Har också upplevt detta. Inte bara med råttor, utan med andra arter också. Jag själv hade ett sug efter att avla på gerbiler ;)

"Är det på grund av råttornas dåliga status i samhället? Eller för att det kan ses som slit och släng"varor"? Eller är det bara för att de går så "snabbt och lätt" (och många kanske tror att det inte är så mycket jobb med råttkullar?) och att råttungarna föds fort och växer upp fort?"

Alltsammans, förmodligen. Plus att de är billiga, både att köpa och att hålla. Det kostar inte speciellt mycket extra att avla på en råtta om man jämför med vad det kostar att ta en kull hunvalpar (som kostar många tusen kronor). Skulle det bli komplikationer vid dräktighet eller födsel så tar man en hund till veterinär, men med en råtta tror jag att många tänker "Ojdå, men jag har faktiskt inte råd att ta råttan till veterinären (det är ju bara en råtta… fast det vågar man inte tänka högt)", och låter råttan och ungarna dö.

Fruktansvärt är vad det är.

#2 Usch ja :(

Okunskap om vilket jobb aveln innebär. Och en längtan efter små söta varelser som man nästan är mamma till.

Inte ett dugg konstigt tycker jag, även om det är mycket oklokt och det bör såklart förebyggas att folk avlar utan kunskap.

Ja, det måste vara så.. Men ack så hemskt det är!!

Tror precis som #4
Jättemysigt med så råttbebisar.
Och de egna råttorna är ju de underbaraste i världen. Det tycker man ju alltid om sina egna.
Så då måste det väl vara bra avelsmatreal. Kan jag tänka mig att många tänker.

Men man måste ju tänka på att man lägger sig i något som naturen normalt sköter själv. Och det är ju ett enormt ansvar!

TACK Emma för att du skriver exakt den tråd jag så läng tänkt skriva, men aldrig tagit mig för. Jag undrar, liksom du, varav denna masshysterin till avel kommer ifrån. Varför ska allt och alla para sina djur precis hela tiden?

Sedan undrar folk varför det finns ett överskott på en massa djur ingen vill ha. När man i månader behöver annonsera för att man inte lyckas hitta köpare till sin kull, och ändå tar fler och fler kullar, när man måste gå så långt som till att sälja på blocket eller lämna in ungarna till djuraffär, då borde det kanske ringa någon klocka. Men icke.

Jag tror inte att många tänker aktivt på det sättet utan mer att de kanske har en fantastisk råtta, tycker bebisar är gulliga och sedan inte tänker längre än så. För de flesta vill väl egentligen ha en kopia på råttan man vill avla på, för att den har så häärligt temperament och har aldrig varit sjuk.

Det är sällan jag läst om någon husdjursägare(alltså inte uppfödare) som planerat kull som dragit det längre än så, väldigt sällan hör man någon som berättar om vilka gener som ligger bakom man hoppas på att föra vidare, oftast är det bara för att det är en snäll råtta.

Jag har även fått för mig att det ganska ofta är råttor med okänd bakgrund och människor som inte är särskillt insatta i avel som hör ihop när det gäller "bakgårdsavel", liksom att stamtavleråttorna som avlas på oftare hör ihop med människor som åtminstone läst på och har kunskap sedan innan. Således tror jag att mycket av den impulsiva aveln är ren okunskap, att man inte läst på tillräckligt innan man gått och impulsparat sin råtta för "söta bebisar OMG", och inte alls har en tanke på att ens fantastiskt snälla, friska djuraffärsråtta kanske har tre kullsyskon som dog av megacolon eller annat otrevligt.

Att råttor har en låg status lär ha med den här respektlösheten för hur komplicerad avel är att göra, naturligtvis.

Nu är jag egentligen inte alls insatt, det är bara en uppfattning jag har fått av att hänga runt här på internet.

okunskap är väl i första hand vad jag ser de som. Har själv bekanta som föder upp råttor hit och dit men sen inte så mycket mer. 
De inser väl inte all tid, pengar och kraft de tar då dom inte lägger ner allt dom egentligen behöver för att må bra. Som just nu kostar alla mina råttor 400kr i veckan med kullen jag har, ibland mer eftersom dom äter sånt som jag inte i min vildaste fantasi skulle vilja ha nära munnen :D. Medan dom inte lägger ut ett öre mer än vad de gör vanligen utan kull.  
Men inget att göra mer än ge råd och försöka hjälpa till för råttornas skull. Själv föredrar jag vuxna djur i alla former, lugna och färdigfostrade utan massa bebishyss :D

Men jag menar, jag har flera gånger sett här på forumet att folk som just skaffat sina första råttor redan bestämt sig för att dom ska bli uppfödare i framtiden, och ibland folk som inte ens har råttor än. Även folk som gör sig av med massa vuxna djur dom har, så att dom framöver ska ha plats för att kunna avla.

Kanske bara jag som är naiv nog, liksom flera av er som redan skrivit, och verkar tro att det bara handlar om att man avlar för att man tror att man har så underbara djur. Hade det verkligen varit så att det enbart är för man vill avla på sina fantastiska djur hade jag haft viss förståelse, men när man inte ens har dessa fantastiska djur att tillgå men ändå har bestämt sig för att bli uppfödare, då vet jag fan inte alls hur jag ska ta det…

Jag satt och diskuterade detta tidigare idag med vänner.
Jag var själv sådan först. Mina tre nu-mera-åldringar till töser har alltid varit mina ögonstenar. Haft dom sedan dom var pyttesmå och ville inget hellre än att slänga ihop dom med någon fin hane så att alla kunde få lika vackra och snälla små töser som jag har (hade).
Som tur är fanns det varken tid eller plats just då, och när jag väl hade möjligheten att impulspara, så var dom för gamla.

Då började man ju tänka efter lite extra istället. Gjorde nästan samma misstag igen för att mina två stamtavlade tjejjer var så otroooooligt snälla och mysiga, och eftersom dom har stamtavla så måste dom ju vara perfekta att avla på.

Så jag tänkte para med en kompis som hade en hane med okänd bakgrund med super temprament.

Återigen skulle det ha blivit en parning mest på impuls som jag egentligen inte hade haft tid och ork med just då (Skolan höll ju på att börja igen).

Nu dock har det tänkts. Planerats. Rätt hane har hittats och snart ska det väl vara dags att samanföra de två och hoppas på det bästa. Och jag kan inte säga annat än att jag är glad att ingen av mina tidigare parningar blev av, då jag vet att jag inte hade klarat av dom, och hade egentligen inte tillfört så mycket till råttvärlden med dom kombinationerna. Nu vet jag mer, nu har jag tänkt mer. Jag har koll, jag har ork, jag har tid, och jag har folk som jag kan be om råd ifall det är något jag undrar.

Alla är vi ju barn i början. Jag hade turen att växa upp en del inom råttvärlden utan att göra det misstagen jag höll på att göra.

(Här slutar jag. Känns som att jag babblar en del nu, haha :) )

Jag är en av dem som presenterade mina råttor och i samma andetag berättade att jag vill avla.

För mig så har det tagit lång tid att ta beslutet att jag har nog med tid/intresse/kunskap för att avla. När jag väl bestämt mig så föll det sig så att jag precis var i startgroparna att köpa nya råttor.

För mig så är det flera saker som spelar in. Jag tycker genetik är oerhört intressant, jag vill vara med och jobba för råttors status och för mig så är ett sätt att vara registrerad uppfödare i SRS. Jag är vuxen och tillräckligt smart för att kunna tänka bortom hjärtat, bra avelsmaterial sitter inte i graden av söthet.

Jag tror att jag så småningom kommer ha något att tillföra i råttaveln i Sverige, något mer än söta råttor. Det lär inte hända på en grisblink men det får ta den tid det tar.

Det är samma sak inom hästvärlden - många föl har kommit till för att någon har ett sånt fint och snällt sto och grannen har en sån snygg hingst. Efter ett par år inser man att avkomman inte alls blev den där snälla kopian av mamma med pappans stiliga färg utan en ganska hemsk kombination med många av föräldrarnas dåliga egenskaper. Och så står man där med en häst man inte kan sälja. Det är väl samma sak med råttor fast i en annan skala.

Att vara registrerad uppfödare i SRS är på intet sätt ett bevis på att det man gör är det rätta inom aveln. Med det sagt menar jag inte nödvändigtvis att det finns någon där idag som idiotavlar. Å andra sidan säger jag inte heller att det inte finns.

#13 "turen" för hästarna är ju att hela processen tar väldigt mycket längre tid. Oturen är väl att man får ett, bokstavligt och bildligt talat, ett sötrre problem på halsen om avkomman visar sig vara helt skit. Oavsett så är människor så jäkla värdelösa på att tänka efter, och ta sitt ansvar. :(

En liten grej jag är nyfiken på, går det att motarbeta dålig genetik?

Tex att en råtta med hög nervösitet pga föräldrarna kan bli tränad att inte vara lika rädd som sina föräldrar.

Jag tror det är just känslan att få bebisar efter sina älskade råttor. Det är i alla fall anledningen att jag själv varit sugen. 
Men nu blev det inte just för att jag inte hittade någon som ville låna min hane, och det blev inte att chansa när honan hade okänd bakgrund.

Men visst tänkte jag tanken och önskar fortfarande att jag hade haft en bebis efter min Spike.

#15 genom att helt enkelt slla bort dom som har dåliga egenskaper både själv och som bakgrund, låta bli avla på dom helt enkelt.

#15 mycket som är genetiskt är inget man jobbar bort genom hantering. Måste man verkligen avla på den kullen som det dykt upp genetiska defekter. Så väljer man aldrig själva djuret som uppvisar dessa problem. Man väljer den bästa ur kullen och verkligen extremt noga på att partner uppväger alla dåliga genetiska problem.
Inget säger att kommande kull blir bra. Kan ta ett par generationer med noggran avel och stor tanke/koll på partnern för att bli av med genetiska defekter.
Flesta seriösa uppfödare försöker att hela tiden förbättra råttans linje. Tyvärr finns inga fläckfria linjer i världen. Även om man är riktigt noggran så kan vissa saker nedärvas i väldigt många led för att dyka upp när man minst anar det.

Jag har också funderat kring detta, särskilt då jag själv verkligen har noll intresse för att avla, men under mina år på RiF verkligen sett hur stort intresset ändå är.

Jag misstänker att det för många inte räcker att ha djur bara som sällskap, utan att de måste ha ett "större syfte" och därmed också bidra till en "mer seriös hobby". Det är mina fem cent iaf.

Av precis samma anledning som de etablerade uppfödarna föder upp? De är väldigt intresserade och vill utveckla sin hobby.

Jag tror att många vill ha en liten "kopia" efter sina älsklingsdjur innan det är försent och dom är för gamla och därför oftast gör oplanerade parningar som kan sluta i att dom har en helt annan råtta än deras älskade husdjur.

Mycket handlar om ren okunskap/dumhet och någon vag förhoppning att ungarna måste bli precis som mamman/pappan som är sååååå perfekt och underbar naturligtvis. 
Men verkliga livet funkar inte så direkt, det är levande varelser och inte saker.

Visst är du påläst och har utvärderat ditt tilltänka avelsdjur, du har en utmärkt partner som kompletterar de goda och dåliga sidorna, du har tiden, pengarna och engagemanget så inte är jag den som säger nej till kullen.
Men om enda anledningen är att ju men ungar är ju så sööööta och mamman så trevlig lalalala så nej. Det är liv och det är ansvar, inte leksaker.

#14 iom att SRS idag är den enda råttföreningen så kommer jag välja att registrera min uppfödning där. Jag tycker att man ändå har någon form av "försäkring" när man väljer en registrerad uppfödare (oavsett art) jämtemot vem som helst annars.

Kan ju säga något jag som är ny här om detta!

Jag är inte ny med råttor, har haft 5 innan, tanken på att som någon sa utvecka sin hobby har alltid funnits efterssom jag vill vara med och "ta hand" om framtiden till dessa underbar djur. Hade jag bara velat ha en kull hade jag kunnat ta det på första råttan eller andra, tredje,fjärde och femte…tanken har alltid funnits men ingen råtta har haft de egenskaper som jag velat ha, någon har varit nervös, en annan funkade inte i flock o.s.v…

Nu när jag köper mina nästa råttor som jag letar efter så vill jag ha råttor som har förutsättningarna för att tillföra något i vår råttstam, är mycket medveten om att det kan bli som med de andra råttorna men ja, tanken på avel finns där.

Sen är jag allmänt intresserad av avel överlag, har haft kaninuppfödning i 12 år på hoppkaniner (där temperamentet och hälsan är prio 1 och inte utseendet), haft en liten gerbiluppfödning osv.

Men ja, många vill nog ha en minivariant av sin råtta eller attt det är mysigt med kull. Så är det inom kaninaveln med tyvärr.

Detta är iaf anledningen till att jag vill avla :)

Väldigt bra tråd.
Det är lite synd att det är såhär faktiskt, att bara för att man Vill och Kan så gör man det utan någon som helst koll på Hur och Varför.

När jag var sugen på min första kull så var det mest för att jag ville att min honas bra arvslag skulle fortsätta. Jag vände mig då till en uppfödare som fick sköta hela processen, att det senare visat sig att det egentligen var en ganska dum idé då vi saknade allt för mycket information bakom min tjej som tyvärr kom fram i ungarna är ju väldigt tragiskt. Det var först i dotterparningen som vi upptäckte allt det negativa och den linjen är nu nedlagt för min del.

Jag ville med min andra kull (dotterkullen) bidra till att förbättra Sveriges råttstam men det gick åt fel håll, men den tanken tycker jag ändå är bra. Det behövdes bara mer kunskap från min sida och därför avlar jag inte längre förrän jag känner mig riktigt redo och har de "perfekta" individerna.

Jag tycker alla som Vill borde tänka Varför en (eller hundra) extra gång innan de gör det. Är jag tillräckligt kunnig inom ämnet? Har jag hittat en bra matchande partner som väger upp det dåliga? osv osv.

Exakt det här inlägget har jag tänkt skriva också! Detta är något som jag är så sjukt irriterad på. Detta gäller inte bara råttor utan även andra djur. Tycker man läser varje dag på rif om folk som ska ta en kull på sina råttor. Varför? - frågar någon - "För att min råtta är så underbar, snäll, mysig blabla" Man ska vara två för att dansa… man kan inte sitta på nätet och leta efter en avelspartner om man inte har en aning om vad man snackar om.

Sen tror jag inte att det här oseriösa avlandet har att göra med att man vill föra över goda egenskaper/få en kopia av sig hund/katt/råtta utan för att man tycker det är gulligt. Det är sött med små djur-bebisar.

Om jag skulle ta en kull råttor så skulle det vara för att jag tyckte det skulle vara mysigt och gulligt, men nu har ju jag tillräckligt innanför pannbenet för att förstå att det inte är en tillräcklig anledning att sätta djur till världen. Jag tycker att de som vet vad de pysslar med ska hålla sig till avel.

Vet en som "bara råkade lämna" sin löpande tik med en hane ute på gården. Och när de kom tillbaka så satt de visst ihop! Oh really? När man sedan lyssnar på resten som sägs så hör man ju att det var lite planerat.

Nä detta är ett ämne som kan göra mig tokig. Det är bara att gå ut på blocket och kika. Hur många SÖTA kattungar söker inte hem varenda dag? För att inte nämna alla vuxna katter? Och blandras-hundar finns det gott om. 

Blä blir bra förbannad av sånt här faktiskt. Borde vara lag på att man inte får ta avkommor hur som helst, att det borde accepteras av nån styrelse först om man inte är uppfödare. För om man inte är aktiv uppfödare av något slag, vad har man då för anledning att ta en kull på något djur?

Intressant tråd. Jag har råkat ut för detta fenomen inom min ras på hund.

Där är det supervanligt att folk ska ta kullar på sina tikar. Och så som många skriver är det säkert vanligt inom de flesta olika sorters djur och raser.

Själv har jag både katt, hund och råttor. Tanken på att föda upp finns på katterna, har en av dem på foder och har en bra mentor i min uppfödare, vi får se hur det blir, men det ligger flera år fram i tiden. Jag har en ras som inte är supervanlig och som jag anser behöver fler uppfödare för att bredda avelsbasen genom att fler drar sitt strå till stacken, importerar katter och samarbetar.

Är rätt ny på råttor, har velat ha dem i flera år men sambon var inte övertygad, tillfället dök upp när en kull behövde flaskmatas, två av tjejerna blev kvar och har växt upp med mina katter och hundar. Vill absolut att de ska kunna vara i samma rum allihopa, vill inte leva ett liv där jag måste stänga in och separera djuren när råttorna är ute.

De är grymt trevliga, supersociala och klättrar glatt upp på helt främmande människor på en gång. Det hade varit kul att ta kull på nån av dem men jag kommer inte att göra det. Känner delvis till linjerna och de är avlade på temperament, men det finns vissa anledningar till att jag avstår.

Däremot är jag intresserad av att köpa in en hona för eventuell avel. Främst därför att jag upplever att det finns väldigt få "riktiga" uppfödare i Sverige, jag vet att jag skulle välja avelsmaterial med hjärnan och inte hjärtat och tror att jag skulle vara en bra uppfödare med rätt tänk.

Jag har för avsikt att öka på flocken, men det verkar ju vara omöjligt att hitta en uppfödare som inte bor mer än några timmars bilresa bort…

Hade det däremot funnits seriösa uppfödare i varenda stuga skulle tanken om uppfödning aldrig slå mig, jag vill kunna bidra och hjälpa de raser jag jag brinner för och älskar, därför kommer jag aldrig att avla på mina hundar eller deras ras, då det finns uppfödare så det räcker och blir över.