Idag var vi iväg och lämnade ut Lithium i skogen. Jag tycker inte om att begrava dem ute; vill alltid vända och hämta dem igen, och kan aldrig sluta klappa på pälsen. Som att det skulle kunna få tillbaka henne.

Jag har så svårt att finna ord. Känns som att jag redan skrivit så mycket om Lithium att jag knappt vet vad mer det finns att säga…

Idag är det precis en vecka sedan idag som hon fick somna in. Jag tycker inte om att prata om favoriter, men den här tösen vann verkligen mitt hjärta. Det var så mycket personlighet samlad i en liten bepälsad kropp och den här damen var så enkel att hantera, och så svår att ha att göra med. Vet inte hur mycket saker hon tuggade i sig, hoppade från de mest ogenomtänkta platser, ville utforska allt och älskade godsaker.
Hon var även envis som få och höll på att ge matte både ett och tre gråa hårstrån. Jag har aldrig gråtit så ofta och så mycket för någon tror jag, men jag är så tacksam över att jag fick ha henne i mitt liv.

Lithium var inte alltid något geni när det kom till flockbeteende, men någonstans på vägen verkade det som att hon lärde sig det där också. Fick spendera sin sista tid i en stor goshög med fem andra individer, och ett finare avslut än så vet jag knappast om hon kunde få.