jag tog förra året emot två omplaceringsråttor, de var sjuka och bet mig båda två. Men med mycket arbete så har de båda blivit mycket tamare, den ena är fortfarande skygg, men jag kan hantera honom och han biter mycket sällan.

Efter den här erfarenheten har jag insett vilken glädje det gav mig! att bygga upp förtroendet, och efteråt känna sig sådär riktigt stolt, glad och lugn, över att jag klarade det. även om det självklart är ett jobb att uppehålla förtroendet med dem.

Jag har också märkt att jag gärna vill ta emot fler, hjälpa fler och bygga upp det där speciella förhållandet med fler råttor som man tror är "omöjliga" från början.

Max gick från att vara mager, ha ohyra och öroninflammation. Han vågade sig inte fram, och om jag kom för nära så högg han. Till att älska att gosa med mig, undersöka, och bli kliad under hakan eller runt öronen. Han knastrar och ploppar med ögonen ofta, älskar att somna i gardinen under min säng.

Kaspar gick från att inte våga sig ut ur deras lilla hus på flera dagar, till att sedan nästa springa fram och hugga om man var för nära (vilket kunde vara precis intill buren, eller om han var ute så var det ungefär en meter) Till att älska att utforska, blir snabbare och snabbare på att springa ut när buren är öppen, och vågar klättra och utforska mig, jag kan också plocka upp honom och hantera även om jag måste vara lugn och tydlig (typ, "Häääär kommer jag, bär upp dig men det är ingen fara, sååååjaaa") han är fortfarande lättskrämd av ljud och hastiga rörelser, och kan ibland komma och bita en i tårna, men det är det flera som gör ;) (tänker på de yngsta i flocken, tår är tydligen roliga)

Nu är inte detta någon "hej, ge mig era problemråttor tack!-tråd" utan jag kände bara för att skriva av mig, och berätta hur glad jag är över att ha mina råttor överlag, och självklart är jag stolt över att jag klarat av att hantera väldigt osäkra och rädda råttor ;) :)

så om ni har rädda råttor som inte går att hantera eller som bits, kämpa på! För även om det är tufft ibland och det känns som att det inte går framåt, så gör det det i alla fall! Ha tålamod så tillslut så trillar en palett ner och det görs ett framsteg, sedan kanske det går trögt ett tag till, men glädjen när det görs framsteg, när man märker att de litar på dig.. underbart 

På bilden: kaspar är nyfiken (tyvärr blev han rädd av blixten sekunden efter bilden var tagen, ryckte till och hoppade undan :( :P )