Gör jag något fel..?
Hej!
Jag har 6 råttor som alla är köpta från uppfödare, varav 4 är sju månader gamla, en är sex månader gammal, och en är tre månader. Jag tar hand om dem enligt konstens alla regler - de bor i en stor bur (skall köpa en FT om en månad och då blir den ännu större), de får hemmablandad Torrfoder och färskmat varje dag, de får springa fritt 1-2 timmar per dag och de får mycket kärlek. Ändå undrar jag om jag gör något fel..
De är helt handtama, och är inte det minsta rädda för mig eller andra. De slänger sig mot burgallret om jag kommer in i rummet (och de inte ligger och sover, de små latmaskarna. 
). När de är ute och springer fritt så tycker de att det absolut roligaste är att leka med mig och husse, att putsa oss och att springa runt och utforska och nosa på oss. I början sprang de runt i hela rummet, men numera, efter några månader, nöjer de sig med att vara med oss i soffan och busa med oss. Men, de är helt ointresserade av att mysa med/bli burna av oss. Stoppar jag in handen i buren slickar de på den som tokiga, men de går inte upp på den. Har jag luckan öppen och står framför den går de gärna ut på luckan och klättrar ibland upp på mig, men om jag stänger buren och går iväg för att göra något annat med dem på axeln är de helt ointresserade av mig. De är helt orädda, men de vill bara hem igen. Sätter jag mig ner någonstans så är de av mig på en sekund och går i riktning mot buren. De är alltså inte rädda eller ovana vid miljön, de bara.. vill inte. Mysa/gosa har de aldrig velat, och de har aldrig bogglat när de är utanför buren. De har somnat intill mig någon enstaka gång när de fick springa under deras normala sovtid, men de har aldrig somnat på mig eller i min famn/tröja etc. De vill inte, jag är inte intressant, de hoppar bara av mig och skall upptäcka/gå mot buren.
Jag har testat att ge dem massa godis när de är ute för att ge dem en positiv känsla, men det har inte gjort någon skillnad. Jag låter de utforska om de vill, men de blir inte mer "dragna" till mig i alla fall, även om de är väl bekanta med området eller har utforskat klart.
Jag tänkte alltid att det var någon hoppig bebisfas, men nu är de sju månader och blir latare på alla sätt och vis.. och de kan knappast ses som bebisar längre. =P Jag läser om folk som tar med sina råttor överallt och jag blir så ledsen när jag inser att jag aldrig skulle göra det, de hade bara försökt hoppa iväg direkt. Och vad som gör mig nästan mest förtvivlad, är att rådet många får när deras råttor är döende är att vara med dem så mycket som möjligt, ha dem i knät och lugna dem… men jag tvivlar på att jag hade kunnat det. :/ De känner inte den tryggheten i mig, och jag undrar om det är något jag har gjort fel..
Jag drar mig lite för att skriva detta, för jag känner mig så skyldig till att vara en dålig råttägare.. Är det något jag har gjort (eller inte har gjort..) för att de skall vara såhär, och finns det i så fall något jag kan ändra på? Eller är det en fråga om personlighet hos råttorna?
Corgisaurus - mitt huvud i ettor och nollor
Ni får gärna titta in och hälsa på.
Råttor är individer och väljer ofta sina ägare. Hur var det när du hämta dom?
Som uppfödare ser man direkt när det klickar och ibland blir det inte den man tingat.
Jag tycker defentivt inte du är en dålig råttägare tvärtom. Förstår att det är jätte jobbigt och ledsamt. Det kan vara också så att det är en känslig period dvs puberteten som spökar och då går det oftast över. Annars finns det inte så mycket att göra. En del råttor är sjävständigare än andra och ibland så är personkemin fel.
#1 Åh, missförstå mig rätt! ^^ Jag älskar mina gubbar över allt annat och personkemin är inte alls fel. ^^ Jag har valt dem noggrannt och har följt dem sedan de var någon vecka gammal bara. Jag träffade dem flera gånger när de var bebisar innan vi skulle hämta dem, och jag älskade dem lika mycket då som jag älskar dem nu! Jag tvekade aldrig på ifall jag gjorde rätt val alls, det kändes rätt både då och nu. Det finns få saker som gör mig så glad som när de springer över mig när vi busar tillsammans under springstunden. Jag kan ju ha fel, men så som de beter sig när det är springstund tycker jag påvisar att de tycker rätt bra om mig trots allt.. Annars hade jag varit riktigt orolig..
Hm, okej. Jag kan ju hoppas att det är en tonårsfas. Annars får jag väl nöja mig med detta och ge rådisarna kärlek när de vill ha det och låta dem vara självständiga när de vill det..
Corgisaurus - mitt huvud i ettor och nollor
Ni får gärna titta in och hälsa på.
Hej, Du verkar vara en exemplarisk råttägare så det beror nog inte på att du gör något fel. Råttor är så olika. Jag har 3 råttbröder i samma ålder. En av dom är så förbaskat kelsjuk o vill bara klänga på mig o dom andra 2 vill bara ha godis,o sen sticker dom sin väg för att få vara ifred. Men när dom blir lite äldre o lämnar tonåren så brukar dom vilja ha lite mer närkontakt. Alla individer är sååå olika. 
#3 Jag hoppas att du har rätt med att de kommer bli mer intresserade av närkontakt när de blir lite äldre. ^^ Alla har väl olika tankar om den "ideala" råttan, men personligen tycker jag att kelgrisar är det finaste man kan tänka sig. Den yngsta gubben jag har som är tre månader köpte jag från uppfödaren när han var två månader så han var lite mer, hur skall man säga.. mogen i personligheten? när vi fick honom. Han visar potential till att bli en gosegubbe, så vi kan väl hoppas..
Det känns i alla fall skönt att höra att det inte verkar vara något jag har gjort fel..
Corgisaurus - mitt huvud i ettor och nollor
Ni får gärna titta in och hälsa på.
Råttor är individer, det är inte alla som klistrar sig fast vid sina ägare
Har haft en hel del råttor de senaste åren, men det är nog bara 3 av dem som verkligen har varit klistrade på mig. Houdini gick aldrig längre än en meter ifrån mig, inte hans bror heller ioförsig men han trivdes inte utomhus. Othila var min pälskling, mammas pojke i allt.
Har råttor som är speciella, men det finns mer i världen än tråkiga matte att upptäcka.
Har en pojke nu som är väldigt speciell och inte som de andra råttorna. Han är hoppig och busig, vill helst upptäcka på egen hand och kan leka ibland. Sova och gosa är inte intressant och han är ändå snart 1½.
Han kommer fram för att bli klappad och kan putsa lite, men sen så springer han iväg.
Och han är ändå så känslig att om jag lämnar honom ensam eller hos andra så slutan han äta och blir aggresiv mot andra människor.
Qui dormit, non peccat
Starta ny diskussion