Vad tror ni?
Hej, jag gav för runt en månad sedan mina två råttor till råtthjälpen. Anledningen till att jag gav bort dom var för att jag skulle flytta och vi ville inte att lägenheten skulle stinka så förfärligt (vi hade ingen aning om att råttor luktade så mycket) och för att den ena råttan bets riktigt hårt och för att jag inte gav de den tid råttor behöver.
Jag tycker fortfarande att råttor verkar vara ett underbart husdjur, men jag funderar på varför det aldrig klickade mellan mig och mina egna?
Jag började önska mig råttor några månader innan jul, och då brann mitt intresse för råttor. Men med tiden, blev det allt mindre och mindre. Till jul fick jag då i present, tillåtelse av mina föräldrar att skaffa två råttor. Jag kände redan då, att jag inte var så entusiastisk som jag borde. Men jag tänkte, äsch det kommer bli bra jag kommer vara jätte glad över att jag köpte dom när jag lärt känna dom.
Jag hämtade de två råttorna, som var runt 8 veckor gamla på djuraffären där jag beställt dom. Jag vet inte hur det brukar vara, men jag förväntade mig tama råttor. Efter tre dagar tog jag ut dom för första gången, de satt i hörnet av mitt rum och bajsade som tokar. De måste ha varit livrädda, stackarna. Med tiden slutade dom bajsa när jag tog ut dom, och blev en gnutta modigare.
Min ena råtta, Norpan var jättesöt och jättesnäll. Jag tror att båda råttorna var lika jag vet inte 'halv-tama', men att Norpan hade en mycket bättre inställning än vad den andra råttan hade och därmed vågade mer.
Min lilla bitråtta bet mig för första gången efter två veckor, när jag klappade på sidan genom gallret. Det gick inte hål. Jag bestämde mig för att testa igen dagen efter, och höll min hand stilla runt 10cm ifrån henne. Hon gick fram och bet mig, igen. Efter det blev jag rädd för henne (jag vet att jag inte borde ha blivit så rädd att jag slutade försöka, utan jag skulle ha försökt fler gånger och inte dra tillbaka handen). Efter det tror jag att hon bet mig 3 gånger så det gick hål och började blöda, hon gick alltid fram till min hand i buren. Antaglgen för att bita mig, så att jag skulle lämna dom ifred. Trots att jag klappade Norpan, och inte var i närheten av henne. Hon bet även så det började blöda på min kompis, och mammas pojkvän bet hon också. Om jag höll fram mat i buren så tvekade hon en stund, sedan vände hon kvickt på huvudet och det såg nästan ut som om hon attakerade matbiten jag höll i, varje gång. Om jag höll matbiten vid gallret (för att inte bli biten), så försökte hon ta maten så snabbt hon kunde och bet riktigt hårt och fort i den.
Norpan blev heller aldrig jättetam, jag lyckades ha henne på axeln en del gånger. Men hon gick alltid runt, från sida till sida och började klättra nerför mina armar. En natt var jag väldigt rädd, och jag hade henne på min säng i 4 timmar den natten. Jag kände att jag fick en sån tröst och kände mig mycket tryggare när on var där, jag tror inte hon kan ha känt likadant. Men hon klättrade upp till min axel två gånger den natten. Vilket aldrig hände igen.
Jag kunde aldrig riktigt klappa dom, dom sprang bara runt och verkade inte fästa någon uppmärksamhet vid det.
Jag hade Norpan på min axel en dag när jag satt vid datorn, då klättrade hon ner på databordet. Men hon gömde sig och satt bakom data-skärmen i säkert 2 timmar.
Varje gång jag försökte ta upp Norpan, sprattlade hon vild och försökte hoppa iväg och försökte sätta klorna i mitt täcke. Bitråttan var av någon anledning lätt att plocka upp, jag tyckte aldrig hon verkade särskilt pigg och inte så smidig. Jag såg henne snubbla flera gånger, när hon sprang på huskanten och jag vet inte hur jag ska förklara hon 'gjorde inte saker och kom inte på saker'. Jag vet inte om hon var ursäkta, en aning dum eller var Norpan smart? Hon fann inte lösningar på problem, så som Norpan gjorde.
Sedan gav jag dom till råtthjälpen, och jag misstänker att bitråttan blev avlivad. Veronica skrev i beskrivningen av Norpan att hon var en aning blyg och att bitråttan gjorde henne väldigt otrygg. Är det någon som kan berätta för mig, vad det innebär?
Jag kände aldrig att jag fick kontakt med mina råttor, och jag märkte aldrig att dom var så väldigt smarta som jag läst överallt. Men jag är ganska säker på att det är mitt fel, eftersom jag inte höll på så mycket med dom som jag borde. Eller tror ni helt enkelt att råttor inte är 'min grej'? Eller var det helt enkelt inte rätt råttor för mig?
Jag vill egentligen mest veta varför ni tror att det aldrig klickade mellan oss. Någon som har en funderng?
Jag funderar på om jag kanske kan ta hand om någons råttor i en vecka eller så, för att se om det skulle bli bättre och roligare om råttan var tam. Det känns som om jag inte är färdig med att ha råttor, men jag tänkte inte skaffa råttor igen på flera år med tanke på att det slutade med råtthjälpen.
Så kan det gå när man köper från zooaffär. Därför man går till uppfödare där man kan välja ut "sina" djur, eller rättare sagt- de väljer ut dig. Det ultimata är just när det "klickar" mellan dig o råttan/råttorna, att ni får kontakt. Tycker du ska göra ett/flera besök hos närmsta uppfödare så du får klämma på djur som verkligen tycker om människor.
För så ska en tamråtta vara - just tam, o tycka om att bli klappad o kelad med. Den ska springa fram till dig med glada och förväntansfulla ögon. Den ska dras till din röst, den ska slicka dina händer o fingrar, inte bitas.. som vissa av mina gör, de kryper/klättrar upp via mitt bröst och sätter sig på axeln för att kunna pussa mig på kind o mun. (fast vissa kan ta det ett steg längre o leka tandläkare.. -säg ahh matte, gapa stort..)
Förstår du? Så ge inte upp! Pallra dig nu iväg, ring, skriv till uppfödare i ditt område. Kolla uppfödarlistan! Står under "Allt du behöver veta om rif.
Lycka till!
Tack så jätte mycket, känner mig en aning uppmuntrad av ditt inlägg. Att faktiskt inte ge upp på råttor.
Men grejen är bara, att jag är nästan lite rädd för att för andra gången vara en dålig matte.
Och jag kommer aldrig få ett till husdjur under tiden jag bor hemma, jag har pratat med mina föräldrar om att ta hand om några råttor ett kort tag. Men dom tycker det är en dålig idé, att lukten lixom ska sätta sig i väggarna och alltid vara kvar… :/
Äsch, det luktar om du inte städar. Håll rent, skaffa tre honor från uppfödare så kommer du få ett trevligt "råttliv". De är inga katter..deras lukt ska inte sätta sig i väggarna el nåt annat heller för den delen..
Säger jag som har haft råttor i många år nu.. folk som kommer till oss klagar inte på råttlukten, möjligtvis kan de anmärka på mössen emellanåt.. men det är en helt annan sak.
ang. lukten - om du städar buren, dvs byter handdukar, filtar osv 3 gånger i veckan så luktar det inte och om du använder mattor som underlag och byter 1 gång i veckan så luktar det ingenting.
Använd gärna en filt som hänger på väggen och en som ligger under buren ifall det skvätter lite urin och naturligtvis får du ju torka upp efter du haft dom ute.
Jag hade alspån först till mina råttor men jag och min syster har kommit fram till att mattor och handdukar var bättre då det inte luktade så mycket i huset så nu är det i princip lukt fritt :)
I know not with what weapons World War III will be fought, but World War IV will be fought with sticks and stones.
-Albert Einstein
Fast det verkar också som att en del tycker att råttor "stinker" trots att de hävdar att de rengör buren dagligen så jag kan tänka mig att vissa är helt enkelt väldigt känsliga för den naturliga doften och har svårt att acceptera den. Då hjälper inte städning. Tycker man att det stinker om råttorna (trots att man är noga med städning) så lär det vara svårare att acceptera dem som familjemedlemmar också.
Känner du Sary att lukten inte var så stort problem så kan du gå vidare och fundera på ev framtida råttägande. Vad gör du nästa gång om det inte klickar mellan dig och råttorna? Även om du får tama råttor så kanske de inte motsvarar dina förväntningar. För det kan ju vara så att du har orealistiska förväntningar eftersom du läst så mycket och föreställt dig hur det ska vara. Hur intelligenta råttor är osv. Det kan vara så att råttor inte passar dig. Du hade som du skrev redan tappat din entusiasm innan du fick råttorna. Och många råttor, nästan alla unga råttor, är aktiva och springer runt mycket, det ska du vara medveten om särskilt om du förväntar dig att få ett djur som är stillsamt och gosigt. Visst kan råttor vara så också men inget man kan förvänta sig av alla råttor, inte ens de tama och sociala.
Så orsaken till att det inte klickade kan vara för att dina råttor var så svårhanterliga men det kan också vara för att råttor inte är rätt djur för dig. Jag tycker att du ska vänta med att köpa nya råttor, vänta gärna länge, så att du verkligen vet om du vill ha råttor. Jag tycker att det vore förfärligt om du behövde omplacera igen.
Cosmonita:
Jag tycker som dig att det vore färfärligt om jag skulle omplacera råttorna igen, om jag köpte nya. Som jag skrev högre upp, så tänker jag inte skaffa råttor igen på många år. Om jag skaffar några nya, vill säga.
Jag städade buren ungefär en gång i veckan, jag kände aldrig någonsin lukten av dom. Inte heller mina vänner kände lukten, men mina föräldrar påstod att dom fick kväljningar av att öppna dörren till lägenheten. Så det är nog som du säger ja, att man är olika känslig.
Jag har också funderat på om jag hade för höga förväntningar, och det är mycket möjligt att jag hade det. Jag tycker om alla djur, men som husdjur gillar jag stillsamma och gosiga djur som du sa, så det kanske är så att råttor helt enkelt inte är rätt djur för mig.
Men åter till entusiasm, jag tror det är väldigt viktigt att man är överlycklig när man får djuret. Jag fick fx. en hamster när jag var 9 år. Det berättade jag för alla och jag pratade oavbrutet om den innan jag ens fick den. Jag ville så gärna ha hamstern direkt, att jag nästan lurade mig själv att nästa vecka kommer jag få den.
Den hamstern blev det bästa djur jag har haft, och hon var inte på långa vägar så smart och social som råttor. Hon brukade mest bajsa på mig och när hon blev för stressad satte jag tillbaka henne i buren. Hon var otroligt tam, men trots det blev hon stressad efter ett tag.
Oj vad jag babblar, tack för inlägget!
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Du kanske kan vara råttvakt någongång åt någon vars råttor är lite mer sociala och trygga med människor. Sen blir det ju aldrig riktigt samma sak som med ens egna djur men kan ju i alla fall ge dig en känsla av ifall du skulle uppskatta råttor som sällskapdjur när de faktiskt vill umgås med människor.
Ja, det var det jag skrev att jag var intresserad av att göra längst ner i mitt inlägg! :) Tack för svar.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
#8: Oj, då läser jag himla dåligt. Sorry. :)
Starta ny diskussion