Varför para släktingar med "bagage" bakom sig? Borde inte utavel vara mycket säkrare i ett sånt läge?

Jag kan vara intresserad! Har träffat både Chanti och Dick och jag älskade båda två!

Väldigt snygga agoutis var det också. Jag behöver ju en snygg agouti att ställa ut inför mitt provår.

Ska kika lite på stammen och göra ett stamträd i mitt forum på hemsidan(det gör jag alltid när jag funderar över parnningar) så kan vi diskutera utifrån den sen!

#1 För att de positiva egenskaperna väger upp de negativa och för att jag har koll på vad jag har att jobba med då jag har haft djur ur dessa linjer under flera år. Att försöka hitta någon råtta som inte har något i bagaget är omöjligt. Det finns helt enkelt inte så mycket bra råttor och tror att just dessa råttor skulle kunna utgöra grunden för en väldigt bra temperamentskull med bra flockegenskaper. Jag är beredd att chansa på dessa två då de är underbara sällskapsdjur åt både människa och råtta.

Efter att ha ägt råttor i över tolv år och varit uppfödare i tio anser jag mig ha någorlunda koll. Jag är även kräsen när det kommer till parningar så enbart faktumet att jag funderar på parning mellan dem borde visa på intet allt för mycket negativa ting.

De som är intresserade kommer jag såklart att upplysa om de ting som jag vet om dem som kan vara negativt, som vanligt.

Jag har sett folk chansa betydligt mer än vad jag kommer göra med denna kullen. Och, jag föder upp sällskapsdjur i första hand..

Och, Chanti börjar bli gammal. Jag behöver fixa parning snarast.

Terato, jo jag kommer ihåg vad du sade om dem. Det är lite därifrån jag fick idén.

Det är en kusinbarnsparning på pappans sida och en på mammans sida. Allt för mycket dubblering kommer ej ske, ordet distanslinjeparning borde vara mer beskrivande än linjeavel.

Ja att inte en enda råtta utan bagage finns vet jag. Jag tänkte mer på risken att generna blir dubbla i ungarna, den lär ju vara större än vid utavel.

Hur som helst, bara en liten fundering jag hade :)

#4 Fast kusinbarnsparningar görs hela tiden.

Skillnaden är bara att folk inte kollar linjerna, de köper bara glatt sina råttor! ;) Många parningar görs också där man inte har koll på vad man dubblerar. Dubbleringar hittar man i de flesta stamparningar om man tittar bakåt. Behöver inte ligga speciellt långt bak heller, för den delen.

Det som är mest intressant är väl vilka råttor som dubbleras. Man kan förvänta sig att egenskaper från djuret i stamtavlan som dubbleras kommer att dyka upp i kullen. Har du två skitbra linjer men dubblerar ett dåligt djur så kan man gissa att just de egenskaperna kommer att synas i kullen(enkelt sett alltså, men verkligheten är såklart mkt mer komplicerad). Men rent logiskt är det bättre att försöka dubblera någon av de bättre individerna.

Men det kan även användas för att utreda och undersöka linjen. Om det t.ex. finns dominans på båda sidorna och man inte får det i kullen, kan man vara skapligt säker på att man lyckats avla bort det eller åtminstone tunnat ut det. Så det finns massvis med fördelar.

En nackdel med släkttäta parningar är, förutom alla icke önskvärda egenskaper som kan dubbleras, att eftersom så många gener dubbleras så gör ju även immunförsvaret det. Det blir mindre varierat. Råttan kanske får 6 olika slags gener istället för 10 och förlorar då 4 immunförsvarsgener(genom att några har dubblerats och de andra generna inte följde med), vilket kanske kan visa sig senare. Det är en anledning till att hårt inavlade djur ofta har så dåligt immunförsvar, de har ju förlorat en massa gener genom inaveln! Men det regleras ganska enkelt i nästa parning genom en utparning. Då har man, vips, fört in massis med nya gener.. Men.. Då har man också förlorat lite av koncentrationen av de goda generna.

Därför använder sig många uppfödare av så kallad linjeavel, man parar önskvärda djur i olika linjer och sammanför dem sen igen.

Vi kan titta på en linje jag planerar att arbeta med. De är toppen i temperament och flockegenskaper men det är låg livslängd och en hel del tumörer bakom. Jag försöker att para två djur från samma kull, och väljer då djur utifrån som har så lite tumörer som möjligt och även bra temperament. Men bra temeprament+ bra temperament behöver inte nödvändigtvis ge bra temperament. Det kan vara så att det sitter på olika gener och då dubbleras det inte.

Hur som helst. Jag gör så i några generationer. Sen parar jag tillbaka, alltså, sammanslår linjerna igen. Förhoppningsvis kommer jag då dubblera tillbaka det här fina temperamentet och har jag tur lyckas jag även få in försvar mot tumörer från de andra linjerna på köpet(som jag valt ut noga). Har jag tur har jag lyckats förbättra urdjuret. Och lite förenklat, vid vidare avel kommer jag försöka dubblera någon ur den förbättrade kullen istället för ursprungsdjuret. Stamfader/stammoder kallar man djuret som dubbleras.

Och så fortsätter man så. Då dubblerar man samtidigt som man tillfört en massa nytt och kanske lyckats skölja ur tumörtätheten. Linjeavel är faktiskt ett otroligt framgångsrikt sätt att avla på! Men som sagt, det kräver lite fingertoppskänsla, att man varvar med "utavel" och att man har bra kunskap om linjerna. Har man inte det så är det klart att man riskerar att få dunderskit.

Man måste alltså alltid försöka dubblera de bästa djuren. Dubblerar jag den råttan i linjen som fick tumörer tidigast så riskerar jag ju givetvis att förstärka detta istället för att skölja ur. Så det är mycket med det där.. Men himla intressant!

Det här händer förstås även i naturen. Djur försöker att hitta en partner som är lika, men inte för lika. De vill ju ha ett varierat immunförsvar, få in nya, positiva gener men även föra vidare sina egna egenskaper. Djuren letar såklart efter helt andra egenskaper än vi människor gör i avel.Men principen är den samma.

En intressant sak är att ett symmetriskt människoansikte har visat sig ha ett bredare immunförsvar än ett assymmetriskt. Det påverkar också vilka människor vi upplever som allmänt vackra. Det handlar alltså både om den här allmäna skönheten och om skönhet som kompletterar våra egna gener(därav vår olika smak). Men självklart är vi människor mer komplicerade än så och det är ju fler saker än gener som gör att vi faller för en person.

Men alltså är även typ viktigt vid avel. Det är inte säkert att SRS standard är en översättning av naturens val av "bra typ". Men symmetri, god muskulatur, proportionalitet osv. är punkter som står med i standarden. Och det ska man absolut ta hänsyn till.

Men på det här sättet förbättrar alltså naturen sig själv, den förstärker goda egenskaper och sköljer ur dåliga. Nu ska inte vi människor på något sätt tro att vi är lika effektiva som moder natur. Vi missar ju hundra saker. Men vi utnyttjar på många sätt hennes metoder. :)

Hörru Terato, tröttnar du aldrig på att vara så klok? ;)
Idag har jag lärt mig något nytt, tackar så mycket för det! :D

Hihi, söt du är!

Det är det här som är så underbart med forum. Allas olika tankar och funderingar samlas på ett ställe där alla kan ta del av, diskutera men även ifrågasätta.

Men jag tycker det är så himla viktigt att fundera på såna här saker, speciellt när man avlar. 

Jag försöker förmedla till alla som är så sugna på att börja avla att fundera kring de här sakerna. Man får inte bara lyssna till nischer och attityder som att "inavel är fel". Man måste lära sig förstå vad inavel är, hur gener fungerar och hur man väljer avelsdjur utifrån den kunskapen.

Det tar lite tid att utveckla ett "avelstänk". Och det utvecklar man ju genom att läsa en massa(inte bara om hur det praktiskt går till att para en råtta) utan också om allt runt omkring, om andras tankar, hur man avlat genom tiderna, vilket forskningsunderlag som kan utnyttjas i aveln och tillsammans med andra också diskutera avelsmetoder osv.

Thirre har ju hållit på ett tag och de kunniga uppfödarna tänker och pusslar ju väldigt mycket kring aveln. Det är där målsinriktad, metodmedveten avel skiljer sig från hobbyavel där man bara tänker en kull i taget. På ett vis måste man ju ta ett steg i taget men man måste ändå ha ett till mål längre fram. Och det här säger jag som ännu inte tagit min första kull!

Hittade förresten en artikel om det jag beskrev om ansikten: 

http://www.fof.se/tidning/2003/4/sa-lockas-vi

..Och därmed har jag hijackat Thirres tråd!

(Jag är en så himla dålig moderator)

gulzebra: efter att ha varit uppfödare i x antal år, som sagt, och tagit ur många djur från tänkt avel borde tyda på att jag tänker en extra gång och det om dubblering av gener är något som man lär sig tidigt. Som Terato påvisades används linjeavel frekvent i avel med olika djurslag då det har ett positivt utslag om man vet vad man håller på med. Jag har haft djur från linjerna sedan -01 och levt med dem, jag har kunnat utvärdera dem bra och även haft bra kontakt med de uppfödare jag har köpt in från. Jag tvivlar inte på den information jag får av Ladugårdens som är den jag köper mest djur ifrån och har bakom mina stamtavlor.

Jag har redan knopat ihop den tänkta kullens stamtavla vilket lyder: Far: Granathens Dick Wilden, ag, reg.nr 0139/09 Mor: Granathens Enchantment, cc ag, reg.nr. 0711/09

Farfar: Granathens Thomsonii, s/ba ir mm, reg.nr. 0082/07 Farmor: Ladugårdens Mare Serenetatis, ci ut, reg.nr 0475/08

Morfar: Shannaras Jordrök, s/ba eubk, reg.nr. 0209/08 Mormor: Trollbunden, ci, 0058/09

Farfarsfar: Granathens Cryptocoryne Crispatula, ag, reg.nr. 0127/05 Farfarsmor: Joutsenlaulun Halloumi, ch ir, reg.nr 0014/06 Farmorsfar: Ladugårdens Fly to the Moon, ci ut, 0055/07 Farmorsmor: Vagabond´s Tähkähelmikkä, topaz, E1853/07

Morfarsfar: Granathens Thomsonii, s/ba ir mm, reg.nr. 0082/07 Morfarsmor: Sanders Horcrux, s/mi hd, reg.nr. 0570/07 Mormorsfar: Ladugårdens Bid´Daum, ch, reg.nr. 0447/07 Mormorsmor: Ladugårdens Mare Nectaris, ci, 0476/08

Jag kan meddela att jag antingen har ägt eller träffat alla på stamtavlan. (Det finns fördelar med att vara domare.. ;) Jag kan även fylla på med led längre bak.

Det som riskeras att dubbleras är barbering och talgknölar då det finns hos några individer i det som jag kallar för "min" linje som startades -03.

De positiva ting som kommer dubbleras, förhoppningsvis, är deras levnadsglada sätt, nyfikenheten, flockegenskaperna och sina petkvaliteer. Även deras snygga kroppstyper, om man pratar standard. Terato har sett dem, klämt på dem och ställt ut dem åt mig och var imponerade, tror att hon blev lite smått förälskad i Dick.. ;)

Trolla och Cera lever fortfarande här hemma och är underbara sällskapsdjur. Trolla är en av de råttor som kommer finnas kvar i minnet lång tid.. Jordrök dog i somras.

Och du Terato, det gör inget. :) Då slipper jag.. ;) Och du lade fram infon mycket bättre än vad hade kunnat åstadkomma.

Dock borde den tilltänkta parningen slå på cinnamon och mink förutom agouti. Om jag har tur kan jag även få se om de båda föräldrarna bär på chocolate vilket är betydande för min tänkta chocolate agouti-avel.

Parning mellan de två skedde för två veckor sedan och det verkar som om Chanti är dräktig vilket betyder att jag borde få en kull nästa helg eller i början av veckan därpå.

Då är de alltså köpklara i slutet på typ december? Du skulle inte kunna lägga ut någon bild på honan och hanen?

De borde vara leveransklara helgen i vecka 46, alltså runt den 20:e november, om inte något går fel.

Jag skall försöka göra mitt bästa med bilder, dock får det bli när jag kommer hem då jag just nu är utomstädes. Är dock inte ute på denna sida så mycket men.. skall försöka fixa.

Jag kommer förmodat att medverka vid utställningen den 20:e november så transport till Stockholm går att fixa. Om de är redo för försäljning och att jag får lov att sälja dem några dagar tidigare förutsatt att de har korrekt vikt.

Vill återigen understryka att detta är en temperamentsparning. De passar bäst i ett hem där man inte tänkt på avel i första hand, i ett hem där man behöver stabila råttor i flocken och underbara kel och leksugna godingar för eget bruk. Råttorna från mig brukar funka bra på utställningar, om man har det intresset. De är allround och brukar verkligen tycka om agility.