Jag visste det, egentligen.. Att det bara var en tidsfråga innan hans bakben inte skulle orka mer… Ändå så kom det som en chock i måndags, när jag såg honom på morgonen. Han verkade plötsligt inte ens kunna röra på bakbenen längre…

Mitt hjärta brast bara av att se på honom. Min underbara veterinär lät mig komma in omedelbart efter att jag hade ringt och min fantastiska vardagscoach körde dit oss. Veterinären tog en sista titt, trots att jag ändå redan visste..

Gamle Camaro fick somna in i min famn, lugnt och stilla. Han var lugn och avslappnad hela tiden och det sista han gjorde var att knastra lite… jag har inte klarat av att skriva om det förrän nu..

Cammies betydelse för mig och folk runtomkring mig går inte att beskriva i ord. Allt som finns att säga om honom skulle täcka flera sidor och ändå inte göra honom rättvisa.. Jag satte istället ihop en liten video till hans minne…

"In loving memory of Camaro"

_Vivi, Dante och jag saknar dig, gammelkillen…
Var du än är så hoppas jag att Theo är där med dig och att ni är lyckliga.
Glöm oss inte…
_