Igår fick min Saphira somna in. Min minsting. Min bebis. Den första råttan jag behövt låta somna in, och den yngsta av mina tre. Hon blev 1 år och 11 månader. Hon har haft tumörer ett bra tag och efter att ha blivit opererad två gånger och veterinären konstaterat att det antagligen var elakartade tumörer (de var svåra att ta bort för de var inte inkapslade) så skulle hon inte bli opererad fler gånger. Förra vecka när jag kom hem efter en konferens så märkte jag hur mycket tumören hade växt på bara fyra-fem dagar. Hon hade också börjat gå annorlunda - hon gick med ryggen välvd så att tumören inte skulle släpa i så mycket. Dessutom hade hon magrat. Då visste jag att det var dags inom kort. Sedan kom långhelgen och vi åkte iväg till min syster, jag och min tre råttor. Men när vi kom hem igen så ringde jag till veterinären. Igår åkte vi dit. Det gick väldigt lugnt och bra och hon somnade in i min famn. Veterinären var väldigt snäll och omtänksam och sköterskorna lika så. <3 Men jag har inte gråtit så mycket på länge. Och många av tårarna var över mina andra två råttor för de är också sjuka och gamla och det kommer att ske snabbt…. alla på en gång. Hur klarar man det??

EDIT: 1 år och ELVA månader blev hon. Bra att jag kan räkna.