Ja, men det räcker om hanen är kastrerad. Förutsatt att de trivs tillsammans förstås.

Va gud var roligt! Det är ju så svårt att välja mellan de könen:) Men vilket är bäst, att kastrera hanen eller kastrera honan? Får det någon ändring i beteendet så?

Tack

som #1 sa så är räcker det ju om hanen kastreras. dock finns det många risker med att söva en råtta. En del klarar inte narkosen och kan dö av det 

Så jag skulle försöka välja vilken av könen jag vill ha och skaffa 2-3 av det könet.

Beteende kan ju oxå ändras om man kastrerar en hane, dock har jag aldrig varit med om det ^^ men det är ju inte sugna på "det" längre iaf 

Det går, men tycker inte att kastrering är anledning nog att göra det för ens egen del. Kastrering görs i regel när hanen har t.ex dominansproblem osv och det är då också som sagt en risk för råttan. Om jag var du skulle jag läsa lite mer om varje kön och kanske hälsa på båda typerna, sen bestämma dig utefter vad du känner. Kom ihåg också att råttan är en individ och allt beror inte på könet. En hona kan vara världens mysklump medans en hane också kan vara spralligast i världen! :)

Precis som både Darkness och Cederin säger så är kastrering inget man bör göra om det inte är absolut sista utvägen för råttan. Isåfall är det bättre att ha honor för sig och hanar för sig. Du kanske kan ha två av varje kön? Visst, det blir ju inte lika smidigt eftersom det blir två olika burar, men det finns ju burar som har två olika burdelar som går att dela av :)

Som folk har sagt tidigare i tråden så kastrerar man inte råttor i sverige "bara för att" utan i allmänhet gör man det pga tex dominansproblem. I england är kastrering mycket vanligare och eftersom veterinärerna där fått "öva" så mycket mer så verkar det rätt ovanligt att en råtta skulle somna in på operationsbordet.

Vad gäller egen erfarenhet så har jag kastrerat tre hanar – kastrerade på grund av dominans. En kastrat bor i vår ena honflock då han inte gick ihop med hanar ens efter kastrering. Visst har kastrerade hanar blivit lite lugnare men det är inte så enormt stor skillnad på hur de var tidigare (vilket är något man behöver tänka på när man kastrerar för dominans också – det är ingen mirakelkur på något sätt).
(Jag kan också tillägga till #4 att pojken som bor med honorna fixar glatt "det" när en hona löper och vill ha hjälp *ler lite* Så det där vart inte riktigt sant. Kastrering =/= ingen sexualdrift (; )

Anyway. Risken verkar bero väldigt mycket på veterinär också. När det gäller att kastrera en hona så är riskerna mycket större (hos typ ALLA veterinärer är chansen 50/50 till överlevnad) då du faktiskt gör ett ingrepp in i buken på honan.
Hanar är risken mycket mindre hos en del veterinärer. Hos många veterinärer är risken 50/50 även på en hane men det finns de där chanserna är högre.
Jag har kastrerat mina hanar hos Ahlbergs veterinärpraktik i Stockholm och hörde mig noga för innan hur det sett ut med tidigare fall. Han berättade att han aldrig haft en råtthane som dött på bordet för honom under kastrering och de tre hanar jag kastrerat där gick det också alldeles utmärkt för.

Det kostar lite dock (; Också något att ta med i beräkningen.

Mitt förslag är att du hälsar på någon med flera råttor och får träffa och känna på både honor och hanar. Bestäm dig sedan för ett kön och börja med det. Du kan ju alltid starta en till flock med det andra könet senare om det visar sig att råttor är husdjur du vill fortsätta länge med (:

haha vad jag fattat av andra så tappar de intresset helt ^^ haha man lär sig något nytt varje dag ^^

#8. Kanske är olika med olika hanar, men min kille är intresserad i alla fall =P XD

han har inte fattat att bollarna är borta ;P

Nu är det så att de bra klinikerna söver med gas och riskerna är inte särskillt stora alls… Man kan söva små undulater utan problem. 

Jag har själv två mindre gojor hemma, morhuvade, De har båda två varit sövda :)

Tror folk är mer rädda för sövning än dom bör vara. Här i göteborg har vi exempelvis blå stjärnan som är jättevana vid att söva små djur.

Tom reptiler sövs utan några konstigheter.

Jag förstår inte alls meningen med att kastrera en helt frisk hane bara för att personen ifråga inte kan välja ett kön att hålla sig till. Operationer innebär alltid risker, spelar ingen roll hur litet ingreppet är eller hur stort djuret är så är det alltid risker med narkos. Dessutom att låta hanen, som övrigt är frisk och pigg, gå igenom en operation och läkningstiden - dessutom sitta själv i vad det nu är… 6-8 veckor? BARA för att en person inte kan välja kön… Det är för mig helt ofattbart. Inget påhopp, men hoppas du får en tankeställare och jag hoppas också innerligt att du kan välja ett kön istället för att låta hanen gå igenom allt det i onödan.

#12 håller helt med dig :) Ville bara berätta om sövningen i mitt inlägg över

En nära vän till mig kastrerade sin hane. Han fick behålla pungen men alla möjligheter att kunna göra en hona dräktig togs bort. Han behövde endast sitta ensam i 10 dagar.

En av de hanar jag kasrerat behövde bara sitta själv i ett dygn så att han fick komma ur narkosen riktigt ordentligt osv, sedan fick han komma tillbaka till sin flock.

Om man däremot ska sätta ihop sin hane med en hona så bör man vänta ett tag (minns inte hur länge tyvärr) för att vara helt säker på att allt är dött och borta i könet…

Kan faktiskt inte hålla med alla anti-kasterare till 100%. Man kastrerar ju både katter och hundar som varken har dominansproblem eller på något vis är sjuka utan att folk börjar gapa om riskerna med ingrepp. Det ser folk som en självklarhet - ska inte jycken gå i avel, varför har den fortfarande kulor?

Ja, det är bra att informera om hur pass stora riskerna är för ett så litet djur. Men hos en bra veterinär tror jag inte det är större risk att kastrera sin råtthane än sin katthane. Sedan skulle jag aldrig våga mig på att kastrera en råtthona i Sverige idag. Men hade jag bott i England hade jag nog kastrerat både hanar och honor åt höger och vänster för att göra livet lättare för både mig och råttorna.

:)

Håller med Hallonblad på den punkten. Hade jag med all säkerhet vetat att veterinärerna har kunskapen och skickligheten som krävs för att kastrera så små djur, ja då hade verkligen livet som råttägare blivit otroligt mycket lättare. Häruppe vart jag bor tycker jag inte alls att veterinärerna är särskilt professionella, tyvärr. Deras kunskap är till och med bristande vad gäller min hund, som är en amstaff… De behandlar honom som att han kommer bita dem när som helst, exempelvis som när veterinären böjde sig över honom bakifrån när de skulle ge 1års-vaccionationen… Det är klart han blir orolig och rädd liksom.

Och ja, många råttägare är lite överdrivet oroliga för saker och ting som dessa, men det är klart man är rädd om sina små pälsklingar. Hur som helst, får man tag i en riktigt skicklig veterinär som har kastrerat många råttor innan (med framgång givetvis), så skulle då jag definitivt slå till om jag hade en hane jag verkligen behöver kastrera av någon anledning. Men jag har ännu inte haft några problem med någon av mina hanråttor, så kastrering för mig har inte varit aktuellt. Jag hade kunnat tänka mig kastrera om jag hade en hane som absolut inte går ihop med andra hanar, för att se om han kanske kan gå ihop med honor, för allt är väl värt att testa innan man låter denne leva som ensamråtta.

Varför man ser det som en självklarhet att kastrera katter och hundar, men inte råttor?

Well, för det första är det inte en självklarhet att kastrera hundar. Tvärtom, många är emot det. Leta lite på ett hundforum så får du se själv. Men dom som är för att kastrera hundar är det av den enkla anledningen att en okastrerad hund kan vara ett problem. Det kan jag skriva under på. Jag blir helt galen på min hund när det är löptikar ute. Och han blir stressad av det och äter sämre. Men nu ser inte jag det som ett problem stort nog för att kastrera honom. För hur bra en veterinärän är så är det alltid en risk, och sånna risker tar jag inte om det inte är absolut nödvändigt.

Katter då? Ja, ansvarsfulla kattägare kastrerar sina katter. För en okastrerad katt ÄR ett problem. Hanar kissar ofta inne (ett problem som kan hålla sig kvar även efter kastrering, alltså kastrerar man innan problemet dyker upp) och honor löper konstant vilket frestar på dom och dessutom kan orsaka livmoderinflammation. Många har dessutom sina katter ute, och är dom då inte kastrerade så blir dom ju fler. Med 100 000 hemlösa katter i Sverige vill man ju knappast tillverka fler katter. För att inte tala om risken att katten bestämmer sig för att dra iväg på friarstråt och försvinner. Även innekatter kan råka komma ut, och då är risken ännu större att dom inte hittar hem, bosätter sig i en koloni och förökar sig. En okastrerad katt är alltså ett problem stort nog att ta risken med kastrering. (Och p-piler förhindrar inte att katten blir dräktig, det bara tar bort själva löpbeteendet.)

En okastrerad råtta då? Ja, vad är problemet med en okastrerad råtta..? Jag har haft en hel drös av det slaget, och endast en av dom har jag funnit haft så stora problem att det är värt att kastrera. Det resulterade i 1 infektion, 3 sövningar och 2 omgångar stygn som gick upp. Plus att råttstackaren lyckades fastna med underkäken i sin tratt och nästan fläkte upp hela munnen. Trots sövning med gas mådde han otroligt illa varje gång, och han fick sitta ensam i sjukbur i över 2 månader. Det är helt enkelt inte en risk jag skulle ta bara för att jag känner för det… 

#18 Då har vi helt olika erfarenhet och syn på kastrering. :)

Kastrering är något ganska självklart för mig. Vi kastrerar katter och hundar utan att blinka, hanråttor om de visar beteenden som vi tror skulle bli bättre av en kastrering. Ju mindre hormoner som vimlar omkring i burarna desto bättre.

Har aldrig haft någon negativ erfarenhet av kastrering, vare sig med de råttor vi kastrerat eller något annat djur. Tvärtom har jag alltid tyckt att det varit skönt att slippa oroa sig för oönskat smått hemmavid.

Råttorna som kastrerats hemma hos oss gick operationerna alla snabbt och smidigt utan komplikationer - och de sövdes inte med gas (Ahlbergs använder inte gas). Och tratt (hur lyckades du ens få på råttan en sådan?) har vi inte behövt använda. Inga infektioner och inga stygn som gått upp. Allt har gått som smort. Men naturligtvis är det viktigt att man går till en bra veterinär. Men det gäller ju inte bara råttor - jag skulle ju aldrig låta en veterinär jag inte litar på kastrera mina katter heller, så klart.

Nu kastrerar jag inte råttor "bara för att" på samma sätt jag gör katter och hundar, men hade jag bott i England där det är commonplace att kastrera råttor hade jag som sagt absolut gjort det.

Nej det är ju klart, oftast går det ju bra. Men det är en risk, det är det alltid. Och har man ingen vettigare anledning är att "jag vill kunna ha min hane i samma bur som min hona" så tycker jag inte det är en risk värd att ta. Oavsett hur bra veterinären är.