Ingen familjemedlem (förutom kidsen) som vill ta i mina rådisar tyvärr…

Mina föräldrar var negativa i början.
Men nu vill mamma själv ha råttor.
Min pappa tycker om dom och pratar med dem och så.
Min moster som var livrädd för dem förut blev helt kär i en av mina små busfrön (Mamman till min nuvarande kull)

Så i min familj är dem uppskattade :)

Mamma skulle nog inte kunna bry sig mindre om råttorna. Dom existerar, så är det bra med det. Det går ann att passa dom ibland, men hon kommer nog aldrig riktigt gilla dom. Pappa har nästan samma åsikt, när det gäller honorna. Hannarna gullar han så gärna med och särskilt den största (Sir William) sticker han till både en och två godbitar då och då. William är för övrigt den enda råttan han kan namnet på, alla andra heter råttan/sorken enligt honom. Systrarna gillar råttisarna och har inget emot att hjälpa till att städa åt, medicinera, rasta och pyssla om dom om det ska göras när dom råkar vara på besök. Särskilt min yngsta syster verkar nästan älska dom mer än mig och tycks ha fått någon ide om att hon kan komma och hälsa på dom alla tider på dygnet… 

När jag bodde hemma så var mina råttor väldigt uppskattade av alla i familjen. ^^ Fast mamma var fullständigt livrädd i början - och då menar jag livrädd. Hon skrek rakt ut när jag kom nära med någon råtta. Fast en av mina första två, Soja - världens bästa råtta - botade henne. :)

Farsan var lite anti i början, då min syster haft råttor innan mig och inte skött städningen av buren så det luktat riktigt illa i rummet. :/ Han brukade säga "råttor" och fnysa till.

Det började med att han ställde sig vid buren och pratade med dom, han vågade inte klappa på dom för dom, enligt honom, bits. För min systers råttor bet i handen så fort den kom in i buren.
När jag fick hem två småttingar så vart det lite intressantare och man kunde peta på dom genom gallret.
Och numera kan han faktiskt öppna upp och klappa på dom. :P

Och mor min bor inte ens i närheten så hon har aldrig träffat på dom, men hon brukar fråga hur dom mår och frågar efter bilder som jag kan skicka. :)

Eftersom jag bor själv i eget hus så kan jag gott säga att mina föräldrar aldrig störs av mina älsklingar med lukt och sådant, däremot så försöker pappa alltid kommentera att min katt (som bor hemma hos dom p.g.a allergi) börjar bli lite väl smal och behöver äta upp sig med ett par goda feta råttor och enligt mig så tycker jag att min feta katt som väger snart 9kg inte alls behöver äta upp sig xD

Syrran min åker gärna och tar hand om dom när jag har jobbat hela dagarna eller är borta under någon dag. Brorsan är livrädd men vågar klappa dom lite iaf. Farmor köpte en råttfälla till mig då jag sa att jag hade råttor i huset hon förstod inte riktigt att dom var tama xD

"Farmor köpte en råttfälla till mig då jag sa att jag hade råttor i huset hon förstod inte riktigt att dom var tama xD"

Hahahaha!!

Mina föräldrar var helt vansinniga i början över att jag tog hem råttorna men nu tycker dom att det är rätt mysigt att titta på dom. titta men inte röra kan man säga att deras filosofi är vad gäller mina fina flickor :)

Det enda de klagar på nu för tiden är att de tycker det luktar illa på mitt rum. men det kan dom klaga så mycket dom vill på för de är ju inte dom som bor där, eller hur? ;)

/Yulia

pappa tkr att råttorna är roliga, men är lite avvaktande iom att han vet hur hårt de kan bitas.
mamma blir helt salig när jag tar med ngn bebis eller squeezen, och jag får i stort sett slita tillbaka råttan :P

mina småsyskon har helt fattat att råttor är ett helt ok husdjur medans min äldre bror är ngt fobisk ;)

Min mamma tycker inte om råttor eller rättare sagt hon tycker dom är söta men svansen är äcklig, då gör hon bara fula miner haha. Men hon accepterar att jag har råttor och tar gärna hand om dem om jag åker iväg. Frågar även när jag hälsar på hos henne och pappa hur dom mår. Pappa tycker dom är ok fågar alltid hur dem mår. Och pratar med dem när han hälsar på hos mig. Han vill gärna med hålla dem om han får. De roliga är att han kallade mina hamstrar för råttor när jag hade dem och nu kallar han mina råttor för möss haha. Ena brorn gillar alla djur den andra brorn är lite så där "dem luktar ju illa" :P Vänner är de få som gillar dem. Oftast är dom rädda för dem plus att de är lite udda att ha råtta. Roligast var det på en fest jag hade då de var många som var nyfikna på mina råttor så fick min älskade mamma råtta vara med och festa. Men hon åt yoghurt doppade bananer istället för att dricka aklhol

Jag fick tjata en hel del innan jag fick skaffa mina första råttor, när jag fortfarande bodde hemma. Mamma var näst intill fobisk.

Det tog inte särskilt lång tid innan hon insåg att det var riktigt trevliga djur och nu pratar hon gärna råttor med mig och kikar på dom när hon är här :)

Jag hade ett uppehåll på ungefär ett år när jag hade bestämt mig för att inte ha fler råttor och velade fram och tillbaka över om jag skulle skaffa nya eller inte. Saknade att ha råttor så det nästan gjorde ont, men var lite osäker på om jag hade tid, orkade med att dom försvinner efter så kort tid osv. Mamma brukar komma hit och sova över och jag hade sagt till henne att om jag skulle skaffa nya råttor så skulle dom bo i vardagsrummet där hon brukar sova när hon är här.

I julklapp fick jag ett kuvert med 200 kronor och ett kort där det stod "Här är en liten start till rådisar. Jag kan dela rum med dom när jag är hos dig! Puss och kram Mamma." Hon är så söt :)

Brorsan vill gärna tro att han inte gillar råttor, men sen när han pysslar med dom så blir han ju helt överförtjust ändå. Jag sträckte fram Villemo när hon precis flyttat hit "Nä, alltså.. Jag gillar inte dom där.." Två minuter senare satt han och lockade på dom när dom sprang in och ut ur buren till honom och tyckte att dom var skitsöta :)

Haha kul att dom är omtyckt! :)

Det var min mamma som först fick mig att skaffa råtta då jag som liten ville ha en hamster, men neej då jag fick en råtta istället. Men det gör inget, jag har haft hamster också, men jag har fastnat mest för råttor!
Både min syster och mamma älskar råttor och jag tror inte mamma skulle ha något emot att bo i råttburen så länge Älva, Fisen, Boobie och Lilla blå är där hahaha hon är tokkär i dom! ;)
Det är kul faktiskt då det är många andra som rynker på näsan åt mina små pälsklingar. :)

Min pappa var otroligt anti för 3 veckor sen! han la huvudet i händerna och ojade sig "nej inte råttor D,:" och tyckte svansen var jätteäckligt!

två kvällar efter att jag skaffat dem och jag kom ner med dem för trappan började han prata bebisspråk med dem, han sa att han tyckte dem var söta när de luktade och morrhåren rörde sig! xD

Min mamma har varit vänligt inställd till råttorna helatiden, hon älskade mina ödlor när jag hade sådana, och nu älskar hon mina råttor och sitter hellre och pratar eller gosar med dem än ser på tv om kvällarna! :D

Haha, visst är det lustigt hur fort råttfobiker blir kära i dem när de väl får möjlighet att lära känna dem? xD Ingenting slår råttor, de är lätt världens bästa smådjur. ^^

Min mamma va den som köpte råttor till mig allra första gången sen efter några år ville hon inte ha råttor längre för hon tkr så synd om burdjur.. Så även fast jag tjata så fick jag inga, när jag flytta hemifrån va de första jag gjorde köpa råttor. Så när hon kommer o hälsar på går hon alltid till buren o pratar med dom och pussar på dom osv. :) Pappa har inte heller nå emot råttor men är inte lika kelgo mot dom som mamma. Min syster däremot ÄLSKAR mina råttor haha :)

#14 verkligen mest awesome smådjuren! 8D

Min pojkvän ska jag inte glömma även min sambo. Han ville inte att jag skulle skaffa i början men de va väl ok efter ett tag att jag hade 2 sen tjata jag om en 3e sen en 4e sen en 5e och ja jag fick dom ju efter tjat så han kan inte ha något emot dom egentligen. Jag har hört honom prata med dom med bebisspråk när han tror att jag inte hör. Han brukar ge dom något gott ibland. När jag har dom ute kan han ibland komma o ta upp dom , pussa på dom o klappa dom. haha så innerst inne tror jag faktiskt att han gillar dom!!

#17 Undrar vad din sambo tycker om din pojkvän? :P
Hehe min bättre hälft är likadan, han utger sig för att inte bry sig så värst mycket men ni skulle SETT honom med den lilla nya bebisen.. ojojoj XD

Uppväxt med ogillandet till råttor. Föräldrarna som bor på gotland är vana med de stora soptippsråttorna. Vi bor inte så jätte långt från gotlands sopberg. När de var yngre så var det vanligt med dessa i stallet och både mina föräldrar red som små. pappa som ung jagade dessa i sin tonår med hagelgeväret.Och nu stöter han på dom ofta när det ska dras kablar och shit(elektriker).
Mamma har jätte svårt för deras svans. Både är så vana med de där råttorna från tippen att de inte direkt förstår vaför man har de till husdjur.

Jag fick inte ha hem några mer djur än de som fanns, så jag flyttade hemifrån så fort jag fick.
Dock har jag fått mamma att hålla i en råtta utan att känna större obehag. Pappa är mer djurkär och vad han säger brukar sällan gälla. För tar man han på bar gärning så sitter han där och klappar även om han gnällt om att man har dom.
Så var det med våra katter. Han skulle minsan inte röra dom, inte sköta dom osv. Men det är ju han som frivilligt tog över vården helt och inte kan sova utan en katt i sängen.
Mina föräldrar har en tendens att gnälla lite och säga saker de egentligen inte menar alltid. Både älskar djur men så måna över att de ska hinnas med, tas om hand osv.
Alla djur vi barn själva ägt, har vi även fått betala helt själva, sköta själva, avlivat själva. Visst har de hjälpt till lite om det krävdes. Men var man 14år och djuret behövde till veterinären så var det lån av dom som gällde som fick arbetas av eller betalas tillbaka när man kunde.
Sköna är att så har man det ännu lite lyxigt nog. Behöver djuren vård så är det bara att ringa och låna. Behöver jag pengar till mat åt mig så är det dock svårare att låna :-p

#17 haha troligen, men något han aldrig kan erkänna synd nog :-P

In mamma rynkar på näsan, pappa med. Men när pappa har druckit lite gossarhan massa med dem och ligger på golvet och leker med Illern oO xD (inte samtidigt)

Min mamma hatar råttor, hon är livrädd och tycker svansarna är sååå äckliga XD har alltid velat ha råttor men inte fått just för de och plus att min pappa är allergisk. Men köpte ett par när jag och killen flyttade hemmifrån och nu när mamma har fått träffat dom så tycker hon dom endå är helt okej. Hon kan sitta i soffan medans dom springer runt, och hon vill gärna hålla på med dom å så men så fort dom klättrar upp på henne skriker hon XD haha å sen tar man bort dom å då e hon där å pillar igen, men när de klätrar upp på henne så skricker hon å spänner hela kroppen.. haha. Pappa har inget emot dom alls, men därimot inte så intresserad av djur över huvud taget.. men tyvärr så känner han av råttorna bara jag kommer hem till dom och har en råtta med mig, vilket är ganska tråkigt.. men så e de..

Pappa gillar inte dem alls - så fort man har nån ute på axlen grymtar han om hur ohygeiniskt det är att ha dem utanför buren -.-
Tror i själva verket att han är rädd för dem - men de vågar han inte erkänna ;)

Mamma var inte jätteförtjust i början, men nu kan hon mata och fixa vatten till dem. Händer cokså att hon stannar framför buren och pratar med dem.
Så långt som kelande har dte dock inte gått, även om hon kan klappa lite ibland.

Min äldsta syster gillar råttor - och min yngsta totalt AVGUDARE dem, hon var så pass liten som drygt ett halvår eller så första gången hon träffade på råttorna.
Mellansyster är dock mera tveksam, hon tycker att dte är obehagligt att ha dem klättrande på sig och att de låter för mycket, men hon accepterar dem ^^

I nuläget bor jag ju själv, så spelar ingen större roll vad nån annan tycker om mina prinsar :P

Min mamma var sjukt rädd (tyckte det var obehagligt) med råttor när vi skaffade dom för första gången. Men det löste tjejen på affären genom att sätta en råtta på mammas axel och tårarna rann men nu (omkring 7 år senare) kan hon hålla på med råttorna hur mycket som helst.

Pappa gillar råttorna, han kommer gärna och kollar på dom när jag håller på (men det vill han inte erkänna ;P)
Hade ett par råttor i datarummet för x antal månader sedan (karantän) och då höll han på väldigt mycket med dom, dom fick klättra över hela honom och datorn :)

Just nu går min mamma runt med Älva som om hon vore ett barn med en docka… pratar på bebisspråk, vaggar henne och går runt några varv i lägenheten, haha x)

Mamma låtsas som om hon avskyr dem, men ger dem färskmat flera gånger i veckan, och kommer in varje kväll och nattar dem, istället för att natta mig  Hon gillar dock inte att hålla i dem. Hon är även superdupernervös att något ska hända med dme när de är i samma rum som katterna, eller om någon annan "livsfara" uppenbarar sig.

Pappa verkar obrydd men han matar Sputnik som bor hos honom, och de råttor (läs: inte Sputnik) som går att ta upp även om man inte känner dem, tar han gärna upp ibland.

Mamma verkar tycka om dem, medan farsgubben tycker det är onödigast i hela världen xD

Nu bor ju inte jag hos mina päron, men mor min tycker de är obehagliga, särskilt svansarna. Pappa tycker de är "jättelustiga", och stoppar in fingrar mellan gallret och fnittrar hysteriskt åt dem o.O

#28 hahaha, gullig pappa! :)

mina äldre två bröder har aldrig vart glada att jag skaffa råttor. min yngsta storebror ha tyckt dom va lite småroliga.

Min mamma tycker att dom är häftiga och är bara glad att jag gillar dom.
Min pappa va aldrig glad att jag skaffade råttor tills vi tog hand om en ettårig naken dumbo råtta. De vart hans bästa vän :D

mamma var emot det länge, men nu när jag skaffat två sötnosar så springer hon in hit stup i kvarten och ska sträcka fram handen och småprata lite med dom :) ''så länge dom är i buren är det okej'' , som hon säger :)

Min mamma gör som din, fast hon gillar dom i smyg, hon vill inte riktigt erkänna det.
Min pappa bor utomlands och betalade för dom. Han är nöjd bara han slipper ha med dom att göra i övrigt, djur är inte hans grej. xD

Har du syskon eller hur är din övriga släkt mot dom?