hmm svår sits. Jag hade en omplaceringsråtta som var livrädd för mig, hade fullt med små sår : Hon hade blivit hittad i en bensintunna och det hade tagit flera dagar att få ut henne.

Hon bets och ingenting jag gjorde verkade hjälpa. Visst precis som du säger så kanske långt tålamod och träning hade funkat, kanske inte. Jag tog henne till veterinären för att se vad såren var. Det var skabb. Allvarlig skabb. Att behandla henne skulle kosta 500 kr utöver de 350 kr som det kostade att ta dit henne.

Jag beslutade att avliva henne istället. Det var hemskt och jag kände mig fruktansvärd. Men jag visste med mig att jag inte hade den tiden som hon skulle behövt om hon någonsin skulle blivit något så när tam. 

Jag tycker nog inte att du ska lämna henne åt sitt öde utan du borde avliva henne. Hos en veterinär. 

Om du inte vill betala för en undersökning så vet du ju inte hur allvarligt det är och om hon har ont. Man kan inte alltid se det på dem och deras matvanor etc.

Jag tycker det humanaste är att avliva.

Vissa råttor och människor går helt enkelt inte ihop, oavsett om man spenderar all tid i världen med varandra. Funderade ni aldrig på att omplacera råttan då, till någon med mer tid och lust att försöka få kontakt och komma överens med råttan?

Beroende på vad det är för tumör och ålder på råttan så kan man skjuta på det oundvikliga från några månader till ett år eller mer.
Får hon inte den uppmärksamhet och mänskliga kontakt hon behöver så kan hon må dåligt av bara det, så på ett sätt kan det vara skönt för henne att bara "få vara" och sedan somna in.. Beroende på hur vild eller tam hon är så kan ju enbart enklare daglig hantering vara en plåga för henne. En operation innebär nya miljöer, nya människor, narkos, ett operationssår med risk för infektioner.
För vissa kanske det är värt det, för andra inte. Jag har haft en hona med en cancertumör en gång, hon kunde bitas ibland, var inte helt tam och var lite dum mot sin kompis. Henne hade jag opererat, om inte tumören hade suttit på ett inoperabelt ställe. Ändå gillade jag henne inte speciellt mycket, just för att hon var som hon var.
Jag skulle aldrig låta mina personliga känslor komma i vägen för ett nödvändigt beslut, även om det innebär att en kär vän måste få somna in eller en ovän ska räddas.

Jag tycker att man som djurägare har ett ansvar för att ett djur ska få varje chans att få leva sitt liv med massor av uppmärksamhet och kärlek, utan rädsla. Blir den sjuk ska den få nödvändig vård.
Jag har haft skygga råttor som jag inte tvekat att ta till veterinär för undersökning, medicin m.m. men det har inte varit så stort som operation.. även om jag inte kommit överens med ett djur så har jag sett det som mitt ansvar att åtminstone försöka. Att ha cancer är plågsamt. Kanske inte märks så mycket i början, men efter en tid.. Då får hon både den psykiska stressen hon utsätts för varje dag och även plågan av att ha en tumör.

Jag tycker som #1 att avlivning hos veterinär är det bästa. Hon är skygg och ni har inte lyckats få kontakt med henne, kanske kommer ni aldrig lyckas få en bra kontakt. En operation är som Ninja säger både smärtsam och riskfylld.

Jag förstår också precis hur du tänker när du inte vill lägga pengar på en undersökning. Jag är för trött för att kunna precisera mig mer nu, men jag förstår hur du tänker. Och nu när du inte vill lägga pengar på det så är det nog bäst att avliva henne så du kan känna dig lugn att hon inte går omkring och har ont. Jag tror inte hon skulle tycka det var så kul heller att gå omkring i buren hela dagarna och vänta på att dö. Bättre då att låta henne somna in och komma till ett bra ställe där hon slipper ha varken tråkigt eller ont.

Tack för era tankar! Jag tror att jag tvekar för att jag inte har gett upp hoppet. Innerst inne är det en social råtta, hon är bara rädd (en slutsats vi har kunna dra av att iakta henne sen hon kom). Och ja, vi borde nog ha omplacerat henne igen.

"Jag skulle aldrig låta mina personliga känslor komma i vägen för ett nödvändigt beslut, även om det innebär att en kär vän måste få somna in eller en ovän ska räddas."

Väldigt bra uttryckt! Och så har jag tänkt, men nu tog det av någon anledning stopp…

Jag kan inte tänka mig att avliva henne bara för att jag inte orkar/har råd/vill betala operationer och undersökningar. Det kanske är det som saken kokar ned till, vad mina värderingar säger mig. Att låta henne gå utan undersökning är väl en smärtsam och utdragen form av avlivning.

Fortsätt gärna komma med kommentarer! Jag håller på att forma ett beslut, men vill gärna höra mer åsikter.

Att låta henne få en lugn och trevlig sista tid och låta henne somna in när du märker att hon börjar bli påverkad kan ju vara ett värdigt slut ändå, för en väldigt rädd råtta som inte klarar något så stort. Att förlänga hennes liv medoperation kan på ett sätt jämföras med att förlänga hennes psykiska lidande. (men det är ju även ett lidande att ha cancer, som jag påpekat tidigare) 

Det enda jag kan tänka på är varför vill du inte behandla?
I första inlägget tyckte jag det lät lite som "äsch, den där tråkiga och rädda råttan är inget att lägga ner pengar på" eller om det är en annan bakomliggande anledning?
Jag är nyfiken på din egen, förhoppningsvis opåverkade, åsikt i detta. Är "vi har försökt, men nu vill jag lämna råttan åt sitt öde för att jag inte har någon lust att slänga ut pengar på den" (lite kort om hur jag uppfattar inlägget) så kallt som det låter? Eller menar du något annat fast uttryckte dig så..? Eller var det bara jag som uppfattade det så?

Absolut inget anklagande, bara en liten undran om din egen syn på saken. Ditt ursprungliga beslut; att lämna råttan åt sitt öde. Vad grundas det på?

#5 Jo, det är väldigt mkt "äsch, den där tråkiga och rädda råttan är inget att lägga ner pengar på". Samtidigt så älskar jag henne och blir väldigt lycklig när hon är glad, när hon gör framsteg och bara när hon är väldigt söt. Ändå skäms jag för henne för att hon är så överviktig och att det är vårt fel som inte lyckats motionera henne. Förhållandet till Frida är minst sagt komplext :)

Vi har i samråd jag och sambon kommit fram till att det är omänskligt att inte ens ge henne den chansen att få komma till undersökning. (Herregud, vi är inte vetrinärer, vi vet inte ens om det är tumör och inte abcess.)

Vi har beställt vetrinärtid idag.

Tack för att jag fick ventilera här! Nu återstår förstås att se vad vetrinären säger, och vad vi ska göra med nästa beslut: operera eller ej.

Hu, det är väldigt skönt med det här forumet där jag känner att jag kan säga sånt här som jag verkligen tänker. Det känns som att någon någongång måste ha råkat i samma sits och kan komma med erfarenheter.

Jahapp, problemet löste sig själv: det var abscess. Bölden sprack av sig själv idag, så nu kommer vi (läs: jag) spola rent ett par gånger om dagen och ha koll efter infektioner.

För att fortsätta berätta vad som hände så har min attityd gentemot råttan radikalt förändrats sedan hon blev sjuk, och nu har vi bättre kontakt än jag någonsin hoppades få. Idag var hon ute, sprang, skuttade och kom till mig när hon tröttnade eller blev rädd.

 
Tur att det här inte ger mig några skuldkänslor för att jag inte har lagt den här tiden på henne förut *ironi*.

Tur att man lär sig av sina misstag, och tur att jag fick en andra chans här.

Vad roligt att höra att det är bättre mellan er! :)

Jag har själv märkt att man ibland kan få bättre kontakt med ett djur när det är sjukt o man får pyssla med det mycket. Medan andra djur drar sig undan då de inte gillar medicinen eller vad det nu är man gör med dom.

Lycka till med henne o hoppas det går bra!