Hösten 2010 flyttade en 2.5 år gammal rått-tant in hos mig. Jag trodde hon skulle leva någon månad bara, grossistuppfödd som hon var, och tänkte bara ge henne ett värdigt slut på livet. Fram tills dess hade hon bott på en naturbruksskola, och enligt andra elever bets hon och uppvisade stressat beteende. Anledningen till att hon flyttade var att hennes burkamrat skulle avlivas. Det visade sig att hon var den finaste tant man kan tänka sig. Lugn som en filbunke, kelig och nyfiken på allt och alla. I början av det här året började jag tycka att hon hade varit ensam för länge, men jag hade ju tänkt avveckla mitt råtteri och kände att jag inte kunde köpa bäbisar. Faktum kvarstod dock att hon var frisk som en nötkärna och tydligt saknade en vän. Jag bestämde mig därför för att sälja henne. Jag la upp en annons här och på ett annat råttforum, och fick flera svar. Fina svar, av människor jag verkligen tror hade tagit hand om henne. Men när jag satt där och försökte svara insåg jag att, jag älskar den här råttan, och jag kan banne mig inte skiljas från henne. Istället blev det så att två vackra flickor från Norrskenet flyttade hem till mig. Veronica har lovat mig att ta hand om dem ifall de fortfarande lever då det är dags för mig att flytta utomlands. Allt löste sig. Norah, tanten i fråga, lever fortfarande. Hon är fri från tumörer och är minst lika busig som de unga flickorna. På senare tid har hon blivit lite mager, men jag tror och hoppas att hon stannar hos mig några månader till. Min älskade tant.