Har inte klarat av att skriva något om min älskade Tessy än, har varit inne här i minneslunden och gett det ett par försök, men det har inte gått. Vill hedra min underbara, vackra, kloka och härliga råttas minne, så jag gör det för hennes skull.

Om man kan ha en råttsjälsfrände så var hon min. Min vackra kossa, min lilla knubbtått, menad för att bli ormmat och utvald helt slumpmässigt som sällskap till en grå liten syster som helt klart skulle hem till mig. Lyckligt ovetandes var jag om att det var du och jag som verkligen skulle hitta varann. "Åh, titta på hennes teckning! Den tar vi!", så gick resonomanget från min (då, relativt okunniga) sida, och det kunde inte blivit mer rätt. Från första stund var du alldeles underbar, pigg och glad men samtidigt en riktig myspropp. Du växte och utvecklades till en klok, genomsnäll och urmysig vuxen och vacker dam.

Jag kommer aldrig glömma hur du tog Tuss under ditt beskydd när Tiny var lite väl hård mot henne, hur du accepterade henne som en medlem i din flock utan så mycket som ett fnys. Hur den otrygga lilla råttungen blev alldeles urlugn i ditt sällskap, hennes första fasta figur i hennes nya liv. Jag vet att introduceringen aldrig skulle gått utan dig, även om det såklart var Tiny och Tuss som blev bästisar i slutändan. Men vi hade ju varann, du och jag.

Jag kommer hellre aldrig glömma dig på ålderns höst, även om det är den unga och krya Tessy jag vill komma ihåg mest. Ju äldre du blev desto mer mattig blev du, mysigt såklart men en ständig påminnelse om att du inte var så ung längre. Kommer speciellt ihåg dagarna innan vi skulle skiljas åt, jag grät mest hela tiden, och ändå låg du bara fint i halsgropen eller på bröstkorgen och knastrade, slickade bort lite tårar (gott med salt!) och putsade bort tårarna som rann ner i pälsen.

Dagen du fick somna in är fastetsad i minnet och är något jag aldrig lär glömma, på gott och ont. Du fick vara ute i gräset, det var fint väder som tur var, och vi tog lite kort, jag grät floder såklart. Jag minns vår sista stund ihop och skulle gjort vad som helst för att du skulle fått somna in hemma, men ibland får man ta det näst bästa. Du hade ont och var inte lycklig i livet längre, och det var mitt ansvar att låta dig slippa det, hur förjävligt jälva äckligt ont det gjorde och fortfarande gör.

Ångesten och smärtan kommer och går, men saknaden och kärleken kommer alltid att bestå. Det enda jag hoppas på är att du och systrarna har det bra tillsammans nu (ska skriva ett minnesinlägg dedikerat till dom med, men en hjärtutslitande händelse per dag får räcka), att du förstår varför jag gjorde det jag gjorde, att ni vakar över mig och att vi ses igen någon dag.

Även om jag så lever tills jag är 100 år så kommer jag aldrig glömma dig eller dina systrar, att minnena av er alltid kommer leva kvar, att jag tänker på er alla tre varje, eviga dag.

God natt, min underbara. Hälsa syrrorna, och glöm mig inte! Vi ses igen en dag, utan äckliga tumörer och mycoplasma-krångel. Älskar er till himlen, månen och runt jorden tio gånger. Och lite till på det.

**100329 - 120720
**Tessy