När ens familj försvinner...vad gör man?
För två veckor sedan var jag och min sambo tvugna att låta vår Lucius somna in hos veterinären. Han var 1 år och 8 månader gammal, han hade fått cancern i levern och även gulsot pga cancern. Han kunde inte röra på den bakre delen av kroppen och han såg trött ut. Det kändes som att det var det bästa för honom att låta honom somna in.
Vår lille kelgris vägrade lämna min famn under hela veterinärsbesöket och somnade in medans jag och min sambo gav honom våra sista farväl.
Hans bror Lucifer verkade må bra efter hela händelsen, han verkade pigg och vi såg honom äta och dricka. Vi gav honom uppmärksamhet och tittade till honom efter tecken på depression. Vi tittade även till hans hälsa hos veterinären. Lucifer verkade ändå må ganska bra och jag och min sambo började tro att han skulle klara sig. Men han började sova mer än vanligt och ville vara för sig själv mer. Men vi tänkte att han kanske bara behövde lite tid.
Men för två dagar sen gick Lucifer och la sig, men han vill inte vakna mer. Han dog medans han sov så jag tror inte han led. Men saknaden är stor för båda våra pojkar.
Hur ska man våga skaffa sig nya bebisar efter det här?
Vad kan man göra för att underlätta sorgen?
Hur får man bort känslan av att man "ersätter" sina älsklingar om man skaffar nya?
Det är rätt vanligt ändå, han kan ha varit osynligt sjuk, och förlusten av sin vän gjorde att han inte orkade mer han heller. Råttor är ett av få djur som visar empati och sörjer sina vänner, de kan faktiskt dö av sorg.
Han hade inga andra burkompisar som kunde pigga upp honom?
Sånt där är alltid så svårt, men du ersätter inte dina gamla råttor, du släpper in nya personligheter och nya vänner i ditt liv och öppnar ditt hjärta för flera. Förstår att det kan kännas som att man sviker de döda, har haft den känslan själv när mina gubbar gått bort.. Men samtidigt så går livet vidare och man minns alltid sina älskade vänner även om man får nya vänner med tiden.
Man får helt enkelt sluta skuldbelägga sig själv, för råttorna skuldbelägger dig inte. De är bara glada av att få leva med dig och blivit älskade.
Qui dormit, non peccat
Jag uppskattar ditt svar och det känns bra att se ditt medelande.
Det är bara så svårt i början att greppa att det har hänt.
Jag har förlorat husdjur förr men detta kändes ändå hårt eftersom dem inte lever så länge. Jag antar att man ville ha mer tid med dem.
Vi hade bara två så de hade inga andra burkompisar, vi funderar på att när vi är redo att välkomna in nya familjemedlemmar, så tänkte vi skaffa fler än två nästa gång.
Lucifer och Lucius var mina första råttor jag har haft, och jag älskade dem så otroligt mycket. Dem är helt underbara individer med underbara personligheter. Så vi vill gärna skaffa råttor igen ….
tack så mycket för ditt svar, det värmde och va precis det vi behövde höra.
Starta ny diskussion