Finaste Arwen i sina glansdagar <3

My fem minuter innan hon drog sitt sista andetag. Ignorera mitt face..

Lilla söta Aestas. Vad ont hade dessa gjort i världen för att förtjäna att bli ihjälbitna? … :(

Festo. Första gången jag kollar på dessa bilder efter vad som hände..

Bella precis innan hon somnade in, man drunknar i hennes ögon.. <3

en extra bild bara för att hon var så vacker..

Men Mango då. En råtta har själv, den har personlighet och är då smartare än en hund vetenskapbligt bevisat. Om det är normallt att sörja en hund måste det vara än mer navlat att sörja en råtta man varit nära. Detta pga att människan från början skaffade djur som hade ett intellekt nära sig själv.

Djur har personlighet och det är därför vi älskar dem. När de går ifrån oss sörjer vi som ett sista bevis på vår affektion för djuret innan vi kan gå vidare. Att inte sörja det vore att vara känslolös och kall och därifrån är det nog inte långt att vara djurplågare. Att inte sörja är fel, det är en del av människan och en del av vad som gör oss mänskliga. Människor som säger att det bara är en råtta bör man fråga: "Ja men om du spenderade ett ex antal år med ett djur, som du verkligen tyckte om. Skulle du då inte gråta när det togs ifrån dig?"

Du har rätt att gråta Mango och människor som säger så bör man kanske fundera på om det verkligen är ens vänner om det inte kan stödja en i det. Om det så ens är en sådan "liten" sak i deras värld. Man skall ju stödja sina vänner oavsett!

Shotten <3

Och sist men absolut inte minst (tvärtom var han nog störst i mitt hjärta av alla hanar..), älskade, finaste, bästaste, vackraste, gosigaste Knight. Så lik sin bror som slets ifrån mig bara 6 månader gammal pga ett bett i magen av en annan hane, att titta på Knight var som att titta på Royal. Nu har jag ingen alls. Inte ens Knight's bebisar för dom mördades. Ser ni nån jävla rättvisa i detta?! :(

Knight var en råtta utöver alla andra, av någon anledning är det alltid hanarna jag fäster mig hårdast vid.. Det säger ganska mycket om honom som personlighet att han lät mig rengöra och pilla på såret utan att röra sig en cm eller ens säga ett pip. Hos veterinären var han gosig och knastrade när hon höll honom i knäet. Det sista han gjorde innan hans hjärta slutade slå var att ploppa. Fyfan jag saknar honom så! :(

Jag har det tufft i livet just nu jag med, de jag bor hos (mamma och morföräldrar) har gått i personlig konkurs vilket innebär att vi kommer behöva göra oss av med både hästar, katter, kaniner (och större delen av gården), och de inplanerade råttorna jag tänkt skaffa efter mina älsklingars död får läggas på is.

Ibland är livet tufft mot en, men det enda man kan göra är att försöka se att en morgondag kommer att gry.

Jag bli förkrossad av att se det jag läser och skickar tröstekramar! Du får tänka att några av dem hade trots allt nästintill fulljort sina liv, men dina små bebisar känns betydligt sorgligare. Jag vet själv hur det kändes efter att vårat enda sparade föl som var en riktig pärla och tänkt avelshingst förolyckades inte ens halvåret gammalt.

Det kan tyckas hårt, men det som inte dödar härdar, och det gör oss starkare än många andra.

Lycka till och hoppas du får en ljusare framtid!

#12 tack för dina ord. Jag vet att det enda man kan göra är att lyfta huvudet högre och fortsätta kravla sig framåt. För tillfället känns det bara rätt så omöjligt. Jag fick hem min nya honflock på lördagen (några fattas ännu) och även om jag är jättelycklig över dem är det inte 100% och helhjärtat eftersom jag saknar mina små något så otroligt och så är jag beredd på att de ska dö när som helst liksom..

Utöver detta har jag och min sambo rejäla ekonomiska svårigheter just nu, inget jag vill utveckla vidare, men det tär på vårat förhållande att aldrig ha extra pengar till någonting och det känns som att skulderna aldrig minskar.

Min hund som är snart 13 kommer högst antagligen inte klara vinter då han har försvagade bakben och ledvärk och allt vad det nu finns. Så där har jag något fruktansvärt framför mig igen. Min äldsta häst, halvblodet, fyller snart 20 och han har mycket dåliga hovar o diverse andra saker som vi inte behövt se nåt av på snart två år, men jag går bara och väntar på när bomben ska komma.

Nä fyfan. :(

Usch!

Vet hur jobbigt det känns. Har själv mappar med bilder på råttor som vandrat vidare som jag har jätte svårt att titta på, känns så djupt i hjärtat när man förlorar en råtta som betyder så mycket för en..

Och det låter som du verkligen råkat ut för en massa otur..men det är också sånt du inte kan rå över på något sätt..

Jag hoppas att du tar dig igenom den här sorgen och kan känna att du gjort ditt bästa..och med ett fortsatt intresse för dom små och underbara små varelser..

Jag kan hålla med dig i det du skriver i inlägget. Att det känns som att alla andra tycker det är konstigt att man sörjer en råtta. Men som Jinaum skrev så har råttor sådana personligheter så det är inte konstigt att de blir en del av familjen.

Hämtade nyss hem min lilla Mårten som fick vandra vidare för två veckor sen. När jag kom hem och lyfte ur urnan så började jag gråta utav bara fan. Jag älskar och saknar henne.

Jag beklagar din sorg, och som de andra har skrivit så blir det bättre efter ett tag. Försök minnas de fina stunderna och vilka underbara individer du har haft. Och att du är glad över den tid du fått med dina älskade.

Det är allt jag kan göra i alla fall. Jag pratar varmt om mitt lilla hjärta varje dag med någon jag tycker om, och blir tårögd varenda gång. Sorg tar tid. Men det är något vi behöver utöva också, för att så småningom må bättre och bara se det fina vi har runt omkring oss.

Skickar styrkekramar till dig Mango!

Det är fruktansvärt jobbigt att förlora ett djur eller flera djur, OAVSETT storlek. För det viktigaste är inte storleken på djuret, utan storleken på platsen som djuret har haft i ens hjärta. Folk som slänger ur sig sådana urdumma och kalla kommentarer är antingen känslokalla eller så har de aldrig haft egna djur.

Jag tänker och oroar mig för mina pojkråttor varje dag, och jag vill inte ens föreställa mig hur tomt och ledsamt det kommer att kännas när de en dag inte finns hos mig längre :'-(

Jag hoppas verkligen att allt löser sig, och ta verkligen den tid som du behöver åt att sörja, för det har ingen annan rätt att lägga sig i!

Beklagar verkligen! Har själv förlorat en del älskade djur under sommaren och vet tyvärr alltför väl hur du mår.

Det värsta är väl när kompisar ringer och undrar varför man inte är intresserad av att diskutera deras problem och vara pigg och glad. För vaddå, det var ju flera dagar sedan de dog. Då lägger man bara på luren.

Jättejättejättekram. Det skär i hjärtat att läsa allt du gått igenom med djuren.

Ursh vad tungt!

Det är fruktansvärt vad vi råttälskare måste stå ut med att höra från människor omkring oss. Det är väldigt få som förstår.

Och det var rejält många saker på en och samma gång du råkade ut för! det här med råttornas hälsa är verkligen jättetungt. Både när e går bort men också under tiden de är sjuka. Och att två så unga råttor ska slitas från världen känns verkligen helt sjukt onödigt och det måste vara jättesvårt att gå igenom en sån grej..

Skickar en stor varm kram!

Stora tröst kramar, finns inget värre än när dem går bort.
Gör deffinitift inte saken bättre att de ä mång som går bort under en kort tid :( man tycker att folk borde visa lite hänsyn även om dem inte förstår…

Åh, vad jag lider med dig :( Det var dels det här som fick mig att ha ett uppehåll med råttor (som dock bara varade ett år, sen skaffade jag dom två jag har nu), man får ha dom så kort tid.

När jag tog bort dom sista kunde jag inte ens följa med in. Något år innan hade det vart så många råttor så tätt inpå och så två hundar inom loppet av lite mer än ett år. När det blir kaka på kaka sådär så är det så himla svårt att studsa tillbaka.

Det här var ändå ett bra tag sen, men här sitter jag med tårar i ögonen och ett svidande hjärta bara jag tänker på det :(  Det finns stunder när jag funderar på om det verkligen är värt att ha djur.. Men dom ger ju så mycket under tiden man får ha dom.

Och ja, jag har också känt ibland att det är som om man inte är berättigad sin sorg pga att det finns så mycket svårare sorg. Men jag mår ju inte bättre av att andra har det sämre, eller hur? Sen att andra inte förstår får man väl helt enkelt försöka ignorera :(

Tack allihop för era vänliga ord, det hjälper verkligen, tro det eller ej. Det är lätt hänt att man känner sig ensammast i världen när nåt sånt här händer, och att få läsa att jag inte alls är ensam, gör att det känns lite bättre..

Några av de som dött nu har ju faktiskt varit gamla, och levt ett långt liv. Tillsammans med dem har jag en massa fina minnen o bilder att titta tillbaka på. Några av de andra har haft så ont så de har fått det bättre i himlen, det tröstar lite iaf, att veta att jag hjälpte dem ifrån sitt lidande och jag inbillar mig att de är lite tacksamma för den hjälpen.

Men, när små femveckors bebisar ska behöva gå ett sånt öde till mötes som mina gjorde är för mig totalt oförståerligt och så orättvist så det finns inte ens ord.. Med dem hade jag inga minnen, de hade inte fått leva sitt liv, inte smaka på god mat (räknar inte bebismaten till god mat), trängas i hängmattan med 5 andra, gå på utställning, känna grönt gräs under tassarna, andas in frisk sommarluft, ingenting. Det är det som gör det så fruktansvärt och hemskt.. Jag sitter fortfarande dag ut och dag in och frågar mig själv om och om igen, varför? varför dessa små?

Och så finner folk det oförståerligt när jag väljer att omplacera hela honflocken. Det är väl klart jag gör! Jag var inte hemma när det hände alltså vet jag inte vem som gjorde det. Jag klarade inte ens av att ge mat åt honflocken en vecka efter det som hände, utan min sambo fick göra det. Jag pallar fortfarande inte se på dem på samma sätt som förut och det gör ont i mig, därför väljer jag att låta dem flytta, när jag nu en gång hittat ett hem där alla får komma till samma ställe och bara 15 km ifrån mig dessutom..

Jag har blivit paranoid efter vad som hände. Jag fick hem två nya bebishonor från utställningen på lördag och så en liten hoodedkille. Tanken är att jag ska starta en ny honflock med dessa två. För att få det någorlunda jämt uppdelat har jag fått tag på en äldre hona som är flocksmart o snäll med bebisar. Dock så vrider det sig i magen bara av tanken på att sätta ihop bebisarna med denna honan. Jag vet ju att oddsen att samma sak händer igen är små men jag kan inte rå för dessa tankar. Jag kunde knappt sova på natten efter att jag lagt in hoodedkillen i hanflocken, jag menar, han var ju så liten, bara 90 gram o de andra är alla över 600 gram. Såklart gick det hur bra som helst..

Suck :(

#22 Jag kan identifiera mig lite i alla fall med det sista du skrev om att introducera en liten till de stora hanarna. Mina killar är väldigt snälla men lite småintensiva och framför allt betydligt mycket större än bebisen var/är. Bebisen jag fick var dessutom lite liten för sin ålder, bara runt 80 gram (har fått göda honom lite), så jag var livrädd att något skulle hända honom. Som tur är verkar de gillar varandra, men självklart blir det en del bus.

Förstår att det är svårt att känna riktig tillit efter att något sådant här har hänt, men på något sätt måste man ändå försöka se klart och inse att alla djur är individer. Så jag hoppas verkligen, verkligen att du aldrig mer ska behöva gå igenom en sådan tragisk sak igen, och lära dig att känna tillit till djurens flockinstinkt på nytt :-)

#23 är allt som det ska i huvudet på råttorna ska en introducering med en bebis gå smärtfritt o utan problem. Jag har i alla dessa år bara slängt in (inte ordagrannt då) fem veckors bebisar i mina flockar och det har aldrig, jag upprepar aldrig, varit nåt problem. Klart att råttorna är nyfikna och lite på den nya, men aldrig har det tagit längre än en kväll att klara upp eventuella rangplatser. Min tidigare honflock var även så stabil så jag kunde stoppa in jämngamla honor utan problem, blev det problem så var det den nya honan som ställde till dem.
Jag har aldrig heller upplevt något negativt med den flocken jag har nu (honorna då), förutom att Pandora är lite småknäpp när det kommer till att putsa på nykomlingar. Hon tvångsputsar dem tills de skriker o piper o så ger hon sig inte heller efter några timmar. Men hon har aldrig gjort någon illa.

Det är när en råtta är knäpp i huvudet som det skiter sig. Jag tänker ärligt sagt säga att jag ger inga andra chanser åt en knäpp råtta, låter kanske hårt o kallt o elakt o vad ni nu vill, men jag har haft en mardrömsflock (en sån som höll mig vaken på nätterna, som man inte vågade kolla in för man var rädd att hitta någon svårt skadad osv, ja ni fattar..), och två hanar som vart knäppa. Jag gav alla dessa tre en andra och tredje och fjärde chans vilket slutade med sammanlagt 3 slaktade råttor, 3 stygn i fingret och senare operation pga senor som blev skadade, en biten sambo och många sömnlösa nätter. Detta var ju såklart inte på en och samma gång utan under en längre period men efter detta ger jag inga andra chanser åt dominanta eller agressiva råttor.

Varje råtta är en individ precis som #23 skriver, och problemet är just det att jag tappat tilliten för råttornas flockinstinkter.. Det känns inte särskilt kul, speciellt inte när jag är uppfödare och råttor kommer in och ut härifrån med jämna mellanrum. Jag vågar inte ens för tillfället ta min planerade kull eftersom jag inte vet hur honorna reagerar när mamman sen kommer tillbaka efter att hon tagit hand om sina bebisar. Ska det verkligen behöva vara så?

Det kändes som helt rätt val att omplacera hela flocken. Jag vill ha djur som jag kan lita på, inte en flock där jag behöver vara rädd för att kika in i huset för att hitta nåt hemskt. Jag måste kunna ta in bebisar utan att behöva vara rädd för vad som kanske kan hända. Dock känns det som att jag är rätt skadad i huvet just nu, fast kanske det är normalt? Jag vet inte ens vad som är normalt mer, bland mina vänner känner jag mig som "The crazy catwoman" fast med råttor.. ingen förstår liksom vad jag går igenom och får upprepat för mig varenda gång jag går till buren, eller ens tittar på dem (vilket jag gör rätt ofta eftersom burarna är rakt framför mig när jag sitter i soffan), varje gång som nån av köparna till Knight's and Ladies kullen skriver till mig hur underbara bebisarna är eller jag ser bilder på dem så knyter det sig i magen och jag vill bara ge allihop fingret.

Blä, måste nog sluta klaga nu, tvivlar på att den ens är nån som läser så här långt..

#24 Nej, du har helt rätt att känna som du gör och som alla andra här inne också har skrivit så ligger "felet" hos de som klagar, inte på dig!

Jag hade nog gjort likadant om det hade varit min flock faktiskt… Man kan inte ha djur hemma som man inte litar på. Jag tycker tillit och respekt är grundstenar i alla relationer oavsett om det är mellan människor eller mellan djur eller mellan människor och djur. Finns inte det, så faller allt. Tycker att du gjorde rätt i att omplacera dina tjejer, och skaffar en ny, och förhoppningsvis mer stabil flock :-)