En vanlig tisdag… den 11 nov… När jag kom hem från utvecklingssamtalet med min äldste son så släppte jag ut tjejerna. Vid lunchtid så stängde jag in alla förutom Daisy. Hon kommer ju alltid när jag kallar på henne, sen misstänkte jag att hon hade krupit in i soffan för att sova.

När jag sedan skulle ha in henne i buren igen… för att kunna släppa ut killarna… så kom hon inte fast jag kallade. Frågade mina söner om dem sett henne. Men det hade de inte!

Kallade o lockade… Ibland fick någon av oss för oss att vi hade hört henne… och letade där, men ingen Daisy!

Natten mot lördagen drömde jag mardröm med Daisy i. Jag gav upp hoppet att finna henne vid liv. Ringde mitt på dagen till Johanna för att meddela att Daisy hade försvunnit.

Måndag morgon den 17 nov vaknade jag av något tassande under sängen. Det var Daisy som hade kommit tillbaka! Jippie!!!!! Illaluktande o avmagrad, men vad gör väl det? Hon kom ju tillbaka! Det blev dusch med mamma, men hon luktade fortfarande. Visste fortfarande inte var hon hade varit någonstans. Men när jag gick in i badrummet för att hänga tvätten såg jag var hon varit. Golvbrunnslocket var uppsprängt och det låg rost 1 meter i diameter runt.

Hon har alltså kämpat sig upp från undersidan av golvbrunnen, på något sätt lyckats knuffa bort locket… Duktiga lilla råtta! Hur hon hamnade där nere vet jag däremot inte.

När jag kom hem på kvällen så luktade hon fortfarande illa. Jag satte henne på vågen -90g visade den.  Och idag tisdag hade hon gått upp 20g! Hon varken luktar eller känns mager nu.

Helt underbart att ha henne hemma igen efter att ha varit bort i sex dagar. Kändes som att ha vunnit högsta vinsten!