Mina råttor har aldrig varit mycket för att kela, sitta still på en axel eller så. De vill utforska och skutta runt och har allt som oftast något för sig, trots att de alla är pojkar. De är undantagen som bekräftar reglerna.

Idag fick jag veta att min farfar gått bort. Nyss spenderade James några knastrande och ploppande minuter med att bara låta sig klappas i min famn, som om han ville trösta mig. Det må låta trivalt, men för mig är det en unik upplevelse, då han i vanliga fall inte gör sådant.

Råttor är som balsam för själen. De förstår när man behöver dem lite extra. Det var allt jag ville säga.