Här delades dock Lillevits och Olivers vägar för första gången. Lillevit tyckte uppenbarligen att det var en kul grej som Oliver hade kommit på, och han tog efter där Oliver slutat. Han smög på stackars Anton och bet honom i baken, och det hjälpte inte hur många gånger Anton eller jag sa ifrån.

Anton tog ingen fysisk skada av det, men Lillevit blev med tiden full av små sår. Eftersom jag varken kunde eller lyckades sätta Lillevit på plats, så fortsatte det på detta viset. Dock inte hela tiden, och definitivt inte varje dag. Jag fann ingen lösning till problemet, och jag var samtidigt erbarmligt stolt över Anton som aldrig gjorde illa Lillevit på riktigt, trots att han lätt
hade kunnat. Gammal och klok som han var så förstod han väl bättre än att bita ihjäl en upproriskt ungråtta.

När beteendet inte klingade av, utan för ett tag hände allt oftare, så kom jag tillslut fram till att Anton får säga till på skarpen om han vill, och då får Lillevit skylla sig själv om det går illa. Någon gång måste han lära sig.

Vartefter att Lillevit växte, så började han dessutom att mucka mer och mer med Ralf. Han burrade upp sig och attackerade, helt utan förvarning. Men Ralf gjorde sig så hotfull som möjligt - burrade upp sig, hackade med tänderna och gick långsamt efter Lillevit, som i sin tur flugit upp en någon hög höjd och satt och skrek rakt ut i luften!

Ralf satte honom gång på gång på plats genom att raskt brotta ner honom och ge honom en långa stunders tvångstvätt som "bestraffning", under högljudda protester från Lillevit.

Men ingenting bet på den lilla illbattingen. Varken jag, Anton, Ralf, eller Oliver som nu dragit sig undan Lillevit helt, eller Egon som då var en blyg nykomlingen till gruppen, kunde råda bot på Lillevits beteende.

Lillevit hamnade därefter kort utom kontroll, och han attackerade allihop på måfå, helt utan förvarning. Han bets och skreks. Till min sorg så behövde jag sära på honom till en egen bur, och även om jag med jämna mellanrum försökte att "introducera" honom på nytt till sina forna kamrater, så blev han lika ilsken varje gång - helt utan anledning. De andra råttorna såg bara oförstående ut när man höll fram Lillevit på neutral mark, och han började huffa och puffa, hacka med tänderna och burra upp pälsen. Kom han för nära så bet han dem. Hårt.

Där slutade deras närkontakt för gott, och Lillevit var då runt fem månader. De hade burarna i samma rum, dock placerade så att de inte kunde besöka varandras galler. Lyxen råttorna dittills hade haft att vara ute dygnet runt fick nu delas upp på två skift. Lillevit var ute halva dygnet, och de andra den andra halvan.

Lillevit verkade stortrivas med att bo själv. Han skuttade runt på sina egna äventyr, och sov mer än gärna hos mig, antingen i luvan eller i mitt knä. Jag kunde sitta och klappa honom till sömns, och han såg ut som en liten ängel där han låg och sussade.

Men han var allt annat än en ängel. Jag brukade jämföra
honom med Emil från Lönneberga - helt oförbätterlig med sina hyss och tilltag. Men smart, det var han. Rent utsagt intelligent - så länge det inte rörde det sociala.

Här kommer en liten lista på några av Lillevits sysslosättningar:

Snustornet

Jag snusade som en bortsbindare röker, och alla tommasnusdosor staplade jag upp i travar på en hylla i bokhyllan. Delvis för attkunna räkna ut hur mycket pengar som gick åt till mitt snusande, egentligen hade jag ju inte råd … Men en natt vaknade jag av ett förfärligt dunder! Och det slutade inte för att jag vaknat, utan det fortsatte.

Jag hittade Lillevit i bokyllan, där han klev in bakom snustravarna en efter en, och reste sig upp i sin fulla längd och välte ner dem på golvet. När en trave föll ner gick han fram och kikade ner över kanten, för att sedan ta nästa trave. Och nästa. Och nästa. För varje trave beskådade han
lugnt bedrövelsen, som han njöt över vad han minsann kunde åstadkomma.

Anledningen till att jag minns detta så tydligt in i minsta detalj är att detta
hände gång på gång, och på dagtid lät jag honom hållas. Det var ju tydligen
väldigt kul! Efter ett tag slängde jag dock alla dosorna, när han omigen väckte mig under natten. Det kunde ju dessutom störa resten av familjemedlemmarna där hemma.

Smycken

Lillevit älskade blänkande saker, precis som en skata. Han bet av knappar från skjortor och blusar, och försökte ta loss jeansknappar. Han samlade på sig mina örhängen och la dem i sitt trähus i buren. Varför? Jag har ingen aning!

Tjuven

Lillevit älskade att sno saker man för tillfället höll på med. Jag minns klart och tydligt ett exempel när jag och min lillasyster satt på golvet och slog in julklappar. Min lillasyster skulle ge ett par örhängen till vår storasyster och de låg på golvet bredvid omslagningspapperet som min syster höll på att klippa ut.

Vi såg hur Lillevit satt och smög på oss under sängkanten. Han vickade med huvudet fram och tillbaka (på grund av sin nedsatta syn) som han dock endast gjorde när det var något riktigt viktigt på gång. Så så förskräcklig syn kan han inte ha haft.

Sedan for han plötsligt som en pil fram och tog örhängena, precis när min syster skulle börja slå in dem. Han for iväg längst in under sängen och la dem där i hörnet.

Detta beteende upprepades också ständigt. Satt man och ritade på golvet, jo visst sjutton kunde man se Lillevit sitta och smyga på en vid en hörna, under sängen eller liknande. Han for plötsligt fram, slet åt sig ett helt pappersark som han släpade iväg till en avlägsen hörna i rummet. Han tog
pennor, små tygstycken när jag sydde - och alltid detta smygande först, som om han visste med 100% säkerhet att det var just detta papper, eller denna tygbit som var viktig för mig just precis då.

Smygandet

Smygandet gällde inte bara tjuveri, utan även när han likt
en hjälte skulle trotsa alla faror. Ett komiskt exempel var när jag hade satt
in ny sladdsäkring för kaninens skull, och under datorbordet var sladdarna
invirade i kolsvarta, räfflade kabelhållare av plast.

Jag satt på golvet och Lillevit kom lugnt gående mot skrivbordet, när han
plötsligt skrek till och flög baklänges, och sedan kutade iväg. Jag misstänker
att han trodde att det var en orm som låg där. Men inte kunde Lillevit vara
rädd för en orm inte, nä - han smög tillbaka längs väggen, dock från andra
hållet så att han skulle komma fram till ormen bakifrån, antagligen för att
bita den i rumpan. Men det blev inte mycket av det.

Provocerandet och betten

Lillevit var världens goaste mot människor - trodde i alla
fall jag för en tid. Lika söt och snäll som han kunde vara, lika snabbt kunde
hans "Emil infall" komma över honom. Lillevit kunde lugnt ligga och
sova i mitt eller min systers knä, för att sedan blixtsnabbt och utan
förvarning hoppa rätt upp i luften och bita en i läppen så att blodet bara
rann. Efter det så sprang han - fort. När han var på tryggt avstånd så satte
han sig och såg på en, med huvudet vickandes fram och tillbaka medan han
fokuserade blicken. Gick man efter honom så sprang han en bit till, för att
sedan se på en igen.

Jag kan minnas fem gånger som jag vaknat av att Lillevit har
bitit mig antingen i läppen eller i näsan, nästan så hårt han kunnat. Blodet
bara rann. Och Lillevit, som jag då började kalla för Lilleskit, satt bak i
sängen och tittade provocerande på mig, med huvudet vickande fram och tillbaka.

Men så fort jag närmade mig så sprang han, såg på mig, sprang,
såg på mig, sprang … När jag fick tag på honom blev han lika slapp som en
säck sand, och såg på mig med stora oskyldiga ögon och var hur go som helst igen. Fullständigt oskyldig.

Konsekvenserna blev att Lillevit därefter inte fick vara ute mer på nätterna, de lämnades helt över till de andra tre grabbarna som inte
behövde någon "barnvakt."

Lillevit smög sig även på pappas hund Turbo vid två tillfällen och bet honom i baken - för att sedan genast springa iväg.

Alkohol

Lillevit blev så nyfiken när jag en gång öppnade en ölburk
att han inte visste vad han skulle ta sig till. Tydligen luktade öl väldigt
gott. Han fick smaka några droppar, men ville bara ha mer och mer och mer, så det gick knappt att hålla burken ifrån honom. Tre gånger fick han smaka öl under sitt liv, och hade han fått mer hade han nog blivit alkoholist så besatt som han var.

Renligheten

Lillevit var alltid i prima skick. Aldrig sjuk, pälsen var i oklanderligt skick, ingen smuts under klorna, och han tvättade till och med svansen(!)

Mysråttan

Lillevit älskade att ligga i soffan i vardagsrummet och vara
med och se på TV. Han la sig alltid bekvämt tillrätta på armstödet, där han låg hela filmens gång. Ingen annan råtta jag har haft har kunnat ligga och mysa i över en och en halv timme i sträck. Mycket underligt, med tanke på att han annars alltid ville utforska och vara med om nya saker.

Gangstern

När Lillevit blev äldre, närmare 1 och ½ år, så började han gå runt i rummet uppburrad och ilsken. Han vaggade fram, gjorde sig så stor som bara möjligt. Han steppade mot kaninen, som vid det laget hade lärt sig att
ignorera Lillevits dumheter. Det såg så erbarmligt fånigt ut så det är inte
sant. Han gick runt så där, utan att göra någon illa. Tog jag upp honom då så blev han blixtsnabbt som vanligt igen. Jag vet ännu inte vad detta ryck berodde på, och idag när jag har mer erfarenhet så ser jag inte det komiska i det längre som jag gjorde då. Någonstans mådde Lillevit inte bra.

Gammelgubben

Lillevit blev äldst av alla mina råttor, med sina 2,4 år. Han blev så gammal att han skulle ha behövt en rullator där han långsamt, långsamt gick fram. Men han var för övrigt frisk och åt och drack som han skulle, och visade inga som helst tecken på att ha ont.

Det var under denna tid som Lillevit "frälstes".
Kaninen Herr Anton som hade hamnat i en depression efter att hans älskade råtta Egon hade gått bort för ett par månader sedan (Jag kommer att skriva mer om detta vid ett annat tillfälle), fick plötsligt livsgnistan tillbaka. Anton som både lärt sig att avsky och ignorera Lillevit för hans illasinnade beteende mot honom själv, ändrade plötsligt uppfattning, över en enda dag vad jag kunde se.

Han följde Lillevit hack i häl och försökte tvätta honom, men Lillevit reste ragg och bets, dock inte hårt då han hade så lite ork kvar. Men Anton gav sig aldrig. Trots alla betten, alla protester, så gav han inte
upp.

Tillslut var Lillevit så gammal och svag att han inte orkade säga ifrån, och
låg där på golvet med Anton bredvid sig som lycklig satt och putsade honom och sedan la sig ner bredvid. Jag tror att Lillevit så småningom kom fram till att det inte var så tokigt ändå, med andra djur som brydde sig om honom. Han försökte inte ens bita Anton något mer efter det.

Jag hade länge försökt förneka för mig själv att Lillevit
faktiskt var så gammal som han var, och att hans tid nu snart var förbi. Men en dag kunde jag inte förneka det längre. När jag tog ut Lillevit ur buren (han fick inte längre vara utan uppsyn, eftersom han var så gammal och bräckligt), så var han alldeles orkelös. Han såg bara på mig, men ville inte röra sig, ville inte äta, ville inte dricka … Jag grät och bäddade ner honom i en filt bak i min säng. Bara huvudet stack upp, och Anton hoppade då och då upp och gjorde honom sällskap.

Jag satt hos honom i flera timmar, och Lillevit bara såg på mig. Han tycktes fortfarande inte ha ont, men jag blev förtvivlad när han inte ens ville dricka en enda ynka droppe vatten. För att dränka mina sorger öppnade
jag en öl, och helt plötsligt hade Lillevit fått så pass mycket ork att han
lyckades resa sig upp och sträckte fram nosen mot mig. Ljudet av ölburken hade väckt liv i honom.

Jag kunde inte annat än skrattgråta, och gav Lillevit så många droppar öl han bara kunde få i sig. Han såg så nöjd ut när han sedan kröp ihop igen och trött somnade.

Trots att Lillevit var som han var, så var det alltid honom introducerade till
en råtträdd person, eftersom Lillevit var totalt orädd och till min stora
förvåning alltid visade sig från sin bästa sida i sällskap med främlingar. Han
la sig ner hos dem utan tvekan och låg och mös, och alla blev förälskade i
honom utan att veta om vad som dolde sig där bakom. Dock oroade jag mig över att han skulle få ett näs - eller läpp infall,men tursamt nog hände aldrig det mot andra än mig och min syster.

Min älskade Lillevit.

Länge såg han ut som en liten flicka, för att sedan växa sig störst och starkast av alla råttorna. Han vägde tillslut över 800g utan att vara det minsta tjock. Min lillebror påpekade en dag att Lillevit nog var så upproriskt eftersom han hade fått ett så löjligt namn …
Och inte vet jag om det ligger något i det, men inget annat än Lillevit passade min älskling.

Han trodde sig vara så stor och så överlägsen andra djur, medan
han i själva verket inte var annat än en liten vilsen pojke, som kom från en
tjuvparningskull, och blev sist vald av alla sina syskon.

Han orsakade många problem och mycket trubbel under sin korta tid här på jorden, men han frambringade lika många skratt och underbara minnen, och jag älskar honom precis lika mycket som jag älskar alla mina andra djur jag både har och har haft.

Min lilla galning!

Bild: Ett porträtt min syster gjort av Lillevit.

Jag inser att nog ingen kommer att orka plöja igenom denna … bok, men jag ville i varje fall få det utskrivet till hans minne.

Jag vill även påpeka att jag idag inser att jag gjorde många misstag, men det har nu gått nästan fem år sedan jag gick min första råtta … Och jag har lärt mig mycket under vägens gång.

Dock höll jag stenhårt på mitt dåvarande motto gällande mina djur: Lev och låt lära.

På något vis tror jag att historien med Anton inblandad var bra för både honom, de andra råttorna och Anton själv. Det slutade trots allt lyckligt, och dem lärde sig alla mycket av varandra under denna tid. Erfarenheter jag inte ens skulle vilja ta ifrån dem idag om jag kunnat.

Och slutligen, en bild på Lillevit tagen på bar gärning med ett av sina många hyss.

(Jag märkte även att texten här och var är skev och rad-delad där den inte skulle vara, något blev galet :\ )

Den smala Lillevit, han såg länge ut så här.

Det var verkligen en fin berättelse du skrivit om din lillevit. Han verkade vara en underbar råtta, verkligen! Det var många tillfällen jag skrattade till, och blev ledsen för din råttas skull! <3

Mysig historia :) Låter som att Lillevit levde råttornas dröm hemma hos dig! Inte hade han kunnat få det bättre

Vilken härlig berättelse :)

Tack så hemskt mycket alla! :)

Tack för att vi fick dela en liten del av hans liv <3

#13 Tack! :)

Vilken härlig berättelse :) jag läste allt och fick mig en del skratt :)