Jag skrev på denna sajten för ett par månader sedan, ang mina två råttbröder och "underlags" problemet jag hade.
Jag ordnade med det och allt funkade hur bra som helst, vilket resulterade i att jag till och med funderade på tillökning. Men först hade jag en månads jobb i Portugal att sköta, då jag precis fått erbjudande om att åka ner dit och jobba på ett hundshelter.
Två veckor efter avgång får jag ett samtal från mamma, Napoleon är död. Hon hade hittat honom ihoprullad i deras sovhörna, så det hade åtminstone hänt i sömnen. Jag förstod inte hur det kunde gått till och blev genast orolig för Bonapartes skull, som nu var ensamråtta.
Mamma fick i jobb att försöka hitta ett nytt hem åt honom, genast. En ny råtta skulle bara göra det svårare då Bonne ändå skulle vara 1,5år äldre än tillskottet. Det skulle bli omöjligt att få det att gå runt.

Djurhemmet kunde inte ta emot honom pga platsbrist och ingen av stadens veterinärer visste vart vi skulle kunna vända oss eller hur vi skulle göra.
Det tog 3 dagar innan Bonaparte började visa tendens till aggressivitet. Högg så fort mamma stoppade in handen för att ge honom mat etc. Till och med när hon hade honom uppe så kunde han hugga henne. Varje gång bet han hål och det gick till slut int ens att ge honom mat utan grythandske.
Varken N eller B har tidigare ens nafsat, men det gick så långt att det var ohållbart. En vecka innan jag kom hem bestämde jag att det bästa som kunde göras för honom var att helt enkelt låta honom somna in.

Nu undrar jag. Gjorde jag rätt val? 
För mig är det otänkbart att låta ett djur lida. Och även om jag hade väntat med allt till jag kommit hem är det ändå inte säkert att vi hade hittat en annan lösning.