Tumörer finns vad jag vet i många linjer så det beror väl på, har den kommit så pass sent skulle jag personligen prioritera livslängden, temperamentet och om råttan har varit frisk i övrigt, typ hur immunförsvaret har sett ut under livstiden (:

Nu missar du en stor del av det hela.

Dyker tumörer upp på just de djuren man avlat på så får man ju utvärdera inte bara den råttan utan också hela kullen. Får bara en råtta i en kull tumör så tycker jag inte att det gör så mycket. Man kan inte ha nolltolerans mot tumörer, för då hade vi helt enkelt inte haft några råttor att avla på, så enkelt är det.

Sen skriver du att tumörer är genetiskt, och visst kan de vara det. Men tumörer kan uppkomma av många fler anledningar än det. T.ex så kan miljön påverka, men även kosten.

Sen om en råtta blir nästan 3 år innan den får en tumör så hade iaf inte jag brytt mig om det. Ålderstumörer (om de får tumörer strax innan eller efter de blivit 2) är ganska vanliga och inget som de flesta lägger så stor vikt vid.

Det är därför viktigt att hålla koll på hela kullen när man avlar, och man måste verkligen följa upp. Man vet aldrig om man själv kanske annars sitter med den enda råttan i kullen som inte fick en tumör. Bestämmer man sig då för att avla på den så vet man inte vad man fört vidare.

#2 Ja det klart man håller koll på hela kullen, gärna hela släkten om man har möjlighet :)

Nu är ju inte jag uppfödare men har ändå åsikter när det gäller avel.

Att en råtta får en tumör vid ett års ålder sjulle jag se allvarligt på, Men det behöver ju nödvändigtvis inte vara genetiskt, Det kan ju vara ett canser virus man fått. MEN skulle lägga mycket tid på att kolla upp släktingar, kusiner, syskonbarn osv alltså inte bara leden rakt bak, Jag ser ganska allvarligt på just tumörer på unga råttor. Och skulle isånnafall om jag absolut vill avla vidare på den kullen vänta ut en hane tills den minst är 1 1/2 år, hellst två. Och skulle det dyka upp fler som får tumörer vid ung ålder skulle jag inte avla vidare på den.. Ålderstumörer som kommer efter 2 1/2 års ålder är ju rätt vanligt, Men det är absolut inget jag skulle strunta i, utan skulle om vidare avel vara väldigt noga med att välja partner med så lite tumörer i släkten som möjligt.

Jag skulle inte heller avla vidare på en kull som det föds mindre än 8-9 individer, för jag anser att det inte är normalt för en råtta och det kan bero på att det är nå fel på honan/hanen, bakterie mm.Och jag skulle heller inte avla på en kull där många bebisar har dött, då kan det också vara nån bakterie/virus som ligger bakom, Eller mamman inte är kapabel till att ta hand om sin kull, hon kan vara nervös, ointresserad mm…

Men man behöver ju inte nödvändigt vis rata en hel kull bara för att 1 ur kullen inte är perfekt, man får se kullen till helhet.

Jag skulle inte heller avla på en individ som har

*Rosslat (även om det gått över utan medicinering)Rossel är allvarligt i mina ögon, och en plågsam sjukdom om det går för långt.

* Jag skulle heller inte avla på en individ som är för liten. Det kan bero på att det är obalans i tillväxt hormonerna, Bakterie, hög ämnsesomsättning etc. Inte heller råttor som på annat sätt varit sjuka

* Inte heller om råttan har tempraments fel så som, Aggrisioner, dominans, Galler gnagande, barberande, Skygghet, svår för introduktioner, svår fångad mm.

* Jag skulle heller ALDRIG avla på två individer utan känd stam, Men har jag en hane som har ett toppen temprament, älskar både människor och andra råttor, frisk (inte äns snuvig) kanon i flock mm kan jag om jag hittar den perfekta honan ta en kull vid minst 2 års ålder.

Det är lite av mina tankar kring avel, det är mycket mer men det är bland det viktigaste OM jag skulle avla någon gång i framtiden, men nöjer mig med att ha dom till sällskap.

Jag hade väldigt höga krav i början när jag hade råttor vad det gällde hälsan.

Sen efter att ha haft lite kontakt med uppfödare och frågat ut om linjerna insåg jag verkligheten. Den är inte så bra som man skulle kunna önska.

Man får helt enkelt avla på det minst dåliga man hittar och prioritera utifrån sina egna värderingar (som man ju bildar genom att ha mycket kontakt med andra uppfödare).

Men det är klart att man har några absoluta no no:s.

Jag trodde när jag började fundera på att avla att det skulle vara busenkelt att avla på temperament och hälsa. Jag tar ju bara de bästa, de snällaste, friskaste och med längst livslängd.

Men det är inte så enkelt. För den med bäst livslängd barberar sig och den som är snällast i flock är liten. Och tittar man i olika stammar kommer man se tyngdpunkter på olika problem. Man får välja mellan pest eller kolera.

Så ser verkligheten ut.

Jag hade inte stoppat linjen om Lillemor fick tumör runt tvåårsåldern. Men jag hade såklart antecknat hur det ser ut med Lillemors syskon, fick de också tumörer, hur många av dem och hur tidigt? Jag hade tittat en gång till på stammen till pappan för Lillemors ungar, hur ser statistiken ut där? Jag hade också sett mig för hur det hade gått för något eventuellt syskon till Lillemor som inte fått tumör, om hon kanske också har fått en kull, kanske vore det bättre att jobba vidare på den? Men hur låg det i så fall till med pappan till den kullen och hur var den kullen i sin helhet? Det finns så jäkla många parametrar.

Jag tror det är bra att olika uppfödare har olika tyngdpunkter i sin avel. Vet en person som är väldigt sträng med tumörer och självklart har hennes låg tumörstatistik. Men den linjen har andra problem som rossel. Såklart.

Men vi behöver många uppfödare. Har man en tumörhärjad linje behöver man leta efter linjer med låg tumörfrekvens som samtidigt är godkända vad det gäller andra egenskaper (lättare sagt än gjort, tro mig).

Det är ett jäkla pusslande!

I slutändan inser man bara att alla råttor är skit och vill lägga ner. :P

#5 Håller med, kunde inte sagt det bättre själv! Ingenting är enkelt, svart eller vitt. Pusslar man inte gällande temperament så pusslar man med div sjukdomar för det får ju inte bli dubbelt någonstans. Sen ska man få in färger oxå som ska förstärka och förbättra, kroppstyp mm.. Utmanande hobby är det..men samtidigt roligt när man får fram några pärlor!

Men bekymmerfritt är det verkligen inte..! Inget man tar lätt på.