Gnaga på gallret, springa fram och tillbaka på samma sträcka i buren.. Är vad jag har sett på foderråttor i djuraffär som jag praktiserat på för en herrans massa år sen.

Jag är inte säker på vad du menar med steriotyper, kan du förklara närmare  vad du är ute efter?

Beteendestörningar som barbering av sig sj och andra djur, gallergnagning, aggresivitet mot människor, råttor och andra djur, maniskhet när det gäller mat eller motion, svansjagning osv.

#2 Får se om jag minns vad de sa på etologikursen, stereotypi är ett tvångsbeteende som djur utvecklar om de vistas i en miljö där de blir understimulerade..

Barbering är ett typiskt stereotypt beteende och inte en beteendestörning i den bemärkelsen. En råtta barberar sig för att den är stressad inombords, det kan t.ex. bero på att den har för lite att göra. Även gallergnagning borde gå under stereotypa beteenden, medans agressivitet mot djur och människor borde falla under beteendestörningar:)

#3 Ah okej, steriotyper för mig behöver inte betyda något rent negativt nämligen.

Men då frågar hon om samma sak fast med två olika ord. =)

Min råtta började jaga svansen när hon fick sin första kull och skulle dra in allt till boet. Speciellt människors händer tog hon försiktigt i mun och skulle dra in i huset till ungarna.. Detta försvann dock väldigt snabbt, efter typ några dagar när jag vågade ta ut henne från ungarna (rädd att dom skulle svälta!?) så hon inte vart så understimulerad

Typiskt tvångsbeteende hos zooråttor är att råttan hänger i burgaller taket och snurrar runt runt.

#4Vad menas med barbering? Att den putsar/gnager bort pälsen?

#8 Precis, och det gör dem för att de är stressade och ibland även understimulerade.

#9 Det är dock också till viss del genetiskt. Men ja, det räknas som stereotypt beteende. Min Coco barberar lite granna. De andra alltså, inte henne själv. Det verkar inte finnas mycket jag kan göra för att få henne att sluta dock - hon är så stimulerad som man blir. Tyvärr. :S Men så är det ju ibland. Coco var en manisk gallergnagare när hon var liten, innan de flyttade in i voljärburen. Numera gnager hon väldigt sällan på gallret - bara om jag står utanför och är ALLDELES (fnys!) för sen med kvällsmaten. ;)

#10 Självklart är det det! Jag glömde dock helt bort att skriva det, så tack för att du gjorde det:)

#8 #9 det låter inte trevligt.

Hur ser det ut då? Jag har två st 3 månaders honor som har som små jack i pälsen, men inga sår. Har de barberat sig då?

Jag kan tillägga att alla får vara ute mellan 2-4 timmar dagligen. Buren är inte så stor (tillåtet för 3 råttor, vilket det är), men de har att aktivera sig med i buren.

#12 Tja, på mina tösar ser det inte ut som jack (det brukar kunna komma om de bråkar lite extra mycket dock, vad jag förstått). Det är mer att håret är nergnagt på ett visst område. Både Saphira och Noja har bortgnagt hår på högra skuldran. På Saphira är det helt kalt men på Noja är det bara täckhåren som är bortgnagade, inte de mjuka underhåren. Det är ju inte farligt på något sätt! Men det är ju som sagt ett täcken på att den som barberar kan vara stressad och ostimulerad.

hmm…ok, hoppas och tror inte att mina är det. Jag har köpt en större bur, vet inte vad den heter (är inte direkt duktig på burar). Men köpte den via en tjej som beställt den från Holland. Det är som en stor hörnbur som e drygt 160cm hög.

Känns som att den väger bly, så jag har inte monterat upp den för vi ska flytta om 1 1/2 månad, så jag väntar med att montera upp ratville tills dess. Det blir kanske roligare för dem då.

Tack så jättemycket för alla bra svar! :D

Jag har också upplevt barbering vara väldigt starkt genetiskt nedärvbart hos råttor.

Generellt tycks aktiva råttor ha större benägenhet att utveckla stereotypa beteenden men det är inte alltid man kan dra den generaliseringen.

Har honor nu som är extremt leksugna hela tiden och alltid, alltid, alltid sätter sig vid luckan när jag kommer. På grund av tidsbrist går det ibland dagar innan de får komma ut. Men de barberar sig inte ändå.

Mina första råttor barberade sig fast de fick sjukt mycket uppmärksamhet och tid av mig. De hade en inneboende nervositet, liksom. Och visst, de var aktiva. Men inte SÅ aktiva.

Det verkar som att vissa råttor tål stress mycket bättre än andra råttor och löper mindre risk att utveckla stereotypa beteenden även fast de är väldigt aktiva. Så det här är helt klart något för aveln.

Men sen måste man fundera lite över hur höga krav vi har på våra råttor som sällskapsdjur. Hur mycket kan vi kräva att de ska tåla?

Det ligger också i vårt ansvar att ge våra djur en stimulerande miljö.

Man får heller inte glömma att det kan finnas "osynliga" stereotypa beteenden som inte är så klassiskt definierade hos råttor. T.ex. kan hetsätning var en sådan. Råttor som stressas av att ständigt sitta i bur eller av bråkiga burkamrater som börjar hetsäta för att tona ner sin oro.

Hos människor handlar stereotypa beteenden ofta om att vi inte kan hantera känslor av obehag. Vi tar till en så kallat negativ förstärkare för att slippa ta itu med våra obehag. Olika former av negativa förstärkare kan vara spel- och drogberoende, själdestruktivitet som att skära sig i armarna eller exempelvis hetsätning. Man tror att det även hos människor kan finnas en grad av biologisk aspekt i det hela (hur starkt vi känner känslor) men att det till största delen beror på hur bra vi är på att hantera och identifiera våra känslor och tankar, vilket vi har stor möjlighet att träna under hela livet.

Så jag antar att det kan vara lite samma sak hos andra sociala djur. Kan de hantera sina känslor så tar de inte lika lätt till såna här beteenden. Eftersom det är nödvändigt för tamråttan att klara av ett liv i bur så måste vi försöka avla på råttor som har hög stresströskel. En lugn mamma har också bättre förutsättningar att skapa trygga och känslomässigt välfungerande ungar, rent miljömässigt.

#16 Intressant! Ja, hos människor är det definitivt genetiskt betingar. Har läst en hel del artiklar om det där. Bland människor är det också bl.a. mycket vanligare med självdestruktiva beteenden (som hetsätning, t.ex.) bland depressiva människor. Och depression är ju också till viss del (ganska stor del ibland) ärftligt. Ett mycket intressant ämne! Jag borde helt klart kolla upp det här närmare. (Springer iväg och begraver sig i Google Scholar).

Hittad en artikel som är öppen för alla:

http://www.stressbiology.agrproject.dk/gfx/Wurbel_2001.pdf

#17 Det beror iof på vem du frågar, vissa forskare trycker mer på den biologiska biten medan andra trycker mer på den psykologiska/sociologiska biten.

Men det växer överlag mer och mer fram en biopsykosociologisk inriktning på mänskliga beteenden idag, där de flesta moderna forskare erkänner alla bitarna. Den stora frågan är väl hur stor varje bit är. Och råttor används faktiskt fortfarande idag för att forska på mänskliga beteenden, exempelvis vad det gäller benägenhet att utveckla drogberoende osv. (där man bevisligen sett en hel del sociologiska aspekter även hos råttor!) Råttungar som hade mödrar som putsade och tog hand om dem mycket utvecklade inte drogberende i lika stor utsträckning, t.ex.

Man ser en markant skillnad i olika sammhällskikt vad det gäller självdestruktiva beteenden (Goldberg, 2010, Hur blir man narkoman?), det är mycket mer utbrett i de lägre samhällsskikten och frekvensen ökar vid ekonomiska kriser, etc., något som tyder på att det finns en väldigt tydlig sociologisk inverkan. Och frågan är om det finns en motsvarighet hos djuren.

Men jag har främst upplevt att det varit ungar till barberande djur som har barberat, alltså misstänker jag att den genetiska biten blir tydligare hos djur.

Jag tror att vissa människor och djur har större genetisk benägenhet att utveckla stereotypa och självdestruktiva beteenden, att de är födda med en "skörhet". Det kan exempelvis handla om olika adrenalinnivåer. Men om sådana människor får växa upp i trygga förhållanden med goda tillgångar så minskar risken för att problem ska dyka upp, tvärt om kan de då använda sin känslomässiga fingertoppskänsla till att kanske bli konstnärer eller något (det är inte bara negativt att ha ett blixtrande känsloliv).

Det kan förklara skillnaderna mellan de lägre och övre skikten, sannolikt finns det lika många "sköra" människor i de övre skikten men de behöver inte utveckla problemen eftersom de inte utsätts för samma samhälleliga utanförskap och överlevnadspress.

Hos tamråttor är detta lite vanskligt eftersom alla råttor som lever i bur på så sätt utsätts för en stress som inte är naturlig för råttan.

Man kan kanske ana att vilda råttor som fötts med samma benägenhet att utveckla stereotypa beteenden kanske inte utvecklar det eftersom de inte är utsatta för samma stress som en råtta i bur. Det är mycket farligt för en råtta att vara instängd och den är programmerad att fly i såna lägen och det är inte så konstigt att detta fortfarande skapar stress hos våra tama råttor.

Vi kan anta att det varit en del av domesticeringsprocessen, att genetiskt anpassa tama råttor för det här. Och man kan ju anta att risken för stereotypa beteenden skulle vara högre om man tog in ett gäng vildråttor som inte är anpassade för burliv.

Det man kan göra för en råtta som barberar är enligt min erfarenhet:

1. Stor bur med mycket leksaker och sovställen som byts ut lagom ofta. 2. God tillgång på mat (gärna grönt då, så de inte blir feta, men om tillgången på mat är låg kan även det skapa stress)
3. Aktivering. Man kan t.ex. gömma mat på flera ställen i ett rum så att de får leta, gömma mat i buren, strö frön i bottenströt så att de får gräva efter dem etc. 
4. Undvika för tunga jobbiga saker som stressar råttan. T.ex. flytt, introduktioner och stora omställningar.
5. Träna sakta och lära dem att man kan klara sig genom läskiga och jobbiga situationer. Att exempelvis bryta ett intro som går snett kan vara väldigt dåligt för en sån här råtta, bättre då att göra långsamt intro på neutral plats så råttan slipper koppla nya råttor till obehag.
6. Tänk på vad råttan kopplar ihop och utnyttja/betinga det. Godis, god lukt, trygghet, trevliga och roliga omständigheter ska kopplas till händelser som du vill att råttan ska trivas i. Det är alltså inte helt fel att slänga fram ett par nävar godsaker vid introduktioner.

Men den viktigaste punkten är nog att livet ska vara meningsfullt och intressant!

Jag fick bort tassbarberingen helt på min ena hona och började sakta utsätta henne för små stressmoment igen som introduktioner och liknande. Den andra honan hade dåligt immunförsvar och dog tidigt så jag vet inte hur det hade gått för henne om hon hade fått mer tid.

Men faktum kvarstår. En råtta som gör såna här saker mår dåligt. Vi har möjlighet att påverka det här genetiskt och därför bör vi också göra det, anser jag. Om vi nu ska ha råtta som sällskapsdjur så är det Prio 1.

Barbering finns tyvärr lite här och där i linjerna idag så det är svårt att komma ifrån det helt. Men man bör i alla fall arbeta för att inte förstärka dessa beteenden, dvs. korsa två barberingsdrabbade linjer med varandra eller avla på direkt barberande djur.