Jag minns första gången jag skaffade mig råtta.

Jag var 12 år och kunde ingenting om dessa underbara djur. Jag hade tjatat mycket på min mamma och pappa, jag ville ha råttor. Ville jag ha något så var det ju bara så, mamma sa ''Nej, aldrig!'' även min pappa. Efter många försök till övertalning så gick min pappa med på att skaffa en råtta till mig. Vi gav oss av till djuraffären, där möttes vi av personalen som övertygade pappa om att en hamster hade passat bättre. De luktade inte så illa som råttor. Ut kommer vi från affären med en hamster. Jag var självklart glad över min Terminator som jag döpte henne till. Men jag hade fortfarande den där längtan, jag hade ju sett dom underbara djuren på affären. Några hoodisar.

Min hamster levde i två år, så jag var 14 år när jag tog saken i egna händer och gav mig av på cykel till djuraffären under sensommaren. Jag bodde nästan en halv mil ifrån stan, så det skulle bli en bra bit att gå med råttan och buren. De på djuraffären tvekade inte en sekund på att hjälpa mig, även om jag var så ung. Mannen visade mig fram till råttorna och det fanns en underbart söt liten roan tjej som jag föll för. hon följde med mig hem, tillsammans med en gigantisk bur som jag hade på pakethållaren. Det tog mig nästan en hel timme att komma hem med råtta, bur, massa tillbehör till buren och cykel. Jag minns att allt gick på 800 kronor totalt, råttan kostade inte mer än 70 kronor.

När jag väl var hemma så stod min pappa där som ett fån och bara gapade. Jag var så lycklig över att ha en råtta! Det var nog tur att min mamma var på jobbet när jag kom hem, för när hon fick veta om mitt djurköp så blev hon nästan galen av ilska. Pappa lugnade ner henne och berättade att han aldrig sett mig så lycklig som när jag kom med alla saker på pakethållaren. Jag sken nästan starkare än solen säger han än idag när han drar historien för sina vänner.
Men att vara råttägare var ju inte alls som jag tänkt mig. Jag kunde ju ingenting om dem, jag visste inte att de skulle vara två eller fler, hon hade så mycket energi min lilla Ebba. Jag blev rädd för henne tillslut. Så jag gav bort henne till min brors vän.

Några år senare, när jag var 17 år besökte min mamma och jag djuraffären i stan som så många gånger tidigare för att köpa nya leksaker till vår katt. Men den här gången gick jag in till djurrummet och tittade. Där sitter en ensam, väldigt stor PEW kille. Jag blev genast intresserad av honom. Mannen i affären var hjälpsam ännu en gång. Han plockade ut den stora vackra snöbollen och jag föll, föll ner från rymden och ner bland molnen och stannade där under den korta tid jag fick hålla honom. När jag la ner honom i buren igen så kändes det som ett hårt slag i magen och jag föll igen. Men ner hårt på marken denna gång. Verkligheten kom ikapp mig, jag visste ju hur min kära mor var. Aldrig att jag skulle få den vita skönheten. Vi traskar ut, jag med nästan tårar i ögonen. Min mamma ber mig stanna när vi kommer utanför affären och säger att jag minsann får ringa pappa själv och fråga om jag får ta hem råttan. Jag förstod verkligen igenting, sa min mamma att jag skulle få honom om jag ringde pappa?
Det slutade med att jag kommer ut från affären igen med snöbollen, han var vitare än snö, min Sam. Han var mitt allt, ni vet den känslan när en råtta skuttar rakt in i hjärtat. Mitt i prick! Han skakade om min värld. Alla har väl någon gång haft en sådan råttupplevelse? Min Sam tog alla med storm, alla älskade honom. Han var god rakt igenom.

Väl hemma så börjar jag söka efter information om råttor på min dator. Jag hamnar här, på RIF. Jag läser texter efter texter om råttor och suger åt mig allt som en liten svamp. Därför vill jag tacka er här på RIF för att ni finns. Ni gjorde det möjligt att ge min Sam det bästa han kunde få, och även mina andra råttor som jag haft genom åren. Hade ni inte funnits, så hade det kanske slutat som med Ebba. Att jag blev rädd igen och inte klarat av att ha kvar honom, och då hade jag inte fått uppleva allt underbart som har med råttor att göra.

Under mina snart 4 år som råttägare har jag haft 14 råttor totalt. Jag har mötts av både framgångar och motgångar tillsammans med mina råttor. Just nu sitter jag här tillsammans med den enda råttan jag har kvar, Sol. Han har alltid vart en speciell råtta. Jag ser mycket av Sam i honom nu när han blivit äldre även om de inte är släkt. Jag bestämde mig för att han är den sista råttan jag har. Igår insåg jag att jag kommer gå under när Sol dör. Jag klarar inte av att leva utan dessa små bestar till husdjur!

Ursäkta min wall of text, hoppas någon orkar läsa. Om inte så har jag i alla fall fått  skriva av mig en hel del. Jag är väldigt missnöjd över texten, jag har inte fått fram det jag vill säga. Men ni förstår säkert ändå.. Vi alla är råttmänniskor och vi förstår varandra.

Här kommer en bild på min första råtta, Ebba!