Jämt och ständigt :P Man får kämpa på!

Det har vi nog alla våra perioder. Vill du prata omnåt kan du kasta iväg ett PM till mig :)

Du är inte ensam. Hoppas att de inte lika farligt som att du vill försvinna :(

Inte för att vara självisk men jag känner mig mycket mindre värd än alla andra, skäms för hela mig, behagar andra genom att ge dem och bryr mig mer om dem än mig själv osv men efter massa år har jag fått tummen ur o sökt hjälp

Ångest, depression och oro är väldigt vanligt bland främst kvinnor och ungdomar så det är nog ganska många som är / har varit/haft det här, även om dom inte skriver det.

Själv är jag bipolär typ 2, så ja jag har mina toppar och dalar 

Som sagt du är inte ensam

jag känner mig väldigt ensam i det

Vad många inte vet skillnaden på är depression och nedstämdhet.

Är man ledsen över tex en livssituation, pojkvännen gjort slut, man har inget jobb etc, då är det nedstämdhet. För att det skall räknas som en depression ska man ha varit väldigt nedstämd väldigt länge och knappt orka ta sig upp ur sängen. Orkar man göra saker är det troligen nedstämdhet.

jag vet att jag är deprimerad då jag känt såhär massa gånger o de är oftast månadslånga.tankarna kommer lätt då jag är väldigt känslig. Men vet absolut att många tror man bara är nedstämd o ledsen o bara kan rycka upp sig. Jag tänker att jag inte vill leva men ändå inte dö. Dvs typ leva som en annan människa.

vill inte ta för mycket plats så jag går inte så ingående i det. Jag har inte vågat se mig i spegeln sen början på förr förra veckan :(

Mitt råd är isåfall att söka hjälp!

#8 Jag är ingen psykolog men jag skulle säga att du är nedstämd.

Att ha en deppression handlar inte alltid om att man vill dö, det handlar om att man inte ens klarar av att göra vardagssysslor, såsom duscha, borsta tänderna, klä på sig, komma ut genom dörren och höra av sig till folk. Detta ska då vara varje dag måndadsvis.

Jag vet att det inte bara är att rycka upp sig, men att vara nestämd är ingen lätt diagnos det heller, det är självklart allvarligare än att bara vara ledsen. Se till bara att din nedstämdhet inte går över till en depression!

Att ha nedsättande och jobbiga tankar är något många går och dras med så du är inte ensam. Endel av att vara nedstämd är att känna sig ensam.

#11 enligt mig är jag depprimerad men jag kan ha fel. De finns ju dem som inte blir kontaktbara även i samma rum men så är jag inte. Hmm de e svårt. För nedstämd för mig är ungefär som att vara ledsen för något som hänt som sen gå över efter ett par dagar. El timmar. Men men.

#10 och #11 jag har iaf fått tummen ur och sökt hjälp via vårdcentralen.

#11 Jag har pratat med chese innan om detta, det är nog inte bara vanlig nedstämdhet det handlar om. Finns också olika sorters depressioner, måste inte vara så illa så att man inte orkar ta sig ur sängen alla gånger, men självklart har du rätt i det att är man bara nedstämd över t ex pojkvännen så är det ju inte en depression.

#11 Läste nu ditt inlägg lite närmare, är så dålig på att läsa igenom innan jag skriver ;) det du skriver är helt rätt, men jag har pratat med Chese innan och det verkar ha varit såhär länge :/

Jag minns att vi pratat innan men mindes inte att vi pratade om hur jag mådde *skäms*

Jag har perioder av deprission, inte lika djupa som förut, som tur är

Chese, det första steget till ett bättre liv är att söka hjälp.

Fast nja, måste inflika att depressioner ofta yttrar sig olika för olika individer. Många kan absolut utföra vardagliga sysslor, men är så att säga "avskärmade från verkligheten" samtidigt. Ofta är just att sysselsätta sig en av de få ickemedicinska metoderna som faktiskt kan hjälpa.

Japp. Jag har insätt de nu. För jag vill inte leva så här. :( Jag vill inte va så känslig.

Jag har skrivit i svåra tider iFokus ett långt inlägg som blev ett helt a4 sida. hur jag mår, visst det är lite mildare nu. men känner mig ändå ledsen och mindre värd, och äcklig/fulast i världen. Varit mobbad och haft tuff uppväxt

usch nu känner jag att jag tar för mycket plats :( Förlåt

Vissta kan man vara deprimerad och så, men är man en tjej som inte tränar eller så, så tror jag du skulle må mycket bättre. Jag ska börja träna på gym! :)

Man mår bra både fysiskt och psysiskt av träning! :)
Men depression behöver ju inte bero på det heller :/

Vill inflika att mitt inlägg #11 inte är enbart personliga åsikter, jag har själv satts på plats av psykolog med de olika termerna när jag försökte utvärdera skillnaden och fick då detta svar. Alltså, det jag menar är den kliniska bedömningen. Sedan hur det yttrar sig är det självklart individuellt. Behövde överdriva för att klargöra skillnaderna.

Nedstämd är ett rätt dåligt ord för diagnosen då den nästan nedvärderar de känslor man upplever, då ni precis som ni säger, att det låter som att man bara är ledsen.

Jag menar självklart inte TS att jag säger att du bara sitter hemma och är ledsen, jag delade bara med mig av den kliniska förklaringen jag fått. Men det är bra att du söker hjälp och jag hoppas att du får en bra hjälp och som du trivs med!

Som #21 säger kan man må bättre av att träna lite :)

Tror inte vi pratade så mycket om det men märkte på dig att du va rädd för att "ta plats" och sånt. Alla är vi vackra på vårt sätt, du är en jättetrevlig person och du förtjänar inte att må dåligt. Prata så mycket du vill med mig så svarar jag så ofta jag hinner vännen.

Tack för alla svar :)

Svåra tider i fokus har jag väldigt dåliga erfarenheter av. Skulle rekommendera dig Psykologi i fokus istället!

Be också om att få hjälp hos vårdcentralen via en terapeut. Beroende på hur du funkar som person och vad som gör att du mår dåligt är det värt att kolla om KBT (Kognitiv Beteende Terapi) är för dig, eller om du mest behöver prata av dig med någon objektiv.

En terapeut kan dock inte skriva ut några mediciner, men kan vara bra att diskutera tankar kring detta med om du är osäker. Det är alltid en doktor som skriver ut recept. Vidare är det också bra att se till velken typ av medicin som behövs - Är det ångestdämpande? Är det STARKT ångestdämpande (panikångestattacker etc)? Är det depression? Även hur depressionen ser ut, hur man lever, och vilka andra mediciner man eventuellt äter påverkar vilka mediciner man kan få, samt hur de kan kombineras.

Äter medicin för min depresion och sociala fobi. Aldrig mått såhär bra, så även om det är svårt är det bästa du kan göra att söka hjälp.

Började med ett läkarbesök som resulterade i kurator samt psykolog. Genom kuratorn fick jag min "sociala fobi" på papper och skickades tillbaka till läkare för medicinering (psyk tog inte emot mig) Fick sluta hos kuratorn pga min sociala fobi , jag kunde inte ens gå dit utan att må jättedåligt och nu behöver jag det inte längre känner jag.

Jag vägrade i början jag också, mest pga sociala fobin, men till slut var jag tvungen. Har precis gått upp på heltid i studierna igen efter att ha varit sjukskriven.
Livet är på topp just nu och det var för att jag vågade ta steget :)

De är ganska sjukt att så många ändå mår dåligt. De är jätte tråkigt att höra.

Dock har jag precis som många andra. Jag har jätte mkt ångerst och kan lätt börja gråta för att jag inte tränat så mkt som jag velat eller inte orkat träna. Kan bli jätte ledsen för att jag ätit för mkt osv. Jag vet att de är träningen som gått över styr. Men jag har träffat en underbar kille som försöker jätte mkt att intala mig att jag är smal och vacker. Och att jag är duktig som tränar men att jag inte ska vara ledsen och få panik om jag inte tränat som jag planerat.

Sen vet jag inte om de är deprition eller nedstämdhet men de är varit så i många år, kanske sen jag var 14 så har jag kännt mig jämt och ständigt ledsen. Jag kan se glad ut och är glad men ändå känns de som att något är fel och jag är ledsen inombords. Många dagar har jag inte velat göra något har bara velat ligga i sängen. Men man måste ju upp och jobba. Är man hemma för ofta så kommer man tillsist förlora jobbet och då blir man verkligen ledsen. Tänker att den "sorg" jag känner går nog över om ett tag. Men nu när jag tänker efter så har den aldrig gjort de.

Och att älta saker är jag expert på.

Jag hoppas att ni alla som har problem att de löser sig även för mig. Ge inte upp, de som hjälpt mig är att ha någon att prata med, jag har en arbetskompis som alltid vill lyssna och trösta. De är nog bara för henne jag någonsin öppnat mig så mkt för.

Ge inte upp :)

Känner igen mig i att man är glad utåt sätt men ledsen inom sig

tack för att ni har orkat skriva allt ni har skrivit

Kom ut ur en deppresjon för inte så länge sen, ganska skrämmande hur lång tid det tog, började efter att pappa dog, inte bara han mormor dog sammadag och så knappt tre veckor senare dog morfar.

Efter det duschade jag inte på flera veckor, låg bara i sängen och såg på tv, enda gångerna jag var ute ur lägenheten var begravningarna och jordfästingen, det gick ju lite bättre med det men efteråt kunde jag bara tänka att det inte var någon idè att leva.

Åt knapt något, orkade inte laga mat då jag kände att det var poänglöst.

Min (dåvarande) flickvän visade mig inte så mycket stöd, antagligen visste hon inte vad hon skulle göra och säga.

Räddningen kom ironiskt nog från mitt ex som gått igenom det samma då hon förlora sin pappa vid 13 års ålder.

Pluss att jag hade mina råttor, kunde inte bara låta de svälta ihjäl eller skita ner sin bur så försökte så gott jag kunde.

Men allt tar tid och jag har fått prata ut om min pappa och pratar fortfarande om honnom som en av mina förobilder.

Han var bara 67 när han dog, med mormor och morfar kändes det bättre då jag kan anse mig lycklig att ha haft de så länge, mormor blev 90 år och morfar 89.

Mormor var i kontstanta smärtor mot slutet och efter att hon dog så var vi och besökte morfar. Bilden av honnom gråtande kommer aldrig försvinna, tillsammans med pappa på sjukhuset både innan och efter natten till den 11/12.

Så depressionen har gått över till att bli nedstämd när jag tänker på dem.

(nu känns det lite som om jag snodde tråden lite)

Men mitt poäng är att allt går att lösa, på något vänster och att alla människor är olika och handterar saker olika, några gillar att prata men kanske inte vågar att be om hjälp.

stackare. Ja alla är individer. Alla är olika

Här är en till. 
Dock brukar jag inte ha någon orsak. Utan det kommer som en rak höger utan förvarning eller nått, kan vara  när som helst, på stan, under en film, efter sömn. Ja man vet inte när den kommer och knockar en.
Har ju min psykolog som säger att det bara är att ringa läkaren men än sålänge har jag hållt mig borta, käkar så äckligt mycket medicin nu (pga en fysiskt sjukdom) att jag vill inte ta mer även om det förmodligen får mig att må bättre psykiskt, vet ju att jag bara gör de värre att kämpa emot läkaren men tänker alltid att det finns ju en anledning jag kämpat mig såhär långt utan så varför ge upp nu, det går ju över förr eller senare. 
Att hitta bra citat har hjälpt mycket, sånt som säger allt i en kort mening som man läser på morgonen men även som en annan skrev så träning . Efter jag började gruppträning så mår jag mer stabilt, smällarna kommer fortfarande men inte lika ofta längre och dom är kortare i perioderna, som plus i kanten mår jag även fysiskt bättre och börjat trappa ner på medicinen :) 
Tur man har råttorna, de blir aldrig arga när jag kommer med noll stubin, eller när jag surar över inget och orkar inte göra något. De finns där oavsett

Håller med att råttorna är dem som ändå hjälpt en när man varit som mest nere. Dem kan inget mer än att bara älska en. Och allt bus dem gör och deras speciella personligheter. Hur arg man än är så smälter man och blir lugn när deras små söta nosar och tassar petar ut mellan gallret när man kommer hem, då glömmer man allt för en liten stund. Och de med att ha dem gör att man ändå har en andedning att kämpa vidare. Sån liten sak som gör så mkt :)

Väldigt fint sagt

Testa psykiatri eller ångestsjukdomar iFokus istället för psykologi 

fanns inte psykatri

Nähe, men skriv på ångestsjukdomar då 

Har haft borderline, ska nu utredas för bipolaritet II. Har alltid haft ångest och återkommande depressioner/nedstämdhet.

Är fortfarande väldigt svajig i humöret men det har blivit bättre.

Kan man nog lugnt säga….. vart inlad på Akut Psyks observations avdelning när jag ville hem hotade läkaren med tvångsvård i 4 veckor om jag inte stannade självmant några dagar.

Har vecko dosett med mediciner för att veta vad jag ska ta och vilka möngder samt när. Har ej tillgång till resten av medicinerna.

Har Fibrmyalgi, kronisk ryggvärk, deprission, samt att det görs en utredning för mental sjukdom…..

Känns som man lever på piller och med smärta. Vissa dagar orkar jag inget vill knappt gå ur sängen har sådan ångest att jag mår illa. Det som ser till att jag håller näsan över vatten ytan är min familj, sambo, hundarna och de små råttisarna

Va skönt att du har några som stöttar dig :)

Oj vad många här på råttorifokus som verkar medicineras mot diverse saker. Och varit/är drabbad av psykisk sjukdom. Så hemskt att det ska vara så:( Jag är hursomhelst ochkså en av dom.

Led av panikångest, depression, socialfobi etc från 11 års ålder till ungefär 15. Vid 15 års ålder satte läkarna in två mediciner vilket räddade mig! Med medicinernas hjälp lyckades jag gå tillbaka till skolan och läsa upp betygen på Iv ett år (Medicineras fortfarande med ångestdämpande i liten dos) 

Sen dess har mitt liv varit "normalt". Haft två svackor sen dess men dessa, vet jag vad dom berodde på och kan motverka idag. Visst lider jag fortfarande av dendär oklara ångesten som vill äta upp en då & då och jag är kanske lite känsligare än andra människor. Men jag har ett normalt fantastiskt svenssonliv:) Det trodde jag aldrig domdär nattsvarta åren. Så visst går det. Min hjälp var medicinering men oavsett vad som kommer hjälpa en måste man söka hjälp först!!!!

Jag har haft deprissioner vissa perioder.. och har har/haft socialfobi, den har blivit bättre och jag har blivit bättre på att prata med folk. Har en stödfamilj som hjälpt mig otroligt mycket efter allt som har hänt med mina föräldrar (är ensambarn) så har upplevt allt själv i hemmet. Pappa, alkoholist (tills jag var 10år) och mamma psykisk sjuk sen jag föddes. Har vart med om mobbning sen jag började i skolan, känner mig fortfarande utfryst av folk.

Har också en underbar pojkvän som är ett bra stöd! men jag hade nog inte träffat honom om jag inte hade tagit den hjälpen av min stödfamilj från 12 år ålder att utvecklas normalt. Nu är jag 17 år och kämpar med soc för att få en egen lägenhet då jag bor hos pojkvännens mamma och mina föräldrar betalar inget så är i en jobbig siutation… då jag inte vill bo hemma för att vi inte har någon relation och min stödfamilj har fullt upp med 3 småbarn och inga lediga rum, och bor i min hemstad som jag hatar så mkt, så jao. Grannstaden 2 mil ifrån har jag byggt upp mitt liv och går gymnasiet där.

Råttorna bor hos min pojkvännens mamma, kan inte ha dem hemma, inte hos stödfamiljen då de inte tar de på allvar, 3 småbarn, ingen möjlighet till att de skulle kunna springa fritt, buren hade nog fått stå i källaren.. så enda lösning är egen lägenhet för att allt ska funka för mig i vardagen.

RÅTTORNA, POJKVÄNNEN OCH STÖDFAMILJEN betyder allt för mig, om inte det fungerar ihop så vettefan hur de skulle va xD

Btw, vi har vart tsm i snart 3 år, så folk förstår lite mer att han betyder nåt på riktigt :)

De va nog allt om mig :)

#44 Vilken tur att du har dem. Jag har inget av det :(

låt det bara inte förstöra dig. få utlopp för dina känslor via träning, djur eller kanske rita. vad som helst som lyfter upp dig. ibland måste man tillåta sig att vara nedstämd men grubbla inte för länge bara för då gräver man sig bara djupare istället för upp. prata med en terateut eller psykolog om du känner att du inte vill prata med någon annan men börja prata =) om du är under 22 kan du gå till ungdomsmottagningen där du kan få prata av dig eller så kan de rekommendera vidare om du vill få professionell hjälp även om de brukar vara duktiga där. Det finns hjälp för den som vill men de kan kännas lite tungt efter första sessionen men sen kommer lättnaden bara du fortsätter gå.

Cliche må de vara men det blir bättre om du vill att de ska bli de =)

ps. jag vet vad jag snackar om, har typ vartenda problem du kan hitta i en psykologi bok ^^

#46 vem menar du? :)

#47 först och främst va de tänkt till dig men antar att de gäller deppiga människor i allmänhet =)

Som nr 46 skriver, sök hjälp gärna utifrån. Har också fått bra hjälp från terapefter o psykologer. Medecinerar så klart för att upp ska vara upp och ner ska vara ner, annars blir allt bara upp och ner ;)

Okej tack :)