Slänger en bild på Seven och Lal :)

Jag tycker du ska låta henne vara, det kanske ger med sig tillslut, sakta men säkert? Jag fick ju hem en ormmatshona som också var livrädd, skrek när man tog i henne och sprattlade, men hon gick jättebra i flocken, så jag lät henne vara, och med tiden så vande hon sig, blev aldrig riktigt sådär trygg som dom andra, men jag kunde lyfta henne om jag visade att jag var där och var på väg att ta henne, och hon kom fram och upp på mig frivilligt när hon var lös osv. Så jag tycker du ska låta henne ta det i sin egen takt =)

#2 Ja alla råttor blir ju inte världens tamaste. Jag har ju andra underbara tjejer jag kan pussa och mysa med ute på uteplatsen, ta med dom och göra saker med. Vill hon inte så vill hon inte :) Och jag tror att Beverly e glad att ha en kompis som ny i flocken, frågan är bara hur stor inpakt Seven gör på henne, hade ju varit bättre om någon av de lugna visade henne. Nu är Seven bara 14 veckor gammal så det kanske är som du säger att det ger med sig lite med tiden :)

Nu har jag absolut inte stor erfarenhet av det här mer än att två av mina damer var väldigt skygga till en början. Nyckeln för mig blev dels att jag skaffade två äldre damer men också att de fick följa med ut utan att jag för den delen tog henne i händerna. De lärde sig att springa in i en tröjja när jag sträckte fram ärmen, och fick på så vis följa med. Nu kan jag ta i alla även om en av damerna fortfarande är lite pipig, men hon får inte panik längre. Men det har tagit hm… Två månader och den sista månaden sedan vi fick de äldre har det gått mycket fortare.

Bullerbytjejen: Det var den honan som var fawn va? Kanske hooded t.om? Minns att jag hade en hona hos mig som skulle till dig som var ormmatsråtta från början. Hade agerat stödmamma hos Babbett om jag inte minns fel.

Den honan bet ju mig, minns jag. Den räddaste råttan jag träffat. Jag hade aldrig tagit hand om henne om man säger så. Sen träffade jag henne hos Bullerbytjejen ett par månader senare och minns hur häpen jag var över hur bra hon fungerade.

Har haft en hona hos mig med som var rabiat i början, som ung. Stel som en pinne när hon såg mig och nafsades hårt och skrek. Jag hade henne bara tillfälligt åt en kompis som hade boendetrassel. Tror hon bodde hos mig i 3-4 månader. Hon mognade något alldeles fantastiskt och jag kunde så småningom lyfta henne och hon blev sjukt kontaktsökande. Det blev faktiskt en riktigt, riktigt trevlig råtta. Man vet aldrig hur dom utvecklas. 3- till 5-månadersåldern brukar vissa råttor dessutom vara extra känsliga. Efter det brukar dom bli bättre.

Har haft andra råttor som varit superframåt som bebisar, sen ett par veckor efter introduktionen varit oroliga och skeptiska. Men så när introduktionen gått över och dom börjat känna sig trygga igen kommer den där fantastiska individen fram igen. Dom är olika känsliga på det här planet, helt enkelt men miljön spelar också in.

Jag tror på att låta dem bestämma takten. Man får känna sig fram och vara försiktig med dem i början. Jag tar olika i alla mina råttor, på nåt sätt har jag lärt mig hur dom vill bli hanterade och t.ex. kelade med.

Så länge hon verkar må bra med kompisarna och inte biter dig så kan det ju funka ändå, fast hon inte precis tycker att människor är världsbäst. Jag tror det kan vara bra att liksom nå en form av acceptans för att hon kanske aldrig blir världens bästa sällskapsråtta. Då känner man inte lika höga prestationskrav.

Men sen finns det så klart alltid en gräns. För min del går gränsen vid bett, jag pallar inte såna råttor, då vill man ju inte ens stoppa in handen i buren och gosa med dom andra råttorna. Eller om de strular i flocken och inte kan vara ensamråttor eftersom de inte funkar med människor. Då får dom sova.

japp det va hon Afghani, silver fawn tösen =) hon blev ju aldrig nån hängråtta, men helt underbar var hon för det. Och det var inget som smittade av sig på resten av flocken heller =) snarare gjorde de andra henne lite tryggare.

Just det, så hette hon! Ja, en solskenshistoria. :)