jag visste att hon var gammal, jag visste att det var på väg. Hon var tre år och jag hade börjat planera hur jag skulle göra när hon dog, att jag skulle skaffa hanar denna gången. Jag visste att det var på väg och sitter jag här, i chock med ansiktet fullt av tårar. Hon ligger invirad i en filt i min famn, och jag tänker på hur jag hittade henne. Hon låg så nära mig hon kunde i buren, nära burgallret och med ena tassen höll hon i gallret. Hon försökte komma till mig men jag låg och sov en sömn av piller och märkte ingenting. Jag känner mig skyldig, jag skulle ha märkt att det var påväg, låtit henne sova intill mig. Men hon var så pigg igår kväll! sprang runt i hela lägenheten, snodde mat från min hunds matskål och retades. Hon orkade springa längre än vanligt också, jag var lycklig och tänkte inte alls på döden. Och nu ligger hon i min famn, död. Innan jag somnade igår kväll hörde jag att hon nös och lät när hon andades, kronisk mycoplasma. Jag minns att jag tänkte: "jag får hålla koll på det där, så hon inte får det för jobbigt." Men jag hann inte göra något innan det tog henne. Hon var så frisk, utöver mycoplasman fanns det inga fel, inga tumörer som hennes syster, inga svaga bakben, god aptit, busig, pigg, bra flockledare men också bra flockmedlem när hon inte var ledare. Min älskade ängel..

Varför kan de inte leva längre? Mina små änglar, ni fyller ett tomrum i mitt hjärta. Men det gör så ont när ni lämnar mig, det är ju ni som får mig att stanna kvar.

Älskade Rose, min ängel. Du levde i över tre år, men lämnade för tidigt. Det var endast några timmar sedan du klättrade runt bredvid mig, försökte sno kakor från mig och hundmat från yoshi. Hade jag vetat att det var sista gången så hade du fått en bit kaka..

Den här bilden tog jag igår, inte särskilt fin på Rose.

Men den är fin ändå, för den togs igår.