Jag ber om ursäkt nu till alla, det verkar vara väldigt svårt för mig att skriva inlägg som inte blir jättelånga. Men jag har faktiskt ansträngt mig för att hålla det någorlunda kort, även om jag lyckades dåligt.

zickan: Hur kan du säga så? Det är inte alls vanligt att råttor dödar andra råttor. Det händer, men det är väldigt ovanligt. Om det är din erfarenhet av några särskilda råttor så tyder väl det snarare på att just de linjerna är riktigt, riktigt dåliga och bör avslutas omedelbart. Grossistdjur i sig har ofta bra temperament, bara de får lära känna människor. Att de ens är aggressiva på grund av dominans är inte så väldigt vanligt. Det är bara en fördom många råttägare har, och dessutom sprider vitt och brett omkring sig. Tragiskt nog ses det nu snarast som en sanning, och granskas och ifrågasätts sällan. :/

Detta är ingenting som överhuvudtaget ens borde behöva diskuteras. En råtta som har fått fel uppväxt kan inte förväntas tåla hur mycket som helst innan den ens har fått några goda erfarenheter av oss människor. Majoriteten av alla råttor jag överhuvudtaget har träffat som har bitits skulle aldrig ha gjort det om de hade blivit hanterade som små - och de har aldrig bitit en enda gång efter att de har vant sig vid mänsklig hantering. Det om något säger väl att de har bra temperament, jämfört med de du nyligen har avlivat; dina "över 10 råttor som gått till ren attack på människor och andra råttor" plus fyra råttor som var så dominanta att de behövde kastreras, varav även en av dem behövde avlivas, allt under bara det senaste året.

Under snart tio års erfarenhet av flera hundratals zooråttor så har jag inte mött ens tio råttor som har behövt avlivas på grund av aggressivitet. Bara en har avlivats av den orsaken, och två stycken har kastrerats på grund av dominans - som nämnt i mitt förra inlägg.

Själva grossistaveln är absolut inte bra, men inte för att råttorna som kommer från den är dåliga råttor temperamentsmässigt, utan för att de föds upp under dåliga förhållanden, samt förstås att till exempel hälsan är noll prioriterad. För att inte tala om att det är totalt okontrollerat var alla råttor hamnar.

Nu säger jag inte att alla grossistråttor har stabilt psyke eller bra temperament, för så är det ju självklart inte - och samma sak gäller även uppfödarråttor.

Att döma zooråttor och dra alla över en kam är en väldigt vanlig sak att göra för många råttägare - särskilt "seriösa" uppfödare. Det må vara att hållningen av råttorna och planeringen av aveln är seriös - men jag finner det varken seriöst eller rättrådigt att utan betänksamhet döma ut råttor som har fått dåliga förutsättningar till att visa sin sanna potential.

Alla djur, oavsett avelsinriktning, kan bli rädda. Det är en naturlig instinkt om omgivningen är otrygg och hotfull. Naturligtvis är risken betydligt lägre att en uppfödarråtta är rädd än en grossistråtta. Betänk vilken slags kontakt, och i vilken utsträckning, en uppfödarråtta har fått med människor i jämförelse med majoriteten av alla zooråttor. Skillnaderna i uppväxtmiljö.

De råttor som faktiskt bits för att de är så rädda kommer att sluta om de hanteras och lär sig lita på människor. Skulle de ha vuxit upp med människohänder från bebisålder så skulle de aldrig ens ha tänkt tanken (annat än under ytterst extrema förhållanden naturligtvis, som alla djur) - men för ett djur som inte har det ligger både tanken och handlingen betydligt närmare till hands. Sådana råttor litar på sina instinkter, inte på sina obefintliga erfarenheter av godhjärtade människor. De litar till sin självbevarelsedrift. Och det dömer du dem för? Då är de dåliga råttor?

Jag stödjer verkligen inte grossistaveln som avel, men jag stödjer inte heller många uppfödares fördömanden av en råtta som är rädd i en situation där den känslan, det beteendet och en vettig självbevarelsedrift är fullständigt normal. Råttor ska som sagt inte behöva bli så rädda - och så rädda är inte heller uppfödarråttor. De drivs nämligen aldrig till den gränsen, så du kan aldrig säga att en uppfödarråtta inte kan drivas till att bita för att försvara sitt eget liv. Alla friska råttor med ett uns självbevarelsedrift kommer att bitas före att godvilligt dö i en hotfull situation. Kan de inte fly så kommer de att fäkta, om de tror att deras överlevnad hänger på det.
På det du skriver kan man tro att du inte vet hur fruktansvärt skräckslagna vissa zooråttor kan vara innan de faktiskt hamnar i ett tryggt hem och lär känna en vänlig människa. Om man ger dem chansen så kan de på vanligtvis ganska kort tid bli bland de mest tillitsfulla, trygga och keliga råttorna man alls har träffat - och skulle utan tvekan personlighetsmässigt passa till vilken vidareavel som helst. Jag har träffat många sådana råttor. Jag har haft många sådana råttor.

”Men det är stor chans att den grossist råttan som inte lärt sig något annat, kommer bita.”

Vilket är just poängen. Ett djur som inte har fått lära sig glädjen med mänskligt sällskap, utan bara är rädd och känner sig hotad, kan inte heller fordras bete sig på ett sätt som vi bara kan förvänta oss från råttor som vet att vi (förhoppningsvis) är ofarliga.

Självklart finns det råttor som är dåligt avlade, som är rädda, dominanta, och så vidare, på grund av ”dåliga” (inom husdjursavel är det förstås jättejättedåligt) genkombinationer. Jag har naturligtvis stött på sådana råttor också - men du får det att låta som att nästan alla zooråttor som bits gör det på grund av dålig avel. Det är inte sant. Majoriteten av alla grossistråttor som bits gör det på grund av rädsla och otrygghet. Majoriteten av alla rädda grossistråttor är rädda på grund av bristande och fel hantering, och på otrygg, stressande livsmiljö. Det kan inte råttorna dömas för, eller själva göra något åt. De lever med de förutsättningar vi människor ger dem. I en miljö som endast skapar otrygghet kommer en råtta - vilken som helst, oavsett genetik - att försvara sig om det blir nödvändigt.

Får råttan bara förtroende för en människa så brukar bitproblemet (om nu något sådant alltså existerar) vara gone and forgotten på nolltid, och det brukar heller aldrig återkomma. Då anser jag inte att någon kan komma och säga att råttan har ett svagt psyke, dålig mentalitet, eller att något är "fel" på den.

Tvärtom, rationellt sett är sådana råttor riktigt, riktigt bra. De har "testats" och dessutom klarat testet. De har gått från ohanterliga, livrädda och bitska av förståeliga orsaker, till lugna, keliga, tillitsfulla och trygga på normalt sett högst ett par veckor, om ens så länge alla gånger. Den person som inte ser, förstår och uppskattar kvaliteterna hos sådana råttor har missat något vitalt, om de har fastnat vid och stirrar sig blinda på att råttorna bet människor de uppfattade som skrämmande av ren självbevarelsedrift. En instinkt som alla djur, även vi människor, besitter och skulle utnyttja om situationen krävde det.

Om du känner att du måste försvara dig för att rädda ditt liv och hälsa så kan jag nog garantera att du inte nöjer dig med att ta förövaren i armen. En råtta som är livrädd, har noll förtroende för dig, och försvarar sitt liv har alltså ingen som helst nytta att bara markera. Sätt sakerna i perspektiv och fundera på vad råttan känner och varför den gör som den gör. I det läget så beter sig råttan faktiskt helt rätt. Sedan är det naturligtvis ens ansvar som ägare att skapa ett förtroende mellan sig och råttan för att undvika liknande händelser i framtiden. Och det är faktiskt sällan särskilt komplicerat. Råttor är ju väldigt tillgivna djur; nyfikna, intelligenta och underbara. Gör man bara rätt har man snart en ny vän.

Orkade inte ens läsa helt ditt inlägg. Sammanfattar bara det jag skrev.
"Men det är stor chans att råttan som inte lärt sig något annat, kommer bita. Då ligger felet på uppfödningen. Skulle beteendet inte förbättras på någon månad som alla djur bör få på sig att utredas. Så kan man oftast säga att det ligger mycket på genetiken."
Men kan inkludera allt  som egentligen råka ut för dålig uppfödning. Grossist/zoo för mig inkluderar allt som inte är seriösa uppfödare. Hobby uppfödare som tar en kull på zoo djur, inte vet hur man väljer avelsdjur till hemma som fabrik grossister som bara avlar på. Kan ju vara så att jag bara vet hur rädda/stressade råttor enklast kan hanteras och inte bilvit hål biten så det blöder av dom. Men haft svårt att beräkna dominanta råttor och därmed blivit biten.

Själv har jag haft mest problem med zoo djur och de jag fått in i jourhem. Vill du testa på så kan jag skicka hem nästa råtta som kommer in som biter andra råttor och inte fungerar med något så får du se vad jag pratar om. Har en just nu där det varit massa problem med hela den importen. Min hane är go mot mig men klarar inte ens att sitta med 5 veckors ungar utan att ge sig på dom och bita. Han har är inte stressad, han är inte rädd. Han stryker sig mot allt vilket alla jag har beskrivit i mina inlägg har gjort när jag pratar om dominans/aggresivitet. De stryker sig mit burgaller/saker/soffan/mig allt som är nära. Vilket i sig inte tyder på räddsla/stress utan ren dominans. Rädda råttor beter sig inte på samma sätt.

Alla mina råttor hanterades sen dom var små, deras föräldrar var snälla. Eller alla utom en som efter ett tag blev otroligt aggressiv förstås.

Även föräldrarna hanterades bra sen födseln så dominansen som dykt upp bland mina råttor är inte pga någon brist i uppfödningen på det sättet. Snarare generna.

En av papporna avlivades för han bet andra råttor och började sen bita människor.

En av mina har kastrerats men är fortfarande lite dominant. Han går inte introducera till nya längre. Sist jag försökte så började han genast resa ragg, piska med svansen och jaga dom små. Alltså två bebisar på 5 veckor som inte gjorde annat än att finnas i närheten.

En annan som nu är död, bet en annan råtta så illa i pungen att han tillslut dog. Ännu en bebis som bara blev ca 10 veckor.
Den råttan gick enbart ihop med den kastrerade komiskt nog.

Sen hade jag en till som också bet en annan råtta i närheten av pungen. Tack och lov blev det inte lika hemskt som det andra fallet. 

Eventuellt har två av dessa samma pappa, men ej säkert. Minns inte heller om dom hade samma mamma.

Ett av deras syskon avlivades innan 1 års ålder pga aggressivitet.

Men som sagt, dom här var väl hanterade och världens finaste annars. Så gener gör otroligt mycket. Dom flesta hade bakgrund från djuraffär.

Sen kan jag tänka mig att risken att dom bits blir större ifall dom kommer från djuraffär och inte har hanterats ordentligt. Och då av rädsla från början för att dom helt enkelt inte är vana.

Haha, lagomt långa inlägg! 
Men sammanfattningsvis, alla råttor som bits är det något fel på, psykiskt eller fysiskt. Råttor ska inte bitas över huvud taget, och definitivt inte så att det går hål!
Markera är en annan sak, det är en varning.

Att ha råttor med andra djur är alltid en chansning, har sett snälla råttor tvärvända och även tvärtom. Kaniner som sparkat och bitit råttor allvarligt osv. Så man bör veta vad man gör och ha koll, rekommenderar det inte för vem som helst och synnerligen inte råttor med mindre djur. Råttor är rovdjur och de kan vara väldigt revirhävdande mot andra.

Enligt min erfarenhet så biter inte råttor för att de är rädda, de biter för att visa dominans eller beskydda något som tex ungar.
Har aldrig haft en råtta som bitit pga fyskisk sjukdom, och då har jag ändå haft och träffat på råttor med svåra skador och sjukdommar.

Avel har en stor del med saken att göra. Min ena pojke fick jag avliva pga han var ohanterlig, inget fungerade och han hade aldrig någonsin blivit bra, dum på andra råttor när de kom över bäbisfasen.. Hans bror däremot var en toppenråtta, bet aldrig och en underbar ledare i buren, snäll och vänlig mot alla råttor. 
Pappan deras var ensamråtta, han bet råttor och människor. Deras farbror var toppen, älskade bäbisar och människor. Zooråttor båda. Så nog fasiken är det ärftligt alltid, och en del kan man göra något åt, andra inte.

Det är ju två väldigt olika beteenden, dominans och rädsla. Ett djur som är rädd och osäker kan man nästan alltid jobba med, ge trygghet och lösa problemen och få fram ett stabilt djur beroende på hur svåra händelser det varit med om.
Ett djur som är överdominant kan du inte jobba med på samma sätt och risken är mycket större att du misslyckas.

Ursprungligen föds alla levande varelser/individer med en överlevnadsinstinkt.
Överlevnadsinstinkten har med dominans att göra, dvs. olika grader av dominans.
Det är en försvarsmekanism som alla individer behöver för vår överlevnads skull.

Överlevnadsinstinkten/dominansen gör att vi slåss eller flyr i en hotfull situation när vi blir rädda.
Överlevnadsintinkten/dominans behövs för bra immunförsvar.
Överlevnadsintinkten/dominans behövs för att föröka sig och ge avkommor.

En individ med med stark överlevnadsinstinkt har "hett" temprament och är mycket dominant.
En individ med svag överlevnadsinstinkt är lugn och trevlig med lite dominans.

Brist på/svag överlevnadsinstinkt/dominans:

Vid avel av tamråttor så väljer vi ut de snällaste/trevligaste individerna.
Dessa individer har brist på/svag överlevnadsinstinkt/brist på/svag dominans.

Dessa individer har inte lika stark förmåga att försvara sig vid hotfulla situationer.
De får sämre immunförsvar och blir mer mottagliga för sjukdomar.
De får kortare livslängd.
Deras könsdrift är mindre och det kan vara svårt att få avkommor från dessa trevliga individer.

Pga brist på överlevnadsinstinkt/dominans är det ovanligt att en råtta med bra temprament (svag dominans) försvarar sig med att bitas.
Men man får inte glömma bort att råttan fortfarande har kvar en viss förmåga till att försvara sig om den behöver det pga rädsla/smärta.
Så även den snällaste råttan kan bitas om den blir rädd eller om den har väldigt ont pga smärta.

#2 Med "uppfödning", menar du då uppväxten? För i sådana fall håller jag med.

Som jag redan har nämnt, dominans går inte att göra något åt. Om en råtta är aggressiv på grund av dominans kan man bara testa kastrering. Det jag pratade om handlar om rädda råttor, inte dominanta. :)

**
#4** Fast det är inte nödvändigtvis råttorna det är fel på, utan uppväxtmiljön. (Naturligtvis finns det råttor som är rädda på grund av genetiska fel också, fast det är inte dem jag tänker på. ^^ Sådana råttor har jag för övrigt mer erfarenhet av kommer från oseriösa privatpersoner, inte djuraffär.)

Och min erfarenhet är tvärtom, de flesta råttor jag har träffat som har bitits har bara varit extremt rädda och ovana vid människor. De har inte bitit andra råttor och de har slutat bita människor efter ett par veckors hantering.
Någon råtta som har bitit av smärta har inte jag heller stött på. :)

Överdominans är det nog inte bara stor risk att man misslyckas med, det är nog ofrånkomligt. ;) Enda chansen man har är att kastrera och se hur mycket det hjälper.

**
#5** "En individ med med stark överlevnadsinstinkt har "hett" temprament och är mycket dominant."

Nej, verkligen inte. Ingen av de råttor jag har mött som har bitit på grund av rädsla har uppvisat varken "hett temperament" eller dominans, varken före eller efter de har slutat bita. Tvärtom, det enda de har uppvisat under tiden de har bitit är rädsla. De honor som hade ungar uppvisade också ett försvarsbeteende gällande sina bebisar, och de var till en början så rädda för mig att de först och främst knappt vågade sig fram för att bita mig, och sedan flydde de hals över huvud efter bettet. En av dem var så rädd att hon backade så snabbt att hon gjorde en kullerbytta rakt in i burväggen. Den honan fullkomligt avgudade mig efter två veckor, och alla hennes ungar blev helt underbara. Det gick inte att öppna burdörren utan att både hon och hennes ungar omedelbart klättrade ut och upp till ansiktet och pussades.

Dominans är ett helt annat beteende, och är ingenting som försvinner utan operativa ingrepp. Rädsla kan försvinna beroende på vad det beror på, men oavsett hur rädd en råtta är så kan man få dem att sluta bitas, även om de är dåligt framavlade och alltid kommer att vara lättskrämda. En råtta som biter människor av rädsla saknar tillit och är skräckslagen - inte dominant.

Alla de råttor jag har mött som har bitit på grund av rädsla har som sagt aldrig ens gjort en antydan till att bitas igen efter att de har börjat förstå att jag inte är farlig. Med andra ord vill du då säga att de gick från "mycket dominanta" råttor, till råttor med väldigt lite dominans? Så fungerar det inte. Dominans är inte ett beteende som är format av omgivningen, så det går inte att lära bort eller lära om.

En råtta som är dominant har vanligtvis också problem med andra råttor, och det är inte ett beteende som är naturligt. Tvärtom, råttor ska normalt sett inte ha några problem med andra råttor, varken i vilt tillstånd eller i fångenskap.

#6 Ang. individ med stark överlevnadsinstinkt, hett temprament och dominans.

Du har helt rätt i att det finns råttor som bits pga rädsla och som inte har hett temprament och som inte är dominanta.

Jag borde ha skrivit att överlevnadsinstinkten även har med rädsla att göra och inte bara dominans, men jag tyckte att jag fick fram det i den övriga texten i mitt inlägg.

Ang. honan med ungarna:
Det finns snälla/trevliga honor som förändrar sitt beteende när de får ungar och som försvarar sina ungar de första 2 veckorna, och sedan blir de sitt snälla jag igen. Det är dock ovanligt bland uppfödarråttor som har avlats på bra temprament. Hur det är med zooråttor med bra temprament vet jag inte.

Jag har aldrig hört talas om tillfälligt rädda honor med ungar så det var något nytt för mig. Jag har bara hört talas om tillfälligt dominanta honor med ungar.

Kanske är det vanligare att zooråttorhonor blir tillfälligt rädda när de får ungar eftersom de inte blir hanterade från början och därmed känner sig otrygga och visar rädsla istället för dominans?

Ang. "En råtta som biter människor av rädsla saknar tillit och är skräckslagen - inte dominant."

Jag håller med dig. En rädd råtta är en rädd råtta och en dominant råtta är dominant. Båda kan bitas både för sin egen överlevnads skull och sin avkommas överlevnads skull.

#7 Bra inlägg. :) Och nu förstår jag bättre hur du menar.

Att honor av uppfödarråttor inte vaktar sina ungar på samma sätt tror jag, bortsett från bra genetik naturligtvis, även har mycket att göra med att de litar på sin ägare. Zooråttor som litar på mig har heller aldrig vaktat sina ungar mot mig.

Honorna jag pratade om i mitt förra inlägg var inte tillfälligt rädda på grund av sina bebisar, utan för att de hade haft ett riktigt eländigt liv hos sin förra ägare. (Vissa ska inte har djur) :/ Att de hade ungar gjorde dem bara ännu nervösare och, naturligtvis, mer försvarsbenägna då de hade bebisar att skydda. Egentligen var de oerhört snälla råttor allesammans, och det visade sig väldigt tydligt inom ett par veckor. :)

#8 Då förstår jag :)