Jag hade en hona för ett par år sedan som var tvungen att sitta själv eftersom hon var väldigt råttaggressiv, men hon verkade inte må sämre för det, hon fick komma ut och springa mycket. Hade råttburarna ståendes i soffan på den tiden så i ett hörnet stod pojkarnas bur och i det andra hörnet stod hennes så de kunde nosa genom gallret när de var ute, men pojkarna lärde sig snabbt att hålla nosen borta för hon högg.. För just den individen jag hade verkade det fungera utmärkt att sitta själv, men det varierar kan jag tro.

Du kan ju prova kastrera honom, tycker man ska allafall försöka med allt innan.

Själv hade jag en hona innan och åt upp sina två burkompisar … men jag tyckte hon mådde bättre när hon var själv. Hon var inte lika stressad.

#2 Vi får se vad som händer med honom. Kullen han kommer ifrån va inte den bästa. Är så vitt jag vet bara de tre jag har här hemma och kanske någon mer som fortfarande lever tyvärr. Så ja de va ganska väntat att nått skulle gå snett även med dom jag har.

Självklart är de ju olika från olika individer. Men jag tänkte mer på att när någon säger att som har en ensam råtta bara för att dom själva vill de så blir de snudd på "häxjakt" på den personen. Och va jag har läst mig till kan de tom vara skadligt för en råtta att leva som ensam råtta. Så jag undrar om de är så att råttor som är aggresiva mot andra råttor tar mindre skada än andra icke råttaggresiva råttor? För mig låter de lite skumt.

#3 Jag har ingen aning, men det beror på varför den är aggressiv. Den mår ju inte bra om den är liksom stressad och aggressiv hela tiden

Hur dåligt råttan mår är ju olika från råtta till råtta, vissa kan hantera ensamheten och anpassa sig till det bättre än andra kan. Det är visserligen aldrig en ultimat lösning men det kan fungera okej i de fall det är ensamliv eller avlivning som gäller.

Har själv haft ett par ensamråttor som inte fungerat med andra råttor. En grabb fick avlivas, han mådde helt enkelt inte bra av att bo ensam (han skulle kastreras men pga trolig hög ålder och luftvägsproblem valde jag att avstå).
En annan grabb avlivades då han bet både mig och andra råttor - han levde inte länge nog för att jag skulle hinna se hur han fungerade som ensamråtta men jag tror det hade gått åt hellskotta iom att han blivit helt och hållet isolerad från allt levande. 
En ensamgrabb jag har nu fungerar helt okej, han bor dock granne med en grupp honor så lite råttkontakt på håll har han ändå - inte så de kommer åt att nosa och ha sig, men han har råttlukterna och ljuden omkring sig.

Mindre skada tror jag verkligen inte att de tar, de är ju råttor precis som alla andra och som alla andra behöver de stimuleras för att inte synapserna ska förtvina och hela den biten. Däremot är det väl inte fullt så klockrent om den skadan leder till lidande.
Har för mig att hjärnskadorna leder till frontallobsdemens, men jag kan ha fel. Då är väl frågan snarare om alla råttor reagerar likadant på det? Det tror jag inte att de gör. Det är ju bara att se till hur olika dementa människor är.
Och så är ju frågan hur mycket stimulans synapserna behöver för att inte förtvina. Min nuvarande grabb tex som bor ensam men har en drös damer som grannar får ju uppenbarligen inte tillräcklig stimulans just för att han bor ensam, men den lilla han får från damerna kanske är tillräckligt för att bevara synapserna? Jag har ingen aning, det är bara lite funderingar jag fick nu…

Kanske kan anledningen till ensamliv också påverka hur råttan klarar av det? Jag menar, en dominant hane kan ju ofta leva i flock ändå sålänge man kastrerar honom. En råtta det slagit slint på kanske helt enkelt är bättre rustad för ensamhet/sämre rustad för flockliv än den dominante. Nånting lär det ju vara som skiljer de menar jag.