Hej! Jodå, råttor får väldigt starka band till sina människor, speciellt vad jag har märkt här hemma så är honorna trognast. Mina hanar älskar alla människor som kommer o besöker oss, de pussar o fjäskar, allt för att få uppmärksamhet. Honorna däremot älskar mig och visar det väldigt tydligt, de pussar och putsar på mig medans de kan vara lite skeptiska till främmande besökare, visst de låter sig snällt klappas, men kan de hoppa över till mig gör de det fort!

Precis som hundar och katter lär de sig fort sina namn, så inkallning med namn är inga problem. Har du fått råttor som vänner förblir de trogna och tillgivna hela deras liv, de har små kroppar men stora hjärtan.

Jag håller med silverorm. Jag har mycket starka band till mina råttor, och även de till mig. Om de "älskar" mig, tja, det är väl snarare en filosofisk fråga, precis som med alla djur. ;)

Kommer man in i rummet där råttburen står hoppar de gärna upp på gallret och liksom trycker sig mot det för att hälsa på mig, så glada blir de. När jag släpper ut dem för att springa har de ett stort rum att röra sig i - men de väljer ändå alltid att springa runt, och på, matte och husse. De skall pussa på oss och putsa oss, alltså rengöra oss. De sitter gärna och reder ut tovorna i mitt hår ibland, och de tar försiktigt bort hudflagor och rengör sår. Min pojkvän har psoriasis på 90% av sin kropp, och råttorna sitter alltid och pillar på hans armar för att få bort huden.

En av mina gubbar är dessutom mycket kelig av sig. Han lägger sig i min tröjärm och så knastrar och bogglar han (=ögonen vibrerar ut och in, ett tecken att de myser - typ som att katter spinner) så fort man kliar honom på huvudet, bakom öronen, eller längsmed kindbenen. Sedan kan han ligga där och sova resten av dagen.

Att man får kontakt med sina råttor tycker jag definitivt. Jag har haft hamster och ökenråttor också, men ingetdera tilltalade mig så mycket, eftersom de helt enkelt inte uppskattade mig och såg vad jag gjorde för dem, eller gav någonting tillbaka. När de slutade vara rädda för mig och fly undan mig så blev de likgiltiga för min närvaro istället. >.< Jag har aldrig velat ha fiskar eller många andra gnagare heller för den delen - man får helt enkelt inte kontakt med den. Råttor, däremot, föll jag för direkt. Jag brukar säga att råttor är, i mentaliteten, som en blandning mellan hund och katt till folk som frågar. Fast i mycket mindre format. ;)

Håller med ruzicka till punkt och pricka. Mina grabbar älskar människor och hoppar upp på axeln för vem som helst som inte är rädd och myser och vill ha godis :p dom pussas och putsar en när dom tycker att man är smutsig eller så och kommer på inkallning väldigt duktigt. Det är lätt att lära dom göra olika tricks och också att bli toatränade utan större problem. Så verkligen som hund/katt i liten kropp med ett väldigt stort hjärta (och även en stor påse nötter på killarna) hahahaha

Råttor är nästan som hundar, men i liiitet format. :) (Eller Chihuahua-utan-ben-format, om man så vill, ;))

Nyfikna, villiga att lära sig saker, gillar att jobba (aktiveras) och trivs bland människor.

ok :) hur lång tid brukar de ta innan dom lär känna er då? är de någon skillnad på hur dom är me ägaren/ägarna och nya människor?

Det tar inte lång tid bara man har dom ute och vänjer dom vid en..

Mina tog ungefär 1-2dagar innan dom började frivilligt att hoppa upp på axeln och sånt. :)

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

/Ovanstående meddelande är vad Snövit hade att säga om saken… o_o XD

~

#5 Jag har alltid låtit råttan välja mig när jag åker hem till uppfödaren och träffar bebisarna. :) De har varit fästa vid mig sedan första mötet vid ca tre-fyra veckors ålder. Så ja, med rätt råtta får man kontakt vid första anblicken, som sedan håller i sig hela livet.

Bandet mellan människa och råtta går inte att jämföra med bandet mellan människa och katt, eller människa och hund. Bandet mellan hund och människa bygger i huvudsak på djupgående kärlek. Bandet mellan människa och katt är snäppet mer komplext, men den viktigaste delen brukar (dock inte alltid, har själv ett undantag hemma i kattväg just nu) vara respekt, men även tillit spelar en stor roll.

Med råttor bygger bandet visserligen på kärlek, respekt och tillit, men även humor och något annat jag inte riktigt kan hitta ordet för. En råtta tar hand om sin människa på ett sätt jag inte upplevt att (de flesta) hundar eller katter gör. En katt blir en familjemedlem till människan. En hund blir en flockmedlem i människans flock. Men med råttor är det inte så. Där är det människan som blir en del av råttans flock. En råtta välkomnar människan in i sin flock och familj istället för tvärtom.

För att det ska fungera mellan människa och råtta måste råttan få välja människa. Man kan med andra ord inte peka på en bild på en söt bebisråtta till salu och säga "den vill jag ha!" Råttan måste träffa rätt människa och välja den. Först då får man det där starka bandet man är ute efter, det som är alldeles unikt för råttor. Sin själsfrände, kanske (eller ja, en utav dem)? Jag vet inte. Men att säga att en råtta är ett mellanting mellan hund och katt stämmer inte för mig.

De är mycket speciella små varelser. Vad skulle vi göra utan dem? :)

Edit: Glömde svara på andra fråga. xD

Men ja, det är skillnad på hur råttan är med "sin utvalda människa" och människor den inte känner. Mina flickor tyr sig till mig. Blir de rädda eller osäkra på någonting kommer de till mig som en källa till trygghet.

De tar hand om mig, putsar mig, kollar mina tänder regelbundet, vill umgås med mig, blir glada när jag kommer. Främlingar tycker de är spännande, men det pysslar inte om en främling på samma vis de månar om mig. En främling är inte en del av flocken, så varför skulle de lägga ner energi på att ta hand om den?

#7 Mycket bra skrivet! Förstår verkligen inte hur man kan vara rädd för eller ogilla ett sådant fantastiskt djur som råttor! De är utan tvekan det bästa husdjur man kan önska sig enligt mig, helt perfekta precis som de är, det enda dåliga är väl att de inte lever så länge! 

Efter att ha läst tråden har jag inget mer att tillägga! Det som redan är skrivet är så perfekt att jag under tiden jag läst tråden har nickat och "hmmm… jaa… ja, men gud… exakt så… ja… åh…"

det enda jag kan komma på är väl; om man köper en råtta från djuraffär så kan man såklart inte förvänta sig att de blir som ovanstående. Har man tur så blir de fina husdjur, men det är stor skillnad när man köper råttor som blivit hanterade sedan födseln och har bra släkt bakom sig.

Förresten; är det okej om jag sparar det som ni skrivit på min dator? jag är lite så att jag vill spara alla texter jag tycker om, inte för att visa vidare utan bara för mig själv, haha. låter kanske lite knäppt, men that's me 

Jag har två zooråttor och det är som #9 säger, dom är svårare att få en sådan kontakt med, men Gulle bir deprimerad om jag är borta för länge och hon går aldrig långt från mig.

Hon brukar också klättra upp på min axel eller springa efter mig när jag promenerar runt i lägenheten.

Min andra ser nog mig mer som en källa till mat och vatten. Även om jag har försökt så gott det går med båda.

#10 Det är klart du får! 

(Nu kanske jag råkade upphöja mig själv till skyarna genom att tro att du eventuellt, kanske, kunde syfta på mig.. >.<)

För övrigt håller jag med Hallonblad i det hon skrev. Väldigt bra skrivet! Jag tycker fortfarande att råttor är som en blandning mellan katt och hund, men att relationen mellan människa och djur är annorlunda med råttor, precis som du säger.

Jag försökte klicka på "Bra inlägg" flera gånger, men det gick bara med en. 

#12 tack så mycket ^^ syftade på flera av er, inklusive dig då :)

Tack för den goda kritiken. ^^

#10 Om jag var en av dem du syftade på så får du naturligtvis kopiera texten. Du får även visa den för andra om du vill; att sprida en positiv bild av råttan som husdjur är något jag aktivt försöker med varje dag. Att ha lite "minons" som kan hjälpa till att hjärntvätta världen vore något bra. *evil laugh*