Förlorade en råtta i slutet av sommaren, har fortfarande inte kommit över det och ikväll blev det lite för mycket saknad… vilket resulterade i en lång text som jag tänkte att ni gärna får läsa om ni vill. 
Vila i frid min älskade tjej, du kommer alltid finnas i mitt hjärta <3
 

Att förlora en vän - Älskade Indra

När jag säger att jag har förlorat en vän, hur tolkar du det då?
Det skulle kunna vara en närstående person, någon kär familjemedlem, en häst eller något annat husdjur. I mitt fall är det en råtta, som fanns hos mig i nästan nio månader innan hon lämnade jordelivet. Jag vill berätta för er hur mycket skillnad ett så litet djur kan göra i vardagen, det är inte många som faktiskt förstår hur hårt det är när någon man håller av försvinner - det är inte heller många som förstår hur man kan älska och värdesätta ett djur som inte ens kan prata, skratta, gråta eller älska på det sättet vi människor gör.

Jag har förlorat både människor som stått mig nära, och djur. Första gången jag fick erfara döden var när min gammelmormor blivit sjuk och helt enkelt inte orkade mer - det är naturens gång, och visst, man sörjer men samtidigt vet man att tiden var kommen för henne att fara till ett bättre ställe och äntligen få lindring.
Ett par år efter det förlorade jag min undulat, familjens lilla pärla var han. Hans bur hade stått på samma ställe hela mitt liv, hans satt alltid på sin lilla pinne om jag behövde någon att prata med och varje gång tittade han på mig med sina kloka ögon. Middagarna när han flög ut ur buren och satte sig på någons axel som om han försökte förstå vad vi höll på med, eller när han fick damp och flög omkring i hela huset tills han knappt orkade mer. Mini, som han hette, togs ifrån mig när jag var tretton och som sagt hade jag haft honom hela livet - en stor förändring i vardagen, en hel del tårar som föll men jag höll ändå fast vid mitt motto som då var att man skulle minnas med glädje och tänka på alla underbara stunder man fått tillsammans.
Efter det var det min kusins tur. Hon var 24 och brann inne i sin lägenhet, eller rättare sagt - det brann i hennes lägenhet och hon dog av rökskadorna i ambulansen på väg till lasarettet. Det ringde i våran telefon vid tre, fyra på natten, signalerna upphörde inte och till slut hörde jag att mamma svarade. Lyssnade med spänning på vad som kunde vara så viktigt mitt i natten och helt utan förvarning brast mamma i gråt. På morgonen fick jag reda på vad som hade hänt och jag kände mig nästan illamående, jag kunde inte förstå, det tog nog ett par dagar innan de första tårarna kom och jag faktiskt fick in i huvudet att hon skulle inte komma på min student, trots att hon bara några dagar tidigare hade ringt och anmält sig, hon skulle aldrig mer vara med på våra släktträffar, jag skulle aldrig mer springa på henne ute på krogen. Men främst tänkte jag på hennes familj och närmsta som sett henne kämpa genom diverse olika jobbiga situationer, som fanns runtom henne varje dag och som älskade henne så gränslöst . Då insåg jag att livet, det är fan inte rättvist, varför just hon? Jag grät och grät och kunde inte för allt i världen inte förstå varför. Men jag antar att livet bara är till låns för alla, även för änglar.
I somras gick farmor bort. Även hon av sjukdom. Jag tänker fortfarande på farfar, som levt sitt liv med henne sen 12 års ålder, hur tomt det måste vara. Men samtidigt känns det som att, äntligen har hon blivit av med sin smärta, äntligen slipper hon fara in och ut från lasarettet veckorna i ända. Hon vakar över oss och liksom de föregående jag berättat om så kommer hon alltid finnas hos oss, i våra hjärtan och tankar. En dag ses vi ju igen.

Det var natten till den fjärde augusti i år, som jag förlorade min bästa vän. Jag dödade min bästa vän.
Vi kom hem en kväll, både jag och min pojkvän hade druckit en hel del och jag bestämde mig för att jag skulle sätta mig på uteplatsen och röka en cigarett medan han gick runt och låste upp. Jag hörde hur han öppnade bakdörren jämte mig och jag öppnade upp den lite granna, varför vet jag inte men det kom att orsaka Indras död.
Jag satt där, omedvetet blossandes på min cigarett och var lycklig över att kvällen blev så bra tillslut. Efter det är minnesbilderna bara svaga, jag kommer inte ihåg när jag reste på mig för att gå in, men jag kommer ihåg hur trögt det var att stänga dörren och att jag inte för i hela världen kunde komma på varför den inte gick och stänga - drog ännu hårdare och det var då jag hörde hennes skrik. Ett skrik så fullt av smärta och panik och jag tittade ner, där satt Indra fastklämd i dörröppningen och det såg ut som om hennes ögon höll på att tränga ur sina hålor. Jag vet inte vad hon kände just då, antagligen smärta, det var i alla fall det jag kände i samma stund som jag slängde upp dörren igen, jag tror att jag skrek också för min pojkvän kom rusande. Indra föll ihop i en hög och jag tog försiktig upp henne medan tårarna gjorde synfältet suddigt, men jag såg genom dem att hon tittade på mig med sina änglaögon och även då fanns kärlek och förlåtelse djupt grundat i hennes oändliga svarta blick. Jag sjönk ihop på plats, lade henne försiktigt, försiktigt med huvudet vilandes mot armvecket och smekte henne över huvudet, över nacken, ryggen och sidorna. Jag grät och grät och jag tror inte riktigt att jag hade förstått att hon aldrig skulle bli bra. Den förtvivlan jag kände då hoppas jag att ingen någonsin behöver uppleva, jag önskar inte ens mig själv den. Hon låg så stilla, så stilla, den vanligtvis spralliga råttan som aldrig ville vara still, låg helt plötsligt helt lealös i min famn och tittade på mig. Hon försökte gå en gång, men jag plockade henne till min famn igen lika fort för hennes bakben hängde inte med alls och hon kunde inte använda svansen - hon i princip släpade halva kroppen bakom sig. Det gjorde så ont. Och det var mitt fel att hon hade ont.
Jag lämnade över henne till min pojkvän en stund. Kände att jag behövde försöka smälta vad som hade hänt och komma på en lösning. Klart jag fortfarande hoppades på att ett mirakel skulle ske så hon kunde gå, så hon slapp ha ont, hon var ju min ängel och jag ville inte tänka på att hon inom bara några minuter skulle tas ifrån mig för gott.
"Hon är död nu", sade min pojkvän till mig när jag kom ut från toaletten. Han stod i dörröppningen till uteplatsen med en påse i handen och jag stannade upp, tittade, försökte registrera. "Du får begrava henne, jag klarar verkligen inte det", fortsatte han sedan och ställde försiktigt ner påsen - som om där var någonting väldigt ömtåligt i och det var i princip då jag förstod att han hade slått ihjäl henne.
Jag gick dit som i trans, tårarna rann stilla och jag tog upp den livlösa kroppen ur påsen. Höll henne hårt tryckt mot bröstet och viskade, "jag kommer alltid älska dig", varpå jag satte mig ute en stund och tog vara på det sista jag någonsin skulle se av min älskade råtta.

Nu ligger hon begravd strax utanför våran uteplats, vi har inte märkt ut platsen men jag vet ändå exakt vart det är. Äntligen får hon springa fritt och busa hur mycket hon vill med alla andra råttorna i deras egna, alldeles speciella råtthimmel.
Aldrig mer kommer hon springa runt på golvet och sniffa ljudligt, plocka upp tappade makaroner i farten och gömma i sitt hörn, aldrig mer kommer vi se henne ligga och sova på den handduken vi lade på hennes plats bara för hennes skull. Jag kommer aldrig mer hoppa till av att en busig Indra kommer och biter mig i stortån när jag står och diskar, aldrig mer.
Livet i buren känns numera relativt lugnt, det är aldrig någon som flyger på gallret så fort man säger ett ord. De andra studsar väl runt de också, men ingen är som Indra. Ingen kommer någonsin vara som Indra, inte som den Indra var för mig. En bästa vän som togs ifrån mig alldeles för tidigt och det var jag som dödade henne.

Jag antar att det var menat så. Fast det känns lite som att någon högre makt ville straffa mig för min dumhet och även om det inte var jag som släppte ut henne, borde jag ha kollat efter första gången vad som var fel med dörren.
Jo, visst. Det är lätt att tänka i efterhand. Men om man skyller allt på sig själv är det inte lätt att gå vidare och bara glömma, eller fundera på vad som kunde ha hänt om det inte hade blivit som det hade blivit. Vad som hade hänt om jag istället hade gjort på något annat vis.
De kommande dagarna kunde jag brista i gråt hur som helst när som helst, på stan, hemma i ensamheten, när jag körde bilen, när som helst.

Som det är idag har jag ändå insett att hon har det bättre i himlen, för himlet är paradiset. Hon känner ingen smärta och hon får göra precis det hon känner för.
Jag försöker minnas alla goda stunder vi hann få tillsammans, hur lycklig jag var när jag hade lärt henne att hitta hem men inte minst hur lycklig hon var när hon tillslut förstod vad jag menade. Att se den lilla nosen dyka upp lite här och var. Hur man suckade åt henne varje gång man hittade alla hennes tusentals matgömmor i lägenheter. Allt det där är lycka för mig, och även om jag saknar och längtar tillbaka måste jag gå vidare - för det har min Indra gjort <3