sätter en *tass* här, nyfiken :3

Jag gissar bara nu, men jag skulle tro att åtminstone en anledning -- om än kanske inte den mest avgörande, det har jag ingen aning om -- är att honan kan få för sig att boa på lite dumma ställen om man låter henne bo kvar i den vanliga buren. De flesta har ju åtminstone en sovplats högt upp i buren som kanske inte är optimal för småbebisar som får för sig att spatsera iväg.

Det var väl det enda jag själv ändrade när jag hade mina kullar, jag anpassade buren så att det fanns bra klättermöjligheter, men inga ställen att lägga sig till ro på förutom på marknivå.

Hur bra är det förresten för ungarna att börja klättra i höga burar redan som småskitar? Finns det risk att de faller och gör sig illa, eller brukar det inte vara något problem? Frågorna är riktade till alla som har svar. :)

Jag tycker personligen att det verkar som att ungar som bor i höga burar från början ofta får bättre balans än ex. dom som är köpta från djuraffärer där råttorna bor i dunaburar. Men det är bara en teori från min sida, beror ju mycket på individen med. Annars kan det säkert finnas en liten fallrisk, men frågan är ju då om man ska skydda dom från att eventuellt skada sig eller låta dom börja klättra när dom känner sig redo för det och utveckla sitt balanssinne så tidigt som möjligt.

den enda erfarenheten jag har är att de andra råttorna faktiskt kan bita ugnarna. Bita av svansan och även ben. ingen vacker syn direkt så jag skulle inte låta en mamma med bäsar bo hos de andra.

Ytterligare en anledning kan ju vara att nån av de andra honorna biter ihjäl hela kullen… eller att modern biter ihjäl sina kamrater som försöker komma i närheten av ungarna.

Det finns antagligen många anledningar att räkna upp, men hur ofta händer det egentligen? Jag har som sagt aldrig stött på problem med det, och jag vet att dom ofta har ex. två honor med varsin kull i samma bur i djuraffärerna.

#8 hur bra koll tror du dom har på dem egentligen, kan ju vara jättebra djurskötare elelr inte alls. kan ju stryka med ungar även om de inte märker det, för dör ungarna så äter de ju snabbt upp dem.

*tassavtryck*

Hur gör råttorna i naturen? Går den dräktiga honan till en aningen mer avskild plats eller? helt iväg från flocken kan hon ju inte gå..

Tänkte att det borde kanske vara med naturligt, om man säger så, att låta henne vara kvar i den vanliga buren?

Om det riskerar ungarnas liv, om än aldrig så lite, så skulle inte jag lämna mamman med kompisarna. Hon kan ju komma ut och springa med dom andra lite varje dag.

#10 inte en aning hur de gör men tänk på att buren är ju ett väldigt begränsat utrymme. kanske går br för de flesta men är man itne säker på de råttor man har så skulel jag nog inte riskera det. inte jag iaf med tanke på hur det kändes å se små popcorn utan fötter

Jag anser inte att dom gör rätt i djuraffärerna elelr har bra koll på dom. Jag är mest allmänt nyfiken på varför man började rekomendera att ha dom ensamma när det faktiskt finns bevis för att det oftast går bra ändå, men frågan är då hur vanligt det är att det inte fungerar.

#12 nä, jag skulle nog också haft henne i egen bur.. Jag har ingen erfarenhet av avel, när kan man sätta in bebisarna i den stora buren? är det när man särar hanar/honor?

de är ju egna individer så det beror ju på. en av mina är rätt bossig och hårdhänt och kan vara lite putt då och då så henne vet ja inte om jag litar på med småpluttar om nån av mina skulle få. hade jag däremot inte haft henne hade det nog inte vart nå problem

På den tiden vi födde upp för ormmat hade vi alltid alla honor ihop. De födde samtidigt, och lade ihop alla ungarna i ett bo, diade dem växelvis. Nackdelen var ju då att vi visste inte vem som var mor till en viss unge.. Alla honor vi hade hjälpte till att sköta ungarna även tvättning och att värma dem, uppfostran osv.

Men tyvärr verkar det vara skillnad på uppfödartamråttor och ormmatsråttor, har jag fått lära mig av andra uppfödare där det faktiskt kan hända att honor i buren kan bita ihjäl ungar, då undrar man ju oxå vad som är avlat på, för sånna honor som biter ihjäl ungar vill man ju inte ha!? Men den risken finns.

Vi gör nu så att den hona som ska ha ungar föder sina i en bur ståendes i vardagsrummet, när ungarna är 1 vecka gamla får mamman då och då per dag flytta in till sina "systrar" igen, dels för hennes egna humör och för att de ska känna ungarnas lukt på henne och för att hon då bär med sig flockens bakterieflora till ungarna. När honorna då i detta fall får en ny unge hos sig känner de redan igen dennes lukt och bryr sig inte något märkbart.

#16 Men om honorna fick ungar samtidigt så är det väl inte så konstigt att dom inte gav sig på varandras ungar, dom har ju massa moderskänslor i kroppen. Tror inte det skulle vara så stor skillnad på foderråttors och uppfödarråttors beteende om bara en hona fick ungar i en bur med flera honor.

#17 Ibland hade vi bara en hona som fick ungar, även hon bodde med sina "systrar" under dräktighet och när hon födde, de andra honorna tog det som naturligt ingen brydde sig, men när hon lämnade ungarna för att äta och dricka gick alltid någon annan hona och lade sig med ungarna för att hålla dem varma. Väldigt intressant att studera, kan tillläggas. Den mentaliteten blev vi nog lite bortskämda med skulle jag tro.

Det finns tydliga ex på hur ormatsuppfödare har hjälpt "vanliga" tamråttsuppfödare när deras hona har dött och det behövs en "amma" till de nyfödda ungarna, ormmatshonråttor adopterar snabbt de nya ungarna utan problem. Men så vore det ju inte så ekonomiskt hållbart om dessa honor skulle bita ihjäl ungar heller..

Men det är just det att det finns en rist att ungarna kan bli ihjälbitna eller någon annan  unge. Varför skulle man ta den chansen? Visst kan det funka att ha kvar honan i flocken och hon kan få hjälp, men kan ochså bli totalkaos! Jag skulle själv aldrig riskera det.

Har själv sett hur det kan bli när det inte blir så lyckat, när pinkisar blir uppkäkade eller fått stora bitmärken och förblöder..som tur var aldrig hemma hos mig och mitt ansvar!

Att sätta mamman och en annan hona i en annan bur då? då är mamman inte helt ensam men har inte heller hela flocken tätt inpå?

#18 Fast ormmatsråttor är inte de enda som adopterar pinkisar fort, det gör även "sällskapsråttor". Det skiljer inte med biologiska drifter på råttorna bara för att de ena är menade till mat och de andra till sällskap, de är fortfarande samma art bara det att sällskapsråttor avlas mer nogrannt.

Kan inte det bero på att de som föds upp till foder får kullar mkt oftare osv. De råttorna som avlas till sällskap får väl bara två, max tre kullar under sin livstid? Det är ju lite skillnad, känns ju lite som att det tillhör vardagen att "producera" bebisar för en hona som föder bebisar till foder. Vilket i sin tur måste betyda att de kan hantera det på ett "tryggare" sätt om ni förstår vad jag menar?

#20 man har en till bur intill så de ser varadra iaf, elelr så tar man ut dem som vanligt tex på sängen så de får avra tillsammans en stund.

Denna tanke kanske är långsökt. Jag tänker eller menar inte någon speciell person utan detta är generellt som jag stött på under min tid med råttor.

Om man föder upp råttor och har mamma med ungar i samma bur med tanken att bra råttor med ett bra temerament klarar detta och inte biter hjäl eller skadar ungarna tror jag fokus kommer ligga mycket på att hitta dem dåliga råttorna. Dem som kanske inte är helt stabila i temperamentet. Vad ska man då göra med dem. Jag tycker generellt bland vissa! att man lätt dömmer ut råttan som värdelös och då avlivar den. I allafall min flock med honor har jag alla sorter. Jag har fina råttor som är toppen i temperamentet men jag har också ostabila råttor jag inte skulle lita på. En skillnad som jag tror skulle suddas ut lite om man har alla tillsammans är vilka råttor som inte passar i avel och inte är toppen i temperamentet men ändå har ett fullvärdigt liv som sällskapsråtta och mår bra. Vad ska man göra med dem lite mer ostabila om man vill avla och föda upp. Sälja, ha fler flockar och burar, avliva?

Kanske som sagt långsökt men jag tror att fler råttor skulle bli omplacerade, avlivade och utdömda. Vid avel skulle detta också leda till merkostnader, tidskrävande att få ihop fler flockar som passar för och inte passar som "ammor" eller tillsammans med bäbisar.

Yttligare en tanke. Hur vet man om detta fungerar eller inte med just den flocken man har om man inte provar. Det är inte värt det om man har fel och är en för stor chansning när det hänger på bäbisarnas liv.

Så om man ska utvärdera flocken och dess egenskaper så ska man offra kull efter kull ungar?

Det är en för stor chansning, Mangomelon fick sig ju en fruktansvärd kalldusch när hon upptäckte att nån i hennes flock inte var stabil och bet ihjäl hennes 5 veckors bebisar… visserligen hinner man inte fästa sig för mycket för dom om dom föds i buren och bits ihjäl direkt men…

Jag kommer att fortsätta låta mina honor sitta själva innan födseln så dom kan boa som dom vill och föda i lugn och ro

Tror mer hon menade att folk skulle vara mer noga med vilka råttor dom hade i sin flock. En hona som man inte litar på skulle med andra ord bli utdömt och såld/avlivad bara för att man skulle kunna ha honor med ungar i buren. Men jag kan ju ha misstolkat…

#24 Fast det funkar ju inte att utvärdera sådär. Om man låter honan gå kvar i sin vanliga bur måste man dels ta bort alla hyllplan och krypin på högra nivåer för att hon inte ska kunna lägga ungarna där. Var hamnar då alla råttor? Jo på botten. Har då resterande flockmedlemmar en vettig chans att kunna ge utrymme till mammaråttan ett tag när även de tvingas vara på bottnen?

Nej, det låter inte det minsta vettigt. Och för den delen inte det minsta naturligt heller att de inte kan ge utrymme åt varandra när det behövs.

Däremot vet jag att man kan ha en råtta som redan haft en kull och varit en bra mamma tillsammans med en råtta som ska föda för första gången. Tror dock inte att det är vanligt förekommande och mammaråttan brukar vilja vara för sig själv åtminstone de första dagarna ändå. Risken med att ha andra honor i samma bur är inte bara att de kan bita ihjäl ungarna, utan det kan även bli så att mammaråttan helt enkelt struntar i sina egna ungar för att hellre ligga och gosa med sin/sina vän/vänner.

#27 där lät allt vettigt :)

hade inte tänkt på det där med att de flyttar ungarna, men när du sa det kom ja ju på att de gör det ju, alal verkar ju vilja ligga högst upp i buren så det blir ju inge bra om de lyckas kravla sig ur å sen falla över en meter, vilekt min bur är så. >.<'' ush.

Jag kanske blev missförstådd i inlägg #24. Jag personligen skulle INTE ha bäbisar tillsammans med resten av flocken pga bland annat dem faktorer jag skrev som kan spela in.

#29 Jag menade inte att du personligen skulle ha det heller:)

#21 Klart att de är samma art! Men skulle tro att vid tamråttsuppfödning där färg och typ många gånger prioriteras kan den mentaliteten som många foderråttor har falla bort, tyvärr. Man får ju helt enkelt ha lite "bonnförnuft" oxå, vi tex begär inte att våra honor ska klara det som våra gamla kunde, de är ju helt olika individer, men en hona som attackerar ungar tolererar vi inte. Vi har faktiskt tack vare foderuppfödningens erfarenheter blivit väldigt kräsna på vad vi avlar på, därför kan det ju oxå då bli lite långt mellan kullarna ibland.

OT: Jag har haft fler "ormmatsråttor" än stamtavleråttor… Inget fel på deras temperament.. Har aldrig haft en råtta med konstigt humör eller likn.. Haft över 30 råttor sedan 90-talet.. Jag kanske bara haft en himla tur..

Å andra sidan har många ormatsråttor jag "räddat" haft konstig ohyra, sjukdomar och annat okul…

#31 Ja, avlar man bara efter färg och typ kan det säkert hända att en hel del egenskaper faller bort. Men de allra flesta råttorna är ju främst avlade för temperament. Och jag tror inte att någon vettig uppfödare skulle avla på en råtta som attackerar bebisar.