Jag har fått många tips från vänner, råttbekanta och veterinär om att avliva Lova. 
Hon rosslar så mycket att två olika veterinärer har sagt att det inte är någon idé att medicinera. Hon rosslar dock bara när hon blir stressad och det är inte direkt liiite rossel… Och stressad blev hon så snabbt man rörde sig, eller pratade i samma rum som henne.
Hon panikade sönder så snabbt man kom nära buren och kröp in i något ställe där hon kunde gömma sig.
Hon kissade och bajsade ner sig så snabbt man tog i henne, när man väl fick tag i henne, och har hoppat ner frånmin axel av ren panik några gånger.

Så, varför ha en ohanterbar, sönder stressad, jätte rosslande råtta kvar när hon kan få det så mycket bättre på dom evigt gröna ängarna?
För att jag visste att hon skulle bli bättre. Min lilla Lova, jag tänkte inte släppa taget.

Jag satte henne i en enskild bur med enbart Boobie och Fisen av den anledningen att hon skulle vara lättare att få tag i och inte bli stressad av dom andra. Att jag valde just Boobie och Fisen som sällskap var för att dom mobbar två andra i buren och Lova var inte "nära" någon speciell. I början var lite stressad, antagligen pga burbyte med annat ställe och så, men det lugnade ner sig ganska snabbt.

Idag rosslar hon inte ett dugg, hon ligger och myser med dom andra i händmattan och tittar nyfiket upp när man kommer in i rummet. Hon kan reagera på plötsliga ljud eller om man kommer nära för snabbt, men inget mer än att stelna till eller gå undan lite. Man får ut henne ur buren och hon utforskar faktiskt runt, skuttar omkring tillsammans med sina två kompisar och vågar nu tillochmed klättra upp på människor i närheten. Hon nafsar lite lätt i fingrarna men det gör inget…. För jag är glad ändå!

Nu finns inte avlivning med i bilden längre, jag har fått den någorlunda lugna råtta jag visste hon kunde bli. Och bättre blir hon också med tiden.

Total lycka!