Jag petar upp denna igen..

*tass*

Tass! Är också nyfiken.

**Hur många kullar har ni tagit allt som allt?
**Sitter på jobbet och kan inte kontroll räkna på något. Men kullar sedan 99, dock mer seriöst från ca 2004 med snitt 5-8 kullar per år.

Hur många kullar gick inte bra? 4 stycken sedan 1999.Kull 1: 2007. Blue zoo hona, dräktig när hon kom. Någon unge hamnade på snedden, hon krystade men inget kom ut. Var död på knappt 2 timmar. Öppnades upp och 5 levande ungar plockades ut. 3 Dog första dygnet. Nappades men de 2 sista orkade inte.Kull 2: Samarbets kull med annan uppfödare. Honan var tvungen att flyttas på under dräktigheten. Ligger lite problem bakom i linjen. Fick problem med krystningen. Försökte hjälpa till. Kände massa liv och rörelse ifrån en stor kull i magen. 3 Levande orkade hon få ut. Men sedan var hon slut på energi och resten av kullen dog i hennes mage. Kände hur det slutade sparka. Men honan mådde bra. Hölls på noga kontroll. Men hon behövde aldrig medicinering, absorberade de döda ungarna.Kull 3: 2011 Honan födde 19 levande ungar 2 dygn för tidigt. Hade vaktmästaren här som bytte ut lite saker. Jag borrade med slagborr i bostaden för att sätta upp  2 hyllor. Dammsög efter och under den damsugningen såg jag att hon hade fått sin kull redan. Men hon bet ihjäl alla inom några timmar. För min del känns det rätt givet att det var mitt fel och stressen med allt runt omkring samt så stor kull blev för mycket.
Kull 4: 2012, honan föder hel kull dödfödda ungar.
Har även haft några dräktigheter där honan antingen varit skendräktig, missfall eller kastat ungarna inom 14 dagar.

#4 Mycket intressant om än väldigt hemsk läsning. Tack för att du tog dig tid att skriva!

Fler svar från andra som tagit kullar (eller bara en kull ^^) uppskattas. Även om alla kullar har gått felfritt så får du gärna berätta det. 

*tass* väldigt intressant tråd! Hoppas fler vill dela med sig av sina erfarenheter!

Jag petar helt skamlöst upp den här igen, och önskar att fler vill hjälpa till att sprida information om avelsproblem.

Tass! Intressant läsning

Jag vet inte om man ska kalla kalla det vi bidrar med för "avelsproblem" då mycket är helt naturliga avvikelser dvs att det ibland blir broblem helt naturligt. Precis som hos människor. För mig låter "avelsproblem" som att du vill kartlägga problem som går att undvika genom medvetna val.

Sen är frågeställningen lite oklar, du frågar. "Hur många kullar har ni tagit allt som allt?" Det beror på vad du menat med det.

Hur många kullar man tagit syftar enligt mig på hur många kullar man "fört ut i världen" dvs hur många som lyckats. Då faller ju resten av frågorna bort.

Det intressanta är ju att skilja på hur många lyckade parningar (där man varit säker på att honan varit dräktig och inte skendräktig) som reulterat i en normal kull. Sen kan man alltid diskutera vad som är en normal kull.

På det kan jag svara att jag haft, vad jag minns dvs jag är inte helt hundra,  23 lyckade parningar som resulterat i 18 kullar. Men av de kullarna är 3 st så små att det inte räknas som normalt, och en av dessa kullar bestod av endast en överlevande unge i en kull av 5 st.

En hona födde 10 dödfödda ungar, två honor har resorebrat ungarna sent i dräktigheten.

Jag har aldrig haft en hona som dött under eller strax efter förlossningen.

Jag vill alltså att man tänker på att det finns naturliga orsaker varför det inte alltid går bra.

Men jag har också haft många honor som gått tomma eller blivit skendräktiga så att det ligger ibland många försök bakom lyckade kullar. Inte alltid som råttor är så produktiva som man kan tro  

Hur många kullar har ni tagit allt som allt?

Sju, men allt är ju beroende på hur man räknar**.
**

Hur många kullar gick inte bra?

Två.

Vad hände och varför?

En hona födde tre ungar, en död. En till dog inom ett dygn. Den tredje fick ingen mjölk, men jag höll den vid liv i två dagar tills jag fick tag i amma. Den levde. Parade om honan och den kullen gick bra.

Andra gången var min finaste hona som började få värkar, började blöda mer och mer, men inga ungar kom ut. Jag satt uppe den natten och skedmatade henne och höll henne varm, men hon dog. Det hemskaste jag varit med om i råttvärlden.

#9 Jag menade inte alls att ni "bidrar" till avelsproblem! Jag ville bara läsa om de problem som uppkommer, självkalart helt naturligt, i samband med avel. Som råttägare är jag intresserad av att veta vad för problem man kan vänta sig ha med råttkullar, precis som jag som människa är intresserad av att veta vad man kan vänta sig för problem vid mänskliga förlossningar.

Förlåt för att min frågeställning var oklar. Jag har själv aldrig avlat så jag tänker självklart inte heller på samma sätt som uppfödare. Tack för att du pekade ut det! ^^ Jag menar väl, hur många gånger har du parat dina råttor och honan inte bara blev skendräktig utan ni faktiskt förstod att parningen hade tagit.. typ. >.< Det är svårt att definiera så att uppfödare och de som inte är uppfödare förstår varandra. Uppfödare har såklart en helt annan syn på det hela..

Jag tror verkligen inte att jag indikerade att det är uppfödarens fel att det blir problem vid avel, men gjorde jag det är jag mycket ledsen! Jag är helt med på att de i de flesta fall är helt naturligt, men det är ju ändå ett "avelsproblem", tycker jag i alla fall!

Tack i alla fall för att du bidrog. ^^

#11 Jag tror att du missförstått mitt inlägg!

Jag trodde inte alls att du varken antydde det ena eller det andra utan jag förstod från början vad du var ute efter, jag ville bara i mitt inlägg klargöra rent allmänt att det är helt naturligt att det ibland blir fel. Även om man försöker efter konstens alla regler att göra rätt.

Din fråga lät: "Nu när vi ändå uppmärksammar det här med avel som gått illa i andra trådar så satt jag och funderade på hur ofta det faktiskt går fel?" Och då har jag försökt att ge min personliga statisktik till "hur ofta".

#12 Ja, då missförstod jag dig. Förlåt. >.<

Jag har nog födit upp 15 kullar sen 94. Några bebisar har dött. Men inga förlossnings problem.

Jag har parat 5 honor i mina dar tror jag. Jag tar ju inte kullar så ofta och planerar ganska länge innan jag "slår till".

Tyvärr har jag varit korkad och parat en del honor sent i livet. Dels för att jag har haft små honor och fått rådet att vänta och mata upp dem. Eller att jag "upptäckt" honorna när de redan var rätt gamla (nu pratar vi 10 månader). Men med den första honan var det mer att alla tilltänkta avelshanar dog av olika anledningar, så det tog tid att hitta någon som dög. Jag har lärt mig en del av detta och att man måste börja leta tidigt. Kan ta ett par svängar innan parningen tar också, vilket man ska räkna med.

Första honan blev aldrig dräktig, trots flera parningar, eller så absorberade hon.

Andra honan gick hela tiden ut och gick upp som hon skulle, men fick inte igång sina värkar och var väldigt trött där på slutet och blödde lite med. Det var väldigt jobbigt. Men hon lyckades absorbera bebisarna och gick tillbaka till sig själv.

Tredje honan gick också hela vägen ut, gick upp bra men med några viktdroppar på vägen. Hon visade små ilningar bara men inga riktiga värkar. Blev aldrig några blödningar där och hon absorberade bebisarna. Sjukt bra hona, så jag sörjer att det inte blev nåt där.

Just det, den tjuvparade honan som kom hit kanske jag också ska ta upp!

Egentligen gick det väl bra för henne med själva födseln tror jag, hon födde alla 12 och gav mig en överraskning när jag kom hem.

Men det var en ung hona (3 mån?) som inte var speciellt trygg i sig själv när hon kom. Hon fixade inte matningsbiten (för orolig) och en unge fick avlivas rätt tidigt då den var helt grå och orörlig, bara andades jättetungt. När hon nästa dag äntligen matade sina små sorterade hon snabbt ut alla svaga ungar och matade bara de som var pigga.Två till avlivades efter nån dag då de bara blev mer och mer håglösa och inte gick att nappa. Några till hjälpte jag att nappa men de åt också från mamma sen när de fått mer energi och jag hjälpte till i glesare och glesare etapper. I slutändan överlevde 9 ungar och de hade alla normala vikter vid leveransdatum.

Jag tänker också att det är naturligt med en del problem. Men man kan förebygga genom att inte para dem allt för sent och hålla ögonen öppna för om det finns infektioner i flocken. Oroliga eller allt för unga honor ska nog också slippa bli mamma. Och man ska tänka på att undvika stress under dräktighet/födsel/diperioden.