Hehe inte världens bästa video, jag är sjuk och jag filmar med webcam. Men man ser att han är förändrad! 

ååå så fint att se! man kan inte tro att han varit vanvårdad och otam! han ser jättemysig och trevlig ut :)

han är jätte gullig, ser inte alls ut som att han inte va hanterad alls. dom kommer nog bli jätte bra å helmysiga. kämpa på å krya på dej å max

Åh.. det är något speciellt med räddningsråttor.

Nej, han har verkligen gjort stooora framsteg! och då inte bara med vikten ;D han är hur gullig som helst, knastrar så ofta han kan och är helt underbar… ja, det är något speciellt med räddningsråttor  Jag var till och med osäker på om jag skulle klara det, men nu alldeles nyss när jag haft ute alla fyra och satte in dem igen så kom både max och råttis fram till gallret direkt, råttis stod och verkade fundera på om han skulle klättra tillbaka till mig eller inte. Det är ett stort framsteg eftersom han alltid kutat tillbaka till sin hörna innan<33

#3 tack, jag ska försöka krya på oss ^^

Jag vet inte om det syns så tydligt, men han sitter faktist och knastrar på min axel i början av filmen. slutar dock när jag försöker få honom att synas bättre 

Wow, säger jag bara!
Bra jobbat! Hur har du gått till väga?
Har du några tips?

#7 Det var lättare än jag trodde. Det gäller att vara envis och ha tålamod. Jag har helt enkelt sakta men säkert vant dem vid mig. I början stod jag bara bredvid buren och pratade, sedan tog jag in handen, gjorde TSS! högt när dem bet, men höll kvar handen. Om de puffade bort min hand eller på annat vis visade att de ville vara ifred, då tog jag bort den. Men inte om dem bet mig, för jag hade en känsla av att det var deras sätt att säga "låt mig vara". Och det sättet fungerar ju inte, så jag fick dem att hitta ett nytt sätt.

Sedan medicinerade jag dem, vilket jag tror bidrog eftersom de nu slapp klia sig stup i kvarten.sådana irriterande smärtor sänker ju tålamodet för dem. Sedan hade jag ute dem mycket, flera gånger om dagen. Släppte dem på en bäddad säng, gav dem ny, spännande mat, när jag var i närheten. Klappade dem utan att plocka upp dem, plockade upp dem men satte ner dem igen, för att de skulle förstå att det är okej att bli klappad och upplockad. osv osv.

Jag umgicks med dem helt enkelt, och med tiden blev de säkrare och jag kunde hantera dem mer. Medicinerna gjorde ju att det blev lite svårt, när de fick antibiotika oralt varje dag så var ingen av dem så glada över att komma till mig. Fy, vad dem hatade medicinen. Och jag kopplades ju ihop med medicinen :/ Men det var bara en period och eftersom jag var noga med att inte bara ge dem medicinen, utan umgås med dem både före och efter så gick det rätt okej ^^

Tips är svårt att ge såhär utan någon fråga :P och jag är ingen expert. Men ja, ungefär såhär har jag gjort och Max och Råttis var ju inte aggressiva, de var två små rädda pojkar som inte fått veta att människor kan vara lika med gos och kärlek, så det var bara att visa dem det ^^

Vad roligt att det går så bra, vilka framsteg!!! Bra jobbat :)

Åh, solskenshistorier <3

Jag är så glad att de hamnade hos dig, Veronika! Skammen att jag (valde att) inte klara det känns inte lika mycket när jag vet att de har det bra nu.

Keep up the good work! <3

Här är en mysbild på älsklingarna :)

åh va ja älskar sånna historier :)

#11 bra att du inte skäms lika mycket längre sofie <3 Du gjorde ett bra jobb du med 

Kul att jag har kunnat glädja så många med mina små pälsklingar! Får se om jag kan filma Råttis också och lägga upp 

Här har ni! På lilla Råttis, och sorry för mitt bebisspråk, det är helt enkelt oundvikligt  Längre video denna gången också, för han bajsade inte som Max gjorde