Nej det är inte normalt och jag hade inte accepterat det alls om det var min flock. Vem högg henne i strupen förresten? Strupen innebär attt någon vill bli av med henne.. Jag hade inte haft kvar råttan som högg heller. Nolltolerans i min bur.

En råtta som burrar upp sig och stressrosslar mår inte bra, jag hade avbrutit mina försök att introducera där faktiskt. Sen är det alltid lättare att bedöma ett beteende irl, svårt på en text.
Men prova med de andra råttorna så kanske lillan får lite sällskap.

#1 Tyvärr har jag ingen aning om vem som högg, det hände när jag var på jobbet. Jag har funderat lite på om den huggande råttan gjorde det i självförsvar, eftersom Doris har visat sig vara så aggressiv. Såg du beteendet i slutet av videoklippet?

Ooops, såg inte filmlänken

Naw liten då, slickar i mungipan och kryper på rygg under surtanten.. Busig är liten visst oxå.

Honor kan vara väldigt tjuriga och tjaffsiga, hanar är iaf enligt min efarenhet mycket enklare. En viss uppläxning kan en unge få när den kommer till en ny flock, även om jag föredrar att råttorna bara ska acceptera varandra.

Avbryter tanten sitt beteende själv eller får du gå emellan och bryta varje gång? Har liten fått några sår?
Hon reagear när hon lessnar på att ungen följer efter som det verkar, men sparkningarna är inte ok.

Såg att du bodde/bor? (?) på hägerstensåsen förresten, du hade filmat de söta hararna jag brukar titta på :)

*Tass* - Älskar beteende-trådar.
Ang videon så känner jag igen beteendet. När jag fick hem mina små, så tyckte de stora att de var jättejobbiga och sprang iväg precis som Doris gör. De små sprang efter och gjorde som din lilla. Det såg nästan ut som att de små jagade de stora. Mina började inte stressrossla eller så men de sa ifrån (utan att de hjälpte särskilt mycket)

Jag läste om det där beteendet men jag vågar inte uttala mig mer för jag kommer inte ihåg.

Tack vare att de små var så envisa så var de stora tvugna att bli kompis med dem. Tillslut slutade de att springa iväg och hålla på.

Men jag är ingen expert heller. Kunde inte låta bli att skriva bara. :P

#3 Doris är liten till växten, men hon är 7-8 månader gammal. Hon borde väl egentligen vara  Jag avbröt de två gångerna hon gav sig på Piggelin ordentligt igår, och sedan tog jag upp lilltjejen. Hennes hjärta bultade så snabbt att det inte var klokt… :( Inga sår, men jag vill ju helst att det inte går så långt. Det går inte heller att klippa eller fila klorna på Doris, eftersom det inte går att hålla fast henne. Och tänderna är ju farliga.

Det stämmer, jag bor på Hägerstensåsen. :) Du också?

#4 Men nöjde sig dina med att bara springa ifrån, eller burrade de upp sig och attackerade de små? Blev det några skador?

#5 Till en början burrade den ena men hon gjorde inte mer än så. Burrandet gick över snabbt. Många sa att jag skulle ha henne som ensamråtta efter jag sa att hon hade burrat. Men eftersom jag känner mina råttor bättre än vad de gör, så tyckte jag mest att hon burrade för att se visa vem som bestämde. Eller nått. Hon attackerade inte och det blev aldrig några hårtussar eller sår.
Å andra sidan var jag inte lika noga med doftprov osv. Jag släppte dem på diskbänken på en gång.

Båda sa till dem genom att pipa till och titta på dem, eller hur jag ska förklara. Efter att de hade blivit jagade ett tag. Sen började cirkusen igen. :P

Det gick bättre när jag hade badat allihopa. Om du inte har badat dina, så kan det vara ett tips. Det gick mycket lättare för mig då. Plus att jag hade mycket saker på diskbänken. Bl a en filt i varsitt hörn som de kunde gömma sig i.

Efter ett tag ville de undersöka de små mera. Vrida och vända på dem och lukta överallt.

Jag tyckte min introducering var ganska jobbig med tanke på hur de betedde sig mot varandra. Det blev varken bråk eller vänskap. Men jag gick på min magkänsla och det funkade för mig. :)

#5 Jupps bor mitt uppe på Hägerstensåsen:) Rådjur btw bor under min balkon haha :)

Oftast så länge det inte blir sår så kan man låta dem vara, en del behöver tjaffsa innan de är på det klara vem som bestämmer. Och det kan se ganska tufft ut, men i regel så ska den äldre bryta sitt beteende själv och gå undan innan skador.

Honor kan vara tjurigare, men för det så tycker inte jag att det är acceptabelt. Jag skulle ha velat sett hur hela spektaklet ser ut, när du har skiljt på dem bufflar och fnyser hon då? Inga strykningar mot väggar eller trampningar med fötterna? Piskande svans?

#6 Lilltjejen skulle jag nog kunna bada, inte Doris. Men det är ju å andra sidan Doris som har svårt att acceptera Piggelin, så det vore kanske något att prova, ifall jag vågar…

#7 Vilket sammanträffande! :) De där rådjuren har jag varit nära att springa rakt in i vid tidiga joggingrundor på morgonen. Jag har för övrigt en flock Hitchcockduvor som bor på min balkong och taket över mina fönster. ;)

Ja, hon fortsatte hålla på, och var skitsur. Stod stelt på benen, alldeles ruggig. När jag sträckte ner handen till henne lutade hon sig stelt mot sidan, och hon skuttade små steg med "stelningar" emellan hela tiden. Mycket längs väggarna. Svansen har varit ganska stel och vibrerande någon gång, men inte piskande. Hon fräste till utanför Piggelins bur en gång, och försökte attackera henne genom gallret. Känns sådär.

#8 Haha hägerstensåsen är visst värsta vildmarken Själv har jag bara fiskmåsar på balkongen och en och annan skata. Tror de har käkat upp duvorna faktiskt.

Näe jag tycker inte att det är okej alls, den äldre råttan ska släppa sitt beteende, inte försöka attackera igen. Hon ställer dessutom upp sig mot dig, vilket är en sak jag definitivt inte accepterar hos mina råttor. Börjar de ställa upp sig så kan de lika gärna hugga oxå, synnerligen om du inte skulle flytta på dig tillräckligt fort.
Sätt ihop lillan med din andra flock, men bada eller tvätta henne först så hon inte luktar surtant. 

En sak som kan funka är vaniljdoft förresten, prova och pudra råttorna i vanilj och se vad de säger då :)

#9 Tack så mycket för råden! :) Ska införskaffa vanilj, det är nog mer uppskattat än bad. Jag har redan lagt in doftprover från Piggelins bur hos flocken, och vice versa.

Är det en bra idé att låta Doris vara ensamråtta, eller ska jag prova med en annan bebis? Känns ju inte kul att låta henne gå igenom stressande introduceringar om det är dömt att misslyckas, och att en annan råtta får lida för det. :/

Alla råttor funkar inte i flock, tyvärr är det så. Och jag skulle nog inte utsätta henne för stressen faktiskt, hon verkar inte må bra alls.
Funkar hon ensam så kanske det är det bästa, funkar hon inte själv eller i flock så kanske man får fundera på att låta henne somna in. En del råttor kan man jobba med, andra inte. 

Annars, har du ingen som kan hjälpa dig och kontrollera hennes beteende? Kan vara lättare att se saker när det väl händer och tolka dem då.

Lilla Piggelin då! Usch vad trist att det inte gick så bra som man hoppas. Har du testat igen!! Eller sitter dom själv nu? Bebisar kan ju pipa och skrika för minsta lilla också, fast jag tycker att Doris har ett mer aggresivt beteende än vad som känns okej! Det ju även vara så att Doris blivit rädd för andra råttor pga hon själv blivit attakerad själv (har ju själv vart med om det) Skulle det vara så att det inte går att lösa och du inte kan behålla Piggelin så är hon ju självklart välkommen tillbaka.

Jag är råttägare sedan 25 år, har läst en hel del allmän etologi (och specialisering på hund med fördjupning i aggresivitet) och har 15 års erfarenhet av framgångsrik rehabilitering av "knepiga" råttor. Du sökte expertråd, så det ska du få:

Den äldre honan är väldigt osäker och saknar förtroende för andra råttor. Sådana problem kan grundläggas redan under socialiseringsperioden, eller tillkomma senare pga t ex signalokänsliga råttor. Det kan självklart vara (och är ofta) en kombination av både och.

Den yngre honan är väldigt infantil och definitivt inte leveransmogen! Vad är det för uppfödare som har så dålig koll på sina råttors mognad!? Hon söker desperat efter en moder och är van vid en moders tolerans, därav det mycket respektlösa sättet att bete sig på. Hon har uppenbarligen inte fått lära sig umgås med andra vuxna råttor än. Och en väldigt osäker råtta, som mycket väl kan hantera uppkomna situationer "konstigt", skapar bara ännu en osäker råtta.

Kombinationen mellan en den väldigt osäkra honan och den jobbiga ungen, är inte vidare lyckad… Vad den vuxna honan behöver är lugna, trygga, vänliga, tålmodiga, självsäkra vuxna honor som hon kan lära sig att lita på. Alternativt en eller flera coola kastrater. Trygghet och konsekvens, helt enkelt. Det du har nu är en blind som leder en annan blind, ungefär.

Vad gäller dumheter som bad och andra försök att dölja lukter - gör inte det! De behöver ha sin identitet och kunna presentera sig som de de är (kön, ålder, hormonell status, hälsa mm). Kommunikationen råttor emellan består av doft, visuella signaler och läten. Tar man bort en av dessa komponenter, förstår du säkert själv hur fel det blir.

De fall då man möjligtvis kan ta till bad och liknande är om man behöver flytta en råtta ur en etablerad flock till en annan etablerad flock. Då är det inte för att de ska förlora sin egen doft, utan för att de inte ska behöva bära hela sin forna flocks "mantel". En helt annan sak, alltså.

Först och främst, ett stort TACK till er alla för ert engagemang och ert stöd.

#11 Jag vill prova med några andra, lugna och vuxna råttor först, som Lycia rekommenderar. Avlivning känns som ett väldigt drastiskt beslut. Får se ifall jag kan få hit någon råttexpert om det behövs efter fler tester.

#12 Tack ska du ha, känns skönt att veta ifall något skulle hända. Jag är dock extremt förtjust i lilla Piggelin och ska introducera henne till de andra. De är mer självsäkra och väldigt sociala, fungerar nog mycket bättre. De verkar inte bry sig om doftproverna. Hon ska först få träffa Freya, som är den mest lugna och keliga i flocken. :)

#13 Ett mycket bra, lärorikt och utförligt svar, tack så hemskt mycket! Anledningen till att jag ville prova med en bebis var att jag trodde att Doris skulle vara mindre rädd för en liten, och ha lättare att acceptera henne. Men det var ju ett väldigt dumt beslut. Doris har nog inte direkt någon bra bakgrund. När hon kom till mig som omplacering var hon livrädd för precis allt, väldigt liten för sin ålder, och förra ägaren hade köpt henne på en djuraffär.

Piggelin fyllde fem veckor samma dag som jag hämtade henne, och hon var väldigt lugn och social, kändes mogen för sin ålder. Det var först när hon träffade Doris som hon blev så uppspelt och påflugen. Kanske för att hon inte fick detgensvar som hon borde fått? En blind som leder en blind är ett väldigt träffande uttryck.

Att låta deras egna lukter vara kvar låter förnuftigt, det borde räcka bra med mycket doftprover innan introducering. Då har de ju vant sig vid lukten av de andra. Jag tänker leta reda på ett par passande vuxna honor, och se ifall det fungerar bättre med Doris.

#14 You're welcome! Bara trevligt att kunna hjälpa till. Och väldigt bra med filmen - det blir så mycket lättare när man kan få de direkt från råttorna själva, istället för genom ägarens tolkning. Så borde alla göra!

Jo visst kan det vara så att Piggelin blir väldigt osäker av att inte få rätt gensvar från den vuxna honan - och resultatet blir att hon blir väldigt, väldigt liten flicka. Men fortfarande inte rättvist mot någon av dem. Jag är inte vidare förtjust i detta med att folk skaffar nya bebisar för att lösa sociala problem - lite som att tro att skaffa barn kommer rädda ett dysfunktionellt förhållande. Det lägger ett väldigt stort ansvar på någon som är alldeles för ung och oerfaren, och skapar ofta bara ännu en generation med problem.

"Doftprover" är inte heller en vidare bra idé, faktiskt. Och det kan snarare trissa upp situationen. "-Det finns en inkräktare här, och när jag får tag i den j*veln så..!" Faktum är att det inte finns några universalmetoder. De behöver få träffas och kommunicera i lugn och ro. Att bara låta dem undersäka varandras doft är lika rumphugget som att försöka ta bort doften. Alla tre signalkomponenter - dofter (inkl feromoner, som egentligen är luktlösa och tas upp av ett helt eget organ), ljud och visuella signaler (kroppsspråk, fysiska proportioner och koordination)) behöver vara med.

Däremot kan korta stunder, där man avbryter medan det går bra, vara en fungerande teknik. Dels orkar de inte hålla koncentrationen särskillt länge, utan blir trötta i huvudet och då kan det gå snett i onödan, och dels är det mellan introduktionstillfällena, som de bearbetar sina upplevelser och erfarenheter. Att "sluta när man är på topp" och "sova på saken" är slitna klyschor, men ack så sanna.

Sedan ska man inte vara så rädd för aggresivitet. Det är också kommunikation. Ibland behöver man få svära och drämma näven i bordet! Aggresiva signaler är bara avståndsökande signaler: "-Jag vill inte ha dig här just nu. Fortsätter du att kränka mina kroppszoner, kommer jag skada dig." En schysst varning, helt enkelt. Sedan kan anledningen till att en viss råtta känner så gå att arbeta bort - t ex bristande förtroende för andra råttor. Dessutom är det skillnad på "spelade" signaler, och riktig ilska. Det är ett ganska omfattande (och spännande) ämne, som du nog märker… :D

Efter noggrannare genomläsning av hela tråden, förstår jag att du också bor i södra Stockholm. Själv bor jag i Hammarby Sjöstad. Vill du, så kan jag mycket väl komma och kika på lilla Doris, och försöka få till en vettig plan för henne. Det säger ofta väldigt mycket mer att träffa råttan i verkligheten.

#15 Jag provade faktiskt att låta Piggelin träffa två av de andra honorna i dag, några minuter (en i taget), när jag satt i sängen med dem. Det gick väldigt bra, de brydde sig inte nämnvärt utan bara tvättade henne lite och sniffade på hennes "privata delar". Så hon kommer förhoppningsvis att fungera bra med dem. :)

Och jag håller med, det är ett väldig intressant ämne! Har du skrivit någon avhandling eller liknande om det?

Åh, vad bra! Jag skulle bli väldigt tacksam om du ville komma och träffa henne. Ifall du har tid och lust får du gärna titta in redan i eftermiddag/ikväll. :)

Det låter ju bra. Borde det inte gå att "slänga in" henne där bara?

Intressant - och gigantiskt! Jag kom för första gången i kontakt med etologi som ämne när jag gick en 1-årig utbildning till vardagslydnadsinstruktör ht-96 till vt-97. En betydande del av utbildningen handlade just om varför djur gör som de gör och framförallt att lära sig läsa hund (och människa).  Det var ungefär som att svälja The Red Pill i filmen Matrix! Helt plötsligt hade allt hundarna gör ett budskap. Det var inte längre bara de stora grejorna (slicka på munnen, lägga sig på rygg osv) som hade kommunikationsvärde. Varje liten del (mungipor, ögonvrår, huvudets hållning, placering av kroppen osv) som var för sig hade en egen liten betydelse, byggdes dessutom samman till hela meningar som var väldigt berättande. Dock var det pinsamt och smärtsamt att inse hur respektlös jag varit som inte lärt mig detta tidigare, och frustrerande att "höra" alla hundar som desperat försöker nå fram till sina "döva" ägare.

Självklart försökte jag först översätta råttornas språk rakt av med hjälp av "hund-glosor" (eftersom det märkligt nog inte finns så mycket studier på råttors naturliga kommmunikation sinsemellan, trots att de finns så mycket beteendestudier på råttor). Det gick inte så vidare bra, men har man väl lärt sig läsa en djurart lite grann, så går det i alla fall att hjälpligt förstå en annan. Sakta men säkert växte även råttspråket fram, ungefär som när man löser ett såntdär krypto-korsord. :D

(Resten svarade jag ju på i PM)

#17 Jag undrar precis som Sara om du har något skrivet. :)

Om inte borde du komma ner till Linköpings Universitet och föreläsa. *ego*

Inte alls på någon nämnvärd nivå - bara en och annan artikel till Husråttan för typ hundra år sedan (som Per Jensen faktagranskade, appropå Linköping). Någon handlade i alla fall om agility och överslagshandligar, eftersom folk inte begrep varför deras råttor började tvätta sig när de kom fram till vippbrädan, men det är som sagt läääänge sedan.

I min värld borde det finnas någon som kan göra det så mycket bättre, med en mycket solidare grund för analys och intressantare sammanhang att sätta det i (t ex skillnader och likheter i språk inom Rodentia, eventuella geografiska skillnader inom R. Norvegicus, eventuella skillnader mellan vilda råttor - labbråttor - tamråttor, eller liknande). Den föreläsningen vill jag gå på! ;P

Väldigt nyfiken på hur det går och jag hoppas verkligen att allt går bra, vore ju så kul om det löser sig mellan Doris och Piggelin :)

#19 Synd. Jag tycker det är jätteintressant med beteenden, inte bara hos råttor. Försöker läsa allt jag kommer över. Du verkade så bra på det här och då blev jag nyfiken. :)

Haha. Ja, det finns alltid någon som är bättre. Men det finns likväl någon som är sämre också. :P Jag är ju dock mest intresserad av vilda råttor här i Sverige och våra tamråttor.

Nu har Piggelin suttit inne hos Cola, Ellie och Freya i en halvtimme - timme, och hittills har det gått väldigt bra (ta i trä). Smågnabb, och några ryggvändningar, men inget våldsamt.

Här är ett lite långrandigt videoklipp. Brottningarna ser väl ganska okej ut?

Piggelins första natt hos tjejerna har gått bra. Hon låg nyss och sov bredvid Ellie, med Freya i en rörmynning strax ovanför. :)

För er som är nyfikna: i eftermiddag kommer Lycia hit för att träffa lilla Doris.

#21 Ja, det är intressant! Och inte bara intresssant, utan direkt nödvändigt. Dessutom finner jag det väldigt respeklöst och märkligt att de flesta inte ens försöker ta reda på vad djuren försöker säga, eller struntar i det för att det är roligare att hitta på saker själv, typ. (Det senare är väldigt vanligt hos äldre damer med dvärghund!) Men med någon form av språknyckel, och väldigt mycket träning och ett öppet sinne, lär man sig lära råtta tillräckligt bra för att förstå kontentan i alla fall. Och det är lite som med vilket nytt språk som helst - först behöver man översätta det i huvudet, men efter ett tag bara förstår man man det och tycker att det är konstigt att inte alla ser det man själv ser så tydligt.

Sedan är det ju en viss skillnad på "torr" etologi och att lära sig tolka sina djur (och sig själv). Personligen föredrar jag t ex att säga att jag tycker att råttungar och hundvalpar är hjärteknipande söta, istället för att säga att deras kroppsproportioner och rörelsemönster är en nyckelretning som utlöser vårdbeteenden hos mig… :D

Jo det är ju så, och sedan tror jag nog tyvärr (och jag hatar att behöva erkänna det) att det är en genusrelaterad blygsel också. "Nej men inte ska väl lilla jag..!"

#24 Ja, det med tanter och dvärghundar är verkligen sant. (Men jag drar inte alla över samma kam nu). Jag kan reta mig väldigt mycket på det.
Haha ja. jag läste om att vi människor är den enda arten som tycker att något/någon är söt. Vi har det som instinkt, annars skulle vi inte ta hand om våra bebisar. :P

Sorry för OT, Sara.

Kul att du känner att det går bättre. :) Är Lycia en ny råtta eller är det en människa? :P

#25 Njae, det där med sött är ju bara vad vi valt att kalla det för när vi svarar på sådana retningar, och det finns ju hos alla ungvårdande djur och sträcker sig även över artgränserna (exempelvis hundar som tar hand om kaninungar och t o m lepopard som tar hand om babianunge (efter att ha dräpt ungens moder)). Stort runt huvud, stora ögon, tultande gång osv, funkar på alla.

Hhihihi Lycia är ju jag ju!

#24 Många förstår nog inte ens att de inte har tagit reda på språket, utan tar vissa beteenden som självklarheter och undermedvetet förmänskligar djuren. Jag tror inte att de gör det för skojs skull, utan av ren okunnighet som beror på inmatning av felaktiga djurbeteenderåd från barnsben. Kunskapen kommer ofta från släktingar, andra barn, djuraffärsinnehavare och lättläst facklitteratur. När man är liten tror man ju på allt andra säger, speciellt om de är vuxna. Sedan tar man det för självklarheter. Jag är mycket medveten om att jag är en av dem, men nu har jag ju äntligen kommit på rätt bana, med din hjälp. ;)

Jag har ett typiskt exempel på förmänskligande: när jag var tonåring (vilket låter som om det var femtioelva år sedan) hade en av mina vänner några reptiler. Bland annat hade han en skäggagam med klumpfot, som han var tvungen att mata för hand, eftersom den lille inte kunde jaga ifatt syrsorna själv. Ödlan verkade inte vara det minsta rädd för människor, och han blundade och njöt när man kliade honom på huvudet.

För något år sedan rättade en annan vän mitt felaktiga antagande. Han jobbar med djurtester Karolinskas labb, för att kunna utveckla mediciner och behandlingar av svåra sjukdomar. Han har stor insikt i beteenden, och berättade att skäggagamen inte alls hade tyckt att det var mysigt att bli kliad på huvudet. Tvärtom tyckte han att det var så obehagligt att bli kliad att han reflexmässigt satte igång en självförsvarsmekanism, vilken innebar att han stelnade till för att försöka kamouflera sig eller spela död.

#25 Inte alls, jag tycker att det är relevant för diskussionen. :)

Uppdatering av Dorishistorien

Lycia var som sagt här igår och gjorde en väldigt grundlig iakttagelse och bedömning av Doris. Hon berättade att Doris är väldigt underutvecklad i sitt beteende, och befinner sig på samma nivå som en två månader gammal unge beteendemässigt. Lycia tyckte att det bästa för Doris vore att få ett par kompisar i den åldern, så att de kan utvecklas tillsammans med språk och hela den biten.

I eftermiddag/ikväll ska jag åka hem till Lycia för att träffa några honor ur Sagokullarna, vilka är precis i rätt ålder.  Håll tummarna för att ett par av dem kommer att gilla mig, så att de kan få följa med hem till Doris! :)

#26 Haha, ja just det >.< Vad dum jag känner mig.
Jag har så himla svårt att komma ihåg folks nick på iFokus. Kan bara några. Men deras Avatar är mycket enklare. De känner jag igen direkt.

#27 Hur kommer det sig att hon "stannat av" i sitt språk (Doris)? Och är det lättare hänt om de enda råttorna som den träffat är dem den vuxit upp med?

#28 Det kan Lycia svara på bättre än jag. :)

Uppdatering av Dorishistorien

Igår var jag hemma hos Lycia och fick träffa Sagokullarna. Ida och Faster Hortensia bestämde sig för att de skulle haka på hem till Doris.

När jag gick upp i morse hade de blivit en liten familj. Jag är oerhört tacksam mot Lycia som hjälpte till att lösa mina och Doris bekymmer. Jag kan varmt rekommendera att ni vänder er till henne ifall ni behöver expertråd. :)

Det här har egentligen inte direkt med tråden att göra, men jag ville ändå visa hur de bor:

Övervåning:

Nedervåning:

Haha. Jag har med en sånna där "gymnastik-ringar" från IKEA. :) -Trodde jag var lite nytänkande. :P

#34 Slipshängaren? Har en sådan i det andra råttrummet också, till lekparken. :)

#35 Ja. :P Men jag tog bort den där galgen och knöckla ihop den till en "boll". Mina tycker att den är skitkul. ;D

#36 Aha, det låter också roligt! :)

#28 & #29 Vet inte heller eftersom hennes barndom och uppväxt är höljd i dunkel, men en gissning skulle kunna vara att hon är tagen för tidigt från mamman, och/eller inte fått språkträna ordentligt som liten. Det kan också vara medfött. Man kan ibland se liknande problematik på ungar som ser ut att komma efter sina syskon väldigt mycket i vissa kullar (både i storlek och utveckling, utan synbar anledning), men då är det mest hanar som brukar få problem som vuxna.

#30 Aaaaw 

Jag vill också åka till IKEA och råttshoppa (igen)!

#38 Ja, IKEA är farligt beroendeframkallande. Undrar hur många Irmaplädar jag har köpt i år… Visserligen är de förbrukningsvaror, haha.

#39 Jag köpte två och sydde grejer i år. Jag skulle vilja ha en jättestor hängmatta som täcker hela taket. Skulle vara coolt. Men jag kom på det efter att jag hade sytt allting. :P