oerhört mycket sorg… :/ Och av min erfarenhet att dömma så blir det verkligen inte bättre… de två dödsfallen jag var med om för inte så länge sen var brutala… :( Sjukt att man kan tycka om sina djur så mkt!

Alla bortfall är plågsamma helt klart, vissa är jobbigare än andra och varje gång tänker man att man inte vill ha fler för man klarar inte av deras korta liv men så kärleken till dem gör att man skaffar hem fler ändå.

När Star gick bort, tyvärr var det en enormt plågsam tid då hon bröt höften i gallret och det tog lite tig innan vår vet. svarade på sin mobil (vi har fått ett privat akut-nr)
Detta var 2004 så jag var bara 12 år på den tiden, jag har blivit "bättre" på att hantera sorg med tiden (eller rättare sagt, jag visar det inte lika mycket)
Men när Star togs bort så grät jag i 3 dagar och jag kunde knapt gå nära buren. Det tog ett antal år innan jag skaffade råttor igen kan jag säga..
Idag flyter det på bättre, jag är förberedd på att de inte lever så länge så jag vet att det kommer ta slut så småning om men då är jag berädd på det och kan gå "vidare" snabbare även om minnet av dem lever kvar väldigt länge.

Varje bortgång är en plåga och det blir aldrig lättare. Alla är olika individer så det är alltid smärtsamt när de går bort.

Jag har ännu inte fått avliva någon än. Båda mina tjejer är hur friska som hellst. Men när den dagen kommer så hoppas jag att dom får somna in av hög ålder.

Ja roligt är det ju inte… Min första som gick bort var Saphira. Det var i och för sig tungt men hon hade varit sjuk länge och hon hade alltid varit en ganska sval tjej - hon ville inte gosa så mycket och hon var inte så kelig. Det var värre med Noja och Coco. De hade jag haft längst och vi hade bondat väldigt bra… Det var inte tragiskt egentligen för de blev rätt gamla 2½ årresp. 2år 9mån. Men som en tröst kan jag ändå säga att det faktiskt kändes BÄTTRE när det väl hände än det kändes att ha ångest över det innan. Kanske för att jag är en sådant som verkligen nojar ihjäl mig om sådant och får ångest väldigt lätt. Oron är värst, sorgen är lugnare. För mig alltså. Sorgen kan jag ta hand om och pyssla om och man kan tända ett ljus och låta tårarna rinna, ibland. Men roligt är det inte… någonsin.

De flesta av mina djur har avlidit hemma och utan mig då de varit av endra ålder eller okänd åkomma. Detta va mina hamstrar då jag va liten och 2 av mina kaniner. Min sista kanin somnade på mattan i vardagsrummet medan jag klappade honom då vi såg de komma. Mina 2 råttor fick somna in hos veterinären då de hade mykoplasma som slutat hjälpas av medicin och de började bli för jobbigt för dem. Den första förlusten var den som tog längst att komma över men alla svåra. De jobbigaste var alltid när de hade varit sjuka och man hade gjort allt man kunde för att hjälpa men inget fungerade. Känslan av att vara hjälplös tillsammans med att man ser sina djur må dåligt är det värsta av allt. Jag va ett vrak i flera månader och sov nästan inget under de perioderna. Jag är lite dum på det sättet att jag tycker att jag ska må dåligt för att de mår dåligt =/

Ja, jag vvet inte riktigt när de gäller råttor, men det är alltid svårt när ett djur går bort.. Min morfars katt gick bort för ett halvår sedan, av hög ålder(Han blev 20, så rätt gammal gubbe xD)

Han hade funnits där i hela mitt liv och ja, jag saknar honom fortfarande. Men värst var nog min hund, Molle som dog för bara någon månad sedan. Han sprang framför bilen när jag och mamma skulle åka och shoppa, samtidigt som min bror skulle gå ut med dom. Så vi skulle köra till växsjö(en halvtimme ifrån där vi bor) Men han slutade andas tio minuter innan vi var framme. Väl hos vet så visade sig att hjulet hade krossat hans revben och punkterat lungorna. Trots det, medan vi var påväg försökte han hela tiden gå till min bror, då han visste att han var ledsen.

Jag gråter fortfarande, kan inte somna på kvällarna och hatar mig själv för att jag hade kommit Timon(Molles halvbror) närmare. Även fast jag gav Timon mer uppmärksamhet så älskade Molle mig, och det är väl därför jag inte riktigt kan släppa det… Men det är bättre nu än förr, så det blir bättre med tiden men sorgen kommer alltid att finnas kvar…<3

jag har förlorat en del råttor nu å det blir inte lättare. gör lika ont då som nu, va inte så längesen ja fick avliva min lilla goseklump. Hatar att dom inte blir så gamla. Men bara att njuta av den korta tiden man har dom :)

Jag känner igen det du skriver, det är helt fantastiska och galna små varelser som kommer undan med precis allt för att dom är så jäkla söta.

Jag älskar bilden du postat i inlägget, ni verkligen strålar av lycka, bus och kärlek, alla tre! :)

Det är alltid hårt att förlora en liten vän, men hur konstigt det än må låta så skriver jag som dom flesta föregående talare, man "vänjer" sig då man lär sig att dom inte lever så länge. Man måste bara lära sig att se på det på rätt sätt, tänka på alla fantastiska, roliga och mysiga stunder man hade tillsammans. Njut av tiden ni har tillsammans och tänk inte på den dagen dom inte finns längre, för den kommer tyvärr komma oavsett, hur mycket du än oroar dig.

Jag kan erkänna att jag gråter när mina djur dör. Det beror på att jag fäster mig extremt mycket vid mina djur.

#10, Jag tror att de flesta gråter när ens djur dör ^^ Jag är en av dem iaf.

jag minns inte riktigt när första gick bort. En gamal hane var det.

Men när min första råtta dog så var jag helt förstörd.

Vakna tidigt en morgon av att mamma kom in i rummet. hon sa inget men jag krama henne och började gråta. på något sätt visste jag att lilla Snuttan hade dött.. Jag var inte gamal, gick nog i 3-4 i mellanstadiet. Kommer inte riktigt ihåg om det var ungefär samtidigt som min farfar gick bort.

Men jag gråter nästa jämt när våra råttor går bort, tyvärr inte alla eftersom jag då kanske inte har samma "kontakt" med dem, det kan t.ex. bero på om de stått inne hos någon av syrrorna eller inte. Men jag blir alltid ledsen och tänker på dem när jag är för mig själv. Händer ofta att jag gråter mig till sömns när jag tänker på någon av råttorna och då ploppar alla  upp i huvudet på mig.

Det är aldrig lätt att förlora en vän.

Och jag har inte gråtit framför mamma på minst 5 år. Men nu när min älskade Flisan gick bort så kunde jag inte hejda mig, jag grät framför vetten, mamma, receptionisten, människorna på parkeringen..

Ibland tror jag, eller jag vet att man inte alltid vågar gråta inför folk. Men jag kan säga de att efteråt känns det faktiskt skönt att inte hålla allt inom sig för sig själv..

blev lite OT nu märkte jag men det bara flöt på x)

#9 Tack så mycket :)

Jag har väl förlorat några hundra råttor vid det här laget o är lika jäkla dyster o nere i sinnet som när jag var barn när jag förlorar en råttis. "Vänjer" mig aldrig. Har sagt till mig själv att sluta med råttor säkert hundra gånger men det går bara inte. Dom söta härliga Marodör-Sabotörerna är beroendeframkallande för resten av livet.