Han börjar komma in i tonåren, den ålder där en del råttor visar sitt rätta jag tyvärr. 
Det man kan göra är att jobba med honom och hantera honom fast han inte vill. Det finns artiklar här med info om hur man kan göra, har du läst dem?

Om han skulle bli totalt ohanterlig, vilket kan hända, så är det bättre att låta honom somna in tycker jag. Man vet ju inte hur hans föräldrar och syskon är avlade, men zooråtteaveln brukar sällan vara nogräknad och bra..

Min blinda råtta var väldigt svårhanterlig de första månaderna, men jag har varit tålmodig och lugn och vant henne vid mig. Hon bet och skrapade med tänderna på mig och var helt panikslagen om man ens kom nära. Numera är hon jättekärvänlig mot alla och kommer springande när hon hör mig. Får även pyssla och göra grejer i buren och röra vid henne utan att hon blir rädd. Får hon godis och lägger tänderna på mitt finger hinner hon inte ens råka nafsa för hon avbryter direkt och är så försiktig. :')
Hon är en zooråtta som inte fick särskilt mycket social hantering i sitt förra hem.

Om du bestämmer dig för att försöka så låt det ta tid, man får vara väldigt tålmodig och satsa på trygghet och glädje. Det finaste som finns är när en luden vän litar på en, och blir glad av att få uppmärksamhet. Det är förstås en hel del jobb, speciellt med sig själv, och hur man agerar i vissa situationer. Men sen har du en trygg råtta (om den inte är allvarligt sjuk eller liknande, och då är nog avlivning det bästa, tyvärr) OCH du är själv mycket tryggare i dig själv som bonus. :)

Men detta är bara hur jag själv arbetar med djur, man får känna sig fram vilket som passar en själv. Men pepp och grejer är sinnessjukt underskattat. :)

Jag har två råttor som är från en kull på en tjuvparad zooråtta (råttan var alltså dräktig redan när hon köptes). Trots att dessa är uppfödda i hemmiljö och hanterade från början så har dom det där typiska "zooråttebeteendet"; dom hoppar till för minsta ljud och är allmänt lite spattiga. Om detta beror på dom första veckorna med sin mamma vet jag såklart inte, men dom är fortfarande likadana nu när dom är runt 4 månader. Min personliga slutsats är att det är ärftligt i högsta grad och att man ibland helt enkelt inte har något att göra med att lynnet går åt skogen på vissa individer.

Om du lyckas itroducera honom till en annan råtta, så att han inte sitter själv så tycker jag att du kan ha honom kvar. Då kan han lulla runt på sina villkor och ändå ha sällskap.

Som ensamråtta så skulle jag låta honom somna in :( Att inte kunna vara social med varken råttkompisar eller människor.. Det känns inte som ett värdigt liv för ett flockdjur.

Jag har en som köptes dräktig i djuraffär.
Efter födseln blev hon som din - ohanterbar. Men jag lät henne vara kvar eftersom hon trivdes i flocken och har jobbat oerhört mycket med henne. Hon är mycket bättre nu.

Men det är skillnad på hanar och honor då hanar kan vara mer komplicerade i den åldern tyvärr :/

Så… det kan med andra ord gå åt båda hållen.

#3: Eftersom han inte ens klarade av att träffa en bebis utan att bli vettskrämd så tror jag verkligen inte att han klara andra råttor tyvärr… jag har försökt introducera honom för 5 andra råttor nu, varav 3 är nästan löjligt undergivna och kärvänliga.

#2: Problemet är inte den sociala hanteringen så sätt. Snarare det tror jag att tjejjen verkligen drog ut honom i svansen, lyfte honom i svansen, och sedan höll honom dinglandes i svansen medans hon stängde buren innan hon tog ett bättre grepp. Att hanteras så från ung ålder, speciellt när han bodde under en massa fåglar och med bar som bara kunde öppna och sticka in händerna som dom ville… jag skulle nog också bli lite rubbad efter det, heh.

#1: Tror tyvärr det är skillnad på blinda råttor som är rädda för vad dom inte kan se, och en ung, nästan frisk hane som inte ens kan ha en hand i närheten utan att han verkar tro någon ska döda honom.

#4: Du har tur att din iaf funkade med andra. Hade han gjort det hade det inte varit någon frågan om avlivning.

Jag kommer fortsätta försöka, men rädslan att det är genetiskt och att han inte kommer bli bättre vad jag än gör sitter i starkt… för det känns som om jag plågar honom varje gång jag försöker hantera honom. Men han är så otroligt vacker… Hans päls är mjuk och mysig och han verkligen glänser. Det gör ont att en så fin råtta är som han är…

#5 Jag var kanske otydlig. Jag menade att hon för människor var totalt omöjlig att hantera, extremt bitsk, OCH blind. Inte att blindheten hade med problemet att göra, det var enbart en faktor som gjorde det mer klurigt att nå fram. :)
Hon och hennes vän var nästan ett år när de kom hit, så hon hade haft detta beteende väldigt länge vilket gjorde det hela svårare. :)

Lycka till, oavsett vad du gör!