyrebehandling, och hanterades inte nämnvärt under de tio dagar behandlingen pågick eftersom jag ville låta henne landa i allt det nya. Därefter sattes hon ihop med två äldre råttor, främst att nämna en hona vid namn Ronja. En stor gammal tant med mycket förstånd (något hon vann på äldre dagar, som ung var hon totalt IQ-befriad, fast på ett snällt sätt), som blev Harens trygga punkt i livet. Haren tyckte likväl att jag var det värsta som fanns i hela världen, och högg och högg och högg mig i ren och skär skräck, gång på gång. Ni förstår säkert varför hon fick sitt namn? Rädslan gick ju aldrig över kändes det som, hon var en riktig lite hare. Hon skrek och bet varje gång jag tog i henne, och vaktade huset som besatt. Jag började bli mer och mer förbannad. Jag reagerar oftast så vid smärta, och det var ju ungefär det enda hon var för mig; hugg och smärta och blodiga händer. Nog för att jag tålde smärtan från råttbett väldigt bra, man blir ju härdad, men någon måtta fick det ju vara. Det gick inte en dag utan att jag blödde på flera nya ställen, det var väl det besvärligaste. Jag började misströsta, tänkte att jag för första gången skulle misslyckas med en råtta som bara var rädd. Hon var ju inte aggressiv, bara skräckslagen! Jag började tänka på avlivning. Vad var hon egentligen att spara på? Det är inte bra eller humant mot något djur att av ren egoism behålla det, vare sig de är rädda, aggressiva, sjuka eller annat negativt, om det aldrig blir bättre. Det är ju djurplågeri. Så jag började planera för avlivning, men varje gång jag skulle ta i henne högg hon mig ju, så jag väntade med det. Jag ville ju inte ta bort henne i ren ilska, en avlivning ska vara så lugn som möjligt. Så den blev uppskjuten, gång på gång, timme efter timme, som blev dag efter dag. Och jag letade efter goa råttbebisflickor, eftersom Ronja levde på övertid. Hon var sjuk och skulle aldrig ha behövt leva riktigt så länge om det inte var för att Haren behövde sällskapet. Haren, som jag trots allt ändå var helt 150% säker på att jag skulle avliva, var ju ändå tvungen att få nytt sällskap fram till den dag jag kunde ta i henne utan att hon fick panik. De få gånger jag kunde ta i henne utan att hon högg mig i självförsvar, skrek hon ju som besatt istället.

Självklart hade jag då "oturen" att det kom in råttungar på djuraffären, och naturligtvis var det bara hanar. Jag kunde inte låta bli att kika på dem, och då snodde bara en av dem helt hänsynslöst åt sig en stor bit av mitt hjärta, och jag blev störtkär.

Det var - och är - Charlie. Världens bästa råtthane. Universums vackraste, goaste, kärleksfullaste, keligaste och personliga råttgrabb. Jag skulle offra det mesta för att få behålla honom åtminstone några år till, helst resten av mitt liv. Han är en av de fyra bästa saker som har hänt mig. Min sambo, vår hund och Soja, den ena damen av mina första två råttor, är de andra tre sakerna.

Jag har aldrig haft eller ens mött någon hane i hans kaliber varken före eller efter honom. Han var bara en liten knodd från en djurgrossist. En liten skrutt som väl nästan aldrig hade blivit hanterad. Ändå somnade han på en gång i händerna på mig. Han knastrade, ploppade och kelade från första stund. När han sov tyckte - och tycker - han bara att sömnen blir ännu skönare om man stryker, kliar och smeker honom under tiden. Jag har aldrig mött en råtta som har varit så självuppoffrande och hängiven. Och allt detta visade han redan under de där första tio minuterna på djuraffären. Vem kunde motstå honom? Inte jag i alla fall, så stark var jag inte. Och han är lika underbar än idag.

Problemet då var ju bara att istället för att ha löst problemet med Haren och Ronja hade jag istället dragit på mig ännu ett problem: Charlie. Han gick ju också ensam, och ingen av de andra hanarna på djuraffären var något jag vill ha.

Haren började visa sina första framsteg på tre månader; hon lugnade ned sig en aning. Inte mycket, men hon blev uthärdlig för mig, och jag blev väl hyfsat uthärdlig för henne. Men jag var ändå fullt inriktad på att hon skulle avlivas, någon sällskapsråtta var hon helt uppenbart inte. Hon valde inte mig, hon valde inte att bli ett husdjur. Hon var en av dessa sällsynta "tam"råttor som faktiskt inte ville vara någon människas lilla kelgris.

Och jag letade efter goa råttungar, både i Skellefteå, Piteå och Luleå. Jag hittade råttungar, javisst, men jag ville inte börja om från start med ytterligare några nervvrak, jag ville ha gosknoddar, som Charlie. Han skämde bort mig med sin busiga kärleksfullhet. Och Ronja blev bara sämre, det började bli ohållbart.

Gissa vilken galen idé som började formas i mitt huvud?
Jag hade Haren.
Och jag hade Charlie.
Charlie var förstås alldeles för ung, och Haren hade väl ungefär nästan alla fel som en tamråtta kan ha, förutom att hon var frisk och i egentlig mening inte aggressiv. Bara fullständigt mentalt störd.
Hon var ingenting jag ville spara på. Hon var ingenting NÅGON vettig människa skulle vilja spara på.
Men jag var desperat; jag led med Ronja, jag led med Haren och jag led med Charlie. En gammal gostant som bara bad om att få dödshjälp, och två unga råttor som behövde sällskap helt desperat.
Jag diskuterade hej vilt i skallen med mig själv, ställde för- och nackdelar mot varandra.
Nackdelarna: Haren, Haren, HAREN. Och en alldeles för ung Charlie. Jag kände ju heller inte till något om deras bakgrund rent genetiskt.
Fördelarna: SÄLLSKAP till Haren och Charlie! Gosig pappa till ungarna. Möjlighet för mig att forma ungarna från bebisstadie, göra dem handtama och keliga redan från start. För jag skulle ju behålla varenda en, aldrig i livet att jag skulle kunna placera ut några råttbebisar till någon ANNAN, särskilt inte några råttbebisar som kommer från Haren.
Det stod och vägde fram och tillbaka, men tiden var dyrbar; Ronja var dålig. Så jag satte in Charlie till damerna. Min besvikelse var stor när Haren behandlade Charlie med samma skräck som hon behandlade mig i början. Hon skrek så fort han snuddade vid henne, så fort hon såg honom flydde hon. Det var det tänkte jag, och fortsatte leta råttungar.
Den nionde april -09, några veckor efter att jag hade låtit Charlie flytta in till Ronja och Haren, upptäckte jag till min stora chock att Haren var lite svullen om magen. Knappt synligt, men jag var övertygad om bebisar. Det var samma dag som jag hade bokat in i skallen att nu skulle hon avlivas, nu skulle det "äntligen" bli av. Så det blev ju uppskjutet - igen. Döm om min förvåning när hon klämde ut tio rosa små bebiskorvar den tolfte, bara tre dagar efter att jag överhuvudtaget ens upptäckt att hon såg lite dräktig ut.

Jag har aldrig tidigare varit med om den förvandling som skedde där och då när hon fick sina bebisar, och tiden efteråt. Moderskänslorna förvandlade Haren från ett skrikande, bitande nervvrak, till en omsorgsfull, ambitiös råttmamma som omhuldade sina små med STOR hängivenhet. Och av någon anledning lade hon sina negativa känslor gentemot mig på hyllan, för helt plötsligt kunde jag hålla i henne utan att hon skrek eller bet. Hon slutade springa i panik när jag sträckte ut handen mot henne. Hon knastrade i famnen på mig, och somnade till och med. Det var som att en helt annan råtta hade flyttat in i hennes kropp. Hade någon sagt att en födsel kunde förändra en mentalt störd råtta till en mentalt frisk, så skulle jag, liksom nog varenda en av er, säga att det var struntprat. Men hon förändrades, och mina känslor för damen ifråga förändrades förstås också. Råttan som jag slutligen bara hade längtat efter att få avliva, var plötsligt en som jag verkligen tyckte om.

Ungarna blev underbara. Lite nervositet från mamma Haren lyser igenom ibland vid plötsliga höga ljud (jag är själv så tystlåten när jag är i djurrummet att de aldrig får vänja sig vid särkilt höga ljud), och det evigt kärleksfulla, keliga och busiga från pappa Charlie finns hos varenda en. Jag har aldrig ångrat min galenskapskull, som jag valde att ta på världens knäppaste råtta. Världens knäppaste råtta som blev så väldigt bra i slutändan. :)
Hon är speciell. Hon är snäll, go, kelig och social. Hon har svårt för nytillskott och är livrädd att bli blåst på genom gallret. För några dagar sedan fick det flytta in fyra nya flickor till mina damer. Först tre ungar, som Haren var så äcklad över att det var skrattretande. De var jättehemska tyckte hon, och hon nöp dem så fort de kom i närheten. Några dagar senare satte jag in de tre ungarnas mamma, en genomgod gostjej som bara är snäll och nyfiken mot allt och alla. Efter en halvtimme-timme skreks det helt hysteriskt i buren, och jag rusade panikslaget dit, övertygad om att Haren gav damen i fråga storstryk. Nejdå, Haren låg utsträckt på rygg under den nya honan som förmodligen hade fått nog av Harens fjolliga dumheter. Några timmar senare låg de i samma lilla trånga korg och sov tillsammans.
Haren är en sådan där råtta som man lär sig så mycket av, som har en så stark personlighet att man omöjligt lämnas oberörd. Vissa råttor är ju sådana. Soja var en sådan, Charlie är det också.

Och nu ligger min fjolliga, nervklena, personliga lilla skrålla till Hare i famnen på mig, sjuk och eländig. Hon rycker till ibland, drar sig framåt några centimeter, och jag tror inte att hon överlever ett dygn till. Jag vill avliva henne, men det finns inget värre än att avliva råttor. Jag skulle hellre avliva vilket annat djur som helst än en råtta, det är det värsta som finns. Nej förresten, det värsta som finns är att sitta här och vänta på att hon ska dö, när jag vet att jag kan hjälpa henne, och inte gör det. Inte klarar av att göra det.

På fredag, imorgon eller i övermorgon, vad man nu än vill kalla det, är det prick två år sedan hon flyttade hit. Om hon inte helt plötsligt återhämtar sig, så kommer hon inte att leva då. Antingen självdör hon, eller, om det dröjer för länge, så hjälper jag henne. Min lilla Hare förtjänar all hjälp i världen. Tänka sig va? Den råtta finns inte som har haft så många dödsdomar över sig som hon, och hon har undkommit varenda en - och nu när hon verkligen behöver avlivas så klarar jag knappt av det.
Usch och fy för deras korta liv.

Jag har suttit med henne nu i mer än fem timmar. Hon vill inte äta, hon vill inte dricka.
Jag får se hur länge till jag sitter med henne.