Jag vet inte riktigt vad du vill ha ut med ditt inlägg.

Vill du ha medömkan för att du inte vill ta hand om dina djur för att de luktar och inte passar in i din ram? Vill du ha råd gällande vad du skall göra fast det framgår ganska tydligt vad du kommer att göra? Du skriver redan svaren på dina egna bekymmer, vad som har stört dig med råttorna och att du inte sköter dem så som du hade tänkt.

Jag kanske låter hård nu men ibland är rak kommunikation den bästa och ärligt talat orkar jag inte dalta med ytterligare en person som tagit på sig djur utan att ha funderat igenom ting ordentligt innan.

Råttor är egentligen inga krävande djur, de luktar inte heller lika mycket som många andra gnagare. De är inte heller speciellt långlivade om man jämför med andra djur.

Allt är upp till den person som skaffar sig djur. Att ta sitt egna ansvar genom att ha tänkt igenom före och under tiden man äger dem. Att skylla på att de inte passar in i ramen.. njae. Ingen godtagbar ursäkt.

Dock skall du ha cred för att du inser din egna begränsning och försöker förbättra livet för de små. Det är ändock inte lätt att omplacera vuxna råttor då de finns i överflöd. Att sedan lägga ner arbete på att hitta rätt ägare.. ja, då minskas antalet spekulanter avsevärt.

Lycka till ändock!

Okej, tack jag förstå. Nej jag vet inte vad jag ville komma med inläget…

#1, jag vill bara säga att jag kanske utryckt mej fel när jag skrev "inte passar in i ramen"  Allt jag vill att de ska få de så bra som möjligt, och att de inte får allt de behöver här just nu. Men jag kan ju alltid ha kvar dem eftersom att de endå inte lever så länge?

Jag vill inte tänka så jag vill att de ska ha det bra… Det här är väldigt svårt för mej. och jag vill inte att det låter så att jag bara skaffa råtter bara för att, jag läste mycket innan och osv. men jag visste ju inte hur det var att ha råttor inte att det skulle komma hinder som allergi som svårt det svårt att ha dem… jag försökte…

Känns som att du skrivit i fel kategori….

Om du vill sälja/ge bort dom borde du skriva en ny tråd om det med info om råttorna i sig, samt bilder…

Och så får jag genast en dålig smak i munnen när man hotar med avlivning. Det är liksom så lågt man kan sjunka i mina ögon. Okej om man inte kan ha kvar djuren, det kan man aldrig garantera, men om man väljer att ge bort dem så får man faktiskt anstränga sig lite och visa att man bryr sig istället för att ta den lätta vägen ut. Jag kanske låter hård jag med, men man måste också lite välja hur man uttrycker sig.

Jag kan säga att jag många gånger funderat över huruvida jag är en råttmänniska. Nästan alla av mina vänner och bekanta tycker råttor luktar och är obehagliga. De är gulliga att titta på när de sitter i buren men hu, om jag tar ut dem! En stor del av mina inkomster (de är rätt små för tillfället) går åt till råttorna, jag köper hellre mat och rolig inredning åt dem än en ny mascara till mig själv tex. Jag reser land och rike runt för att leverera mina råttungar och det är både dyrt, tidskrävande och jobbigt. För att inte tala om hur mycket jag går på förlust.
Ofta spenderar jag mina kvällar med att städa burar, umgås med råttorna, sitta framför datorn och hålla kontakten med mina köpare och etablera nya kontakter (vilket förövrigt är ett heltidsjobb). Jag väljer att frivilligt lägga ut sjuka summor pengar på utställningsanmälningar, få grova sömnskulder pga att råttorna ska förberedas kvällen innan och så kliver jag upp innan solen ens stigit, och kör även här land och rike runt för att ställa ut mina djur.

Men vet du vad? Inget av detdär spelar någon roll. Jag har nu insett att jag är en djupt inbiten, råttälskande människa och jag skulle inte ens kunna föreställa mig livet utan mina råttor. Jag gör allt av det ovannämnda med glädje, frivilligt, för att jag tycker det är KUL. Råttorna har gett mig så himla mycket, jag bryr mig inte om någon inte vill komma hem till mig för att här "luktar". Det är mitt hem, mina djur och trivs man inte här så vet de flesta var ytterdörren finns. Jag råkar haft den turen att få en sambo som förstår min kärlek till djuren, han ställer upp till 100% då jag lider av kronisk ryggsmärta, han matar, städar burar och rastar råttorna då när jag inte kan. Han pillar på bäbisar med mig och hjälper mig inför utställning till klockan 03 på natten trots att han ska på jobb följande dag.

Allt blir vad man gör det till. Har man en negativ inställning så sktier det oftast på sig. Men så kanske du inte delar samma passion som jag och de flesta andra här?
Tilläggas bör kanske att jag har 35 vuxna råttor för tillfället + en kull, en hamster, två ökenråttor, en katt, en hund, ett akvarie och två hästar och jag har aldrig någonsin kännt att jag inte vill/orkar/kan umgås med dem. Jag är arbetslös och utan mina djur skulle livet inte vara värt någonting. Kom ihåg att de finns där för dig när alla andra sviker dig. De dömer inte dig för någonting (eller jo katten dömmer om jag inte märkt genast att skålen blivit tom på foder, haha), och de vill alltid vara dig till lags.

Aja, detta blev en roman och jag förstår om alla inte ens orkade läsa igenom allt. Det jag ville säga är att jag blir ledsen när jag ser sådana här inlägg.. Jag kan inte förstå hur man ens kan tänka tanken att ge upp sina djur pga att de inte "passar in i ramen" eller för att kompisarna tycker de är äckliga? Och så hota med att avliva dem i värsta fall..

Du säger att du älskar dom, men ändå så finns utvägen att avliva dom om du inte hittar något nytt hem? Illa.

Det är ditt ansvar att sköta råttorna som du har valt att skaffa. Det är ditt ansvar att hitta ett nytt bra hem om du nu känner att du inte klarar av dom.

Du har skaffat ett husdjur som inte passar dig och din situation. Sånt händer. Man kan tycka om dem lika mkt för det. Och må dåligt över det hela. 

Tyvärr är det ganska svårt att hitta hem åt omplaceringsråttor.

Om jag var du skulle jag börja leta ett nytt hem åt dina små. Man ska må bra av att ha djur, inte dåligt. Man har faktiskt husdjur för si egen skull, det går inte att komma ifrån det. MEN det tar inte bort ansvaret gentemot djuren. Fast förmodligen mår inte råttorna lika dåligt som du. De är glada om de får komma ut och röra sig en stund om dagen, får bra mat, bra vård och har bra burkompisar och en skapligt ren bur. Så tvätta bort det dålig samvetet.

Om det är så att du inte lyckas hitta ett hem åt dem så är det fortfarande på ditt ansvar att de ska må bra. Det känns hemskt onödigt att ta bort fullt friska och glada djur, inte sant? Råttor lever inte så länge. Ha dem kvar tills du hittar ett hem och annars, låt dem få vara kvar hos dig sina sista dagar av sitt liv. Så behöver du inte skaffa fler sen.

Jag förstår det här med lukten och kompisar och det. Min kille hatar lukten. Jag har alltid haft råttor som är perfekta på toan, de luktar ingenting. Men sen jag fick in min senaste hane är det katastrof i buren. Han är skitsvår att toaträna och tyvärr hänger de andra på.  Så jag måste byta väldigt ofta. Det är jobbigt med kommentarer från killen och hans kompisar. Det är jobbigt att de inte vill att råttorna ska få vara i vardagsrummet och att kompisarna tycker de är äckliga. Faktiskt tar det udden lite av hobbyn.

Men mitt intresse är för stort för att jag ska lägga ner det här pga det. Möss luktar ännu mer och tyvärr var inte mitt musintresse lika stort så där valde jag att avveckla hobbyn tills vidare(det blir nog fler möss i framtiden när jag kan ha dem i någon friggebod eller liknande). Dessutom verkade min kille utveckla allergi mot dem. Men de fick bo kvar sina sista dagar.

Strunt samma. Men jag förstår din känsla. Men försök att skilja på dina känslor och råttornas känslor. Det viktiga är att du tar ditt ansvar för djuren som du har skaffat. Det måste man göra även om intresset kanske inte finns där längre. Du får städa oftare och se över om du kanske hittar någon lite mer lättstädad bur. Tyvärr är det ju så att man måste fullfölja ett ansvar man dragit på sig. Man måste alltid utgå ifrån att det kanske inte går att omplacera.

Jag tror du startade den här tråden för att du mår dåligt över hela situationen och ville prata om det, få ut det. Kanske även få bekräftelse för att det du känner inte är fel. Nej, det är inte fel, kan jag då bekräfta med. Inga känslor är fel! :) Men det kanske kan vara något att tänka på nästa gång du skaffar djur, att ta reda på lite mer om djuret och om det verkligen passar in i ditt liv. Att fundera över vilket ansvar det är. Och kanske få prova på lite innan man tar ett beslut. Man lär sig av allt här i livet.

Var kommer råttorna ifrån förresten? Zoo eller uppfödare? Om det är från uppfödare skulle jag kontakta denne i första hand. Eller, det tycker jag alltid att man ska göra.