Idag tog jag ett tungt men rättvist beslut. Min fina lilla tjej Alice var en av dem första honråttorna jag haft. Hon blev 2 år i januari och har varit hälsan själv fram till sin 2års dag.

Under våra år tillsammans har vi hunnit med ganska mycket. Alice har alltid varit en enmansråtta, som valde mig som sin vän från början och jag valde självklart henne som min. Flocken har utökats och råttor har kommit och sedan blivit gamla eller dåliga och gått bort. Nya har kommit in och honflocken har alltid sett olika ut. Men Alice har alltid funnits där. Vi har tagit många skogspromenader på sommaren tillsammans med mina hundar och Alice har sprungit fritt i skogen både på marken men också i träd som hon älskade. Vi har tillsammans hälsat på kossor och tjurar, matat får med lamm, byggt labyrinter bland löv och mossa men även haft många stilla mysiga stunder i soffan.

Vid 2års ålder började en tumör växa under bakbenet. Jag visste först inte hur jag skulle göra men i och med hennes ålder trodde jag att hon skulle kunna leva ett bra liv trots en tumör och sedan gå bort av ålderskrämpor. Men tumören växte fasansfullt snabbt och Alice var fortsatt frisk, pigg och glad. Sista veckorna började hon magra av och tumören blev chockartat stor. Alice började få svårt att gå och fick skavsår på tumören av att den släpade på backen när hon gick. Trots detta tog hon sig fram, klättrade som vanligt och verkade inte nämndvärt påverkad av detta. Men jag kände att det var dags att agera, att göra någonting för henne innan hon blev sämre. Jag bokade en tid idag för undersökning och en förhoppning om att kunna operera bort tumören.

Domen efter undersökning gav mig en chock. Jag var inte förvånad och trots dem senaste dagarnas sömnlöshet av grubbel och oro kring Alice ålder var jag inte alls beredd på vad jag fick höra. Det gick att operera bort tumören men det gick inte att spola tillbaka tiden och göra henne yngre hur gärna jag än hade hoppats på att veterinären skulle säga just det, att han kunde göra henne frisk igen. Jag fick allt noga förklarat och fick sedan en stund för mig själv och Alice att tänka på vad jag ville. Igentligen var det självklart, jag ville laga henne, jag skulle kunna göra allt för att få Alice att må bra men när jag såg på Alice tvekade jag. Var det mitt ego eller var det till hjälp för Alice? Jag frågade veterinären. "Vad är bäst för Alice, borde jag operera henne eller är det rätta att låta henne få vandra vidare, hur hjälper jag Alice bäst…" Svaret blev att Alice kan opereras och kan bli bra men hon är gammal och kommer inte leva så länge till. Om jag väljer att operera och låta henne fortsätta leva så kommer hennes fortsatta liv bara bli sämre och sämre pga åldern. Hon kommer inte kunna leva ett fullgott råttliv med eller utan tumören. Jag mindes att jag hade lovat Alice att göra allt jag kunde för att hon i sommar skulle få klättra i träd igen och springa fritt, så som hon älskade att göra. Jag ville hålla det löftet och bestämde mig för jag inte kunde släppa henne och bryta mitt löfte. Jag bad veterinären om en paus, jag bad om att få låta Alice klättra i trädet utanför och springa en stund fri innan jag släppte taget om henne. Jag fick den tiden och det blev jag väldigt tacksam för.

Det blåste storm ute men solen sken och Alice och jag stod i solen och njöt av värmen. Jag strök henne försiktigt på huvudet och hon njut för fullt av solen och klapparna. Sedan gick vi till ett träd där Alice fick klättra en stund. Lite vingligt gick det av både blåst och en tung tumör men vi hjälptes åt. Till sist släppte jag henne en kort stund på gräsmattan så hon fick springa och så gick vi in igen.

Det var dags. Jag grät medan jag om och om igen berättade vilken underbar liten tjej hon var, hur mycket jag älskade henne. Trots mycket människor och djur utanför vårat rum och trots att jag satt fullt påklätt stod tiden stilla, det var tyst och rummet ekade tomt, jag frös. Det kändes som döden redan var där. Men så såg jag att det låg en mjuk ljusblå filt framme. Veterinären kom in och förklarade noga för mig allting. Ingen stress utan allt fick ta sin tid. Jag har varit med så många gånger förut, jag har varit med och avlivat många av mina sjuka och gamla råttor men ändå lyssnade jag noga på vad veterinären sade och jag kunde förbereda mig mentalt själv. Jag fick frågan om jag ville vara med eller gå ut och jag valde att vara med. Jag ville hålla henne intill mig ända till sista andetaget och det fick jag. Alice somnade lugnt in  och sedan tog veterinären henne försiktigt för att kolla så hon somnat in ordentligt. Sedan fick jag ta henne igen och lägga henne i sin transportbur för resan hem.

Detta avsked var ett av dem svåraste jag tagit men också ett av dem vackraste. Veterinären såg min vän, hon såg min sorg, hon såg Alice och bemötte mig men framför allt Alice med respekt och med ett värde som individ. Ända in till slutet och även efter. Alice var inte bara en råtta, hon var en fantastisk liten tjej som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Denna dag var en mycket ledsam dag men det beydde så mycket för mig att få ta avsked och fatta ett sådant svårt beslut med en omsorg och respekt jag sällan mött innan.

Alice, min älskade lilla vän, du betydde och betyder så mycket förmig och jag älskar dig, nu och för alltid <3