Ja, min Lore är precis likadan. Det började när han var ca 8 månader. Han har gått för långt flera gånger nu, jag vill inte att han ska drabba mina killar på sättet han gör och han har gått över gränsen långt fler gånger än han borde med människor.

Mitt beslut är avlivning jag bokat tid för den 23:e, personligen vill jag inte kastrera om det inte fungerar, de pengarna vill jag lägga på de djur jag har som är friska i sinnet, men det är mina personliga preferenser.

Du verkar ju vilja kastrera så jag hoppas att det hjälper efteråt, men om det hjälper dig så vet jag hur jobbigt det är att ha en sån råtta, i varje fall jag klandrar mig själv och undrar vad jag kunnat gjort annorlunda, men antagligen ingenting, det blir så ibland.

Hoppas det var till hjälp även om jag inte kunde komma med något konkret.

#1 Tack för svaret, Frank är ungefär 8 månader nu också, kan det vara någon "fas" eller är det nu hormonerna börjar kicka in på riktigt kanske?

Usch så tråkigt att det ska behöva gå så långt, men det är ju för det bästa… Vi har valt att kastrera för varken jag eller mamma vill ta bort en råtta om vi inte har några andra alternativ, funkar inte kastrering så finns det ju tyvärr inget mer att göra, men vi håller tummarna för att han ska bli bra igen.

#2 Ja det är väl ungefär den åldern e verkligen blir vuxna. Han har alltid varit lite bossig, men han kan gå fram och bita utan orsak över huvud taget. Tur att du har din mamma! Jag har inte jättedåligt med pengar så visst har jag råd med kastrering, men jag tycker att de pengarna kan läggas någon annan stans.

Han fick bo hos min mamma för att lugna ner sig men blev värre och hon äter blodförtunnande så det har ibland sett ut som motorsågsmassakern hemma hos henne när han varit framme…

Jag har inte tid eller lust med en sån råtta och inte heller erfarenhet att jobba med honom, jag blir rädd när han går så, inget jag kan rå för och det känner han ju. Kan inte med gott samvete placera om honom när jag vet att han kommer göra människor och råttor illa. Väldigt tråkigt, hela kroppen säger nej emot beslutet, men jag vet inget annat jag kan göra i dagsläget.

#3 Han har varit precis likadan, varit lite väl dominant och så… Och han blir bara värre :/

Jo det är väldigt bra att ha henne, vet inte hur jag skulle klara att ha råttor annars haha.

Usch, det låter ju inte så kul :S Jag har heller varken tid, lust eller erfarenhet att ta hand om honom, men jag vill ge honom en till chans, det är sån jag är som person helt enkelt, kan inte bara ge upp utan att ha provat det som går när det gäller nåt som ändå är rätt allvarligt. Jag blev också väldigt rädd när han högg till, sen stog han och stirrade på mig och fnös åt mig, tog en tröja och skulle försöka fånga honom i den men råttor är ju inte direkt kända för att vara lättfångade, dessutom gjorde handen så himla ont då, men fick till slut fast honom med ett par vantar på.

Mina råttor har gått igenom samma fas, den ena verkar gå igenom det nu för han har börjat bli argsint och t o m "attackerat" folk oprovocerat och blivit riktigt grinig när jag gör iordning i buren t.ex. Han är jättejobbig mot den andre också.

För några månader sen gick den nu lugna igenom samma grej fast med ett ännu nervösare beteende. Som tur har det gått över nu så jag hoppas den andre kommer över det snart också. Undrar också om det är något man kan göra för att påverka själv?

#5 Verkar som fler än jag trodde haft detta problemet. Vi kan tyvärr inte vänta på att det ev. ska gå över :/ och jadu, jag har ingen aning om vad man skulle kunna göra.