Tidigare i veckan fick Juno somna in på grund av en juvertumör.
En riktig tant hann hon bli, mattes lilla blob. Stora, svarta ögon och ett par enorma öron som tittade fram under en hög med päls och svansar.
Man fick alltid pussar av henne, och det blev nästan lite beroendeframkallande att sträcka fram handen till henne för att sno puss eller två.

Tog sig an tre galna pälstussar som en riktig bullmamma som samtidigt bestämt visade vart skåpet skulle stå. För Juno kunde vara en riktigt bestämd dam som visste vad hon ville, även om hon för det mesta var väldigt lugn och snäll. Kunde ligga och sova medan de andra busade omkring henne, och ibland även på henne, utan att hon brydde sig nämnvärt.

Juno brukade utforska omgivningen för att hitta det bästa stället att sova på. Snarare än att springa, lunkade hon runt i stilla takt. Särskilt rädd av sig var hon inte, och hon var med om mycket nytt utan att bekymra sig.
Charmade andra totalt med sitt nalle-björnslika utseende och det var både en och tre som ville gosa med tjockisen i knäet. Då kunde hon ligga ett tag och knastra lite medan hon blev kliad bakom örat.

Juno fick mig verkligen att få upp ögonen för agouti och jag kommer verkligen sakna hennes rosa nos och gråaktiga mage. Det karakteristiska lunkandet och hennes oförklarliga ryckande i ena klon, som att hon försökte peta tänderna.

Sov gott min fina lilla dam och tack för tiden vi fick.