Nu i veckan fick vår lilla Ellen somna in hos veterinären. Jag saknar henne väldigt mycket då hon alltid sov tillsamamns med mig på nätterna och hon hade en väldigt speciell personlighet. Men trots min saknad sörjer jag ändå inte hennes bortgång så jättemycket då jag vet att jag gjorde det som var bäst för henne, och jag vet att hon har det bättre nu.

Jag tycker inte att man ska låta ett djur leva tills man tydligt ser att dom lider, och men Ellen var det verkligen på gränsen. Under bara 1-2 veckor gick hon ner 100 gram, hon fick kraftigt försämrad balans och verkade inte kunna böja på tårna, för hon kunde inte hålla i sin mat längre, och halkade på alal underlag(kan råttor få reumatism?) Hon hade sedan tidigare en tumör, och när jag märkte dom här extrema förändringarna hos henne ringde jag genast till veterinär.

Jag vet inte om någon egentligen är intresserad av varför jag gjorde vad, men jag kände att jag behövde skriva av mig.

Jag har trots allt två små halvårsgamla honor till här hemma att trösta mig med, men dom kommer nog aldrig bli som Ellen(RIP).