Råttor som puttsar av fläckar på sig själv och sina burkompisar till att dra av hår.

Okej, men hur mycket fläckar skulle du acceptera innan du räknar det som barbering?

Eller det hade räckt med en endaste för att räknas?

En råtta som barberar antingen sig själv och/eller sin/a burkompis/ar.

Allt sådant klassas ju som barbering, men barbering kan ske i olika grad (lite på framtassar, bakben, mage, på andra råttor etc.).

Barbering börjar ju ofta som ett "utlopp för frustration/stress". Dock kan råttan fortsätta barbera även om "problemet" är borta. Samt att en råtta som barberar (och får utlopp för viss stress) kan må bättre än den råtta som inte gör något åt sin situation.

Stresstålighet och stressinduceringsorsaker är olika för olika individer. Stress för råttan behöver inte heller vara det som vi idag mest använder stress till (mycket att göra). Stress för en råtta kan vara en ny burkompis, en för stor flock, en flytt, ett annat husdjur, för lite att göra, för mycket att göra, bristsjukdom, övrig sjukdom, tandissues, dofter, ljud, en dominant råtta etc. etc. etc.

Får inte riktigt grepp på vad du är nyfiken på.. Om det är mängden barbering? Orsaker? Huruvuda det är bra/dåligt…?

Nej alltså jag vet vad barbering är, men jag är nyfiken på om folk tänker olika om vad barbering är tex om vissa menar att det är barbering om det bara rör sig om en fläck på råttan själv eller burkompis eller om folk tycker att det ska vara fler fläckar för att räknas som barbering:)

Människor tänker väldigt olika därför tyckte jag att det var intressant att se om människor skiljer sig i tycket om just barbering:)

Zickan är en riktig barberare har jag hört XD Så hon måste nog veta..

#5 asg :-P.. jepps, litet misslyckat försökt.. asg..

Ne men minsta lilla är ju barbering. Sedan finns det ju olika grader och anledningar till varför de barberar.
Men minsta lilla drag som inte är typ elakt/slaksmål där en tuss ryker, utan de puttsat av en fläck osv. Skulle jag kalla barbering på olika nivåer.

Okej:)

Hade varit kul om fler svarade, enbart för att jag är så nyfiken:P

Barbering är barbering, oavsett om det bara är en liten bit eller om halva råttan är barberad.

barberad är ett fult ord förresten, låter som barbar haha=)

Jag tycker barbering är ett bra ord, som barberare liksom, förklarar sig självt rätt bra…till skillnad mot typ "mycoplasma" som låter som något hämtat ur Ghostbusters o.O

(Sry om jag snor tråden lite :S Ni får svara om ni vill)

Hur vanligt är barbering?

Börjar bli vanligare och vanligare. Finns rätt många som inte bryr sig att deras råttas släktingar, kullsysko/föräldrar är rejäla barberare och tönker inte helt på hur de väljer partner som kanske har stabilare psyke. Så det börjar ju breda ut sig mer och mer.

Barbering är barbering oavsett storlek på område anser jag. Skyr det som pesten en råtta som har så mycket energi/ låg stresströskel är enligt mig inte det ultimata att tvinga bo i bur och flock.

#10 I Sverige är det läskigt vanligt, utomlands existerar det knappt. Finns inte ens ett ord för det i flertalet europeiska länder. Bara det säger väl något om att det Inte är ett vanligt beteende. Problemet i Sverige ligger i att de råttor som har barbering i lnjen är sjukt mjuka o goa sällskapsråttor så man har valt det ena över det andra. Men tar man sig i kragen och inte är så attans slö kan man avla tokgoa råttor utan barbering.

#11, #12 Tack för svaren :)

#10 jag pratade med en uppfödare som sa att barbering är vanligt i Finland och att de som avlar där inte ser barbering som ett problem:S

Om det stämmer vet jag dock inte?

Jag tycker också att barbering är barbering oavsett hur mycket/lite päls som ryker och jag tror det är svårt att komma ifrån helt och hållet att det finns i släkten på råttorna tyvärr.

Ibland kanske man inte ens vet att det finns i släkten, jag tänker om det finns de som inte ser det som ett problem så har jag svårt att förstå varför de skulle nämna det eftersom de inte anser att det är något att bry sig om.

Jag tänkte på en sak till, för några år sedan hade jag en råtta som var väldigt omhändertagande av andra råttor.

När hon bodde själv med en annan råtta så putsade hon bort en fläck bakom varje öra på burkompisen, tills de fick en kompis då fick hon en till att putsa på och det blev inga fläckar längre.

Var det barbering hon höll på med då?

Hov verkade inte stressad alls, och hela sitt liv var hon väldigt omhändertagande och som en mamma till alla råttor hon träffade.

#15: Jag skulle säga att det var barbering, även om hon slutade, eftersom hon ändå putsade bort fläckar på sin burkompis. Min tös slutade när hon var ungefär 1½ år, vet inte dock inte om det var en särskilt anledning eller om hon bara "hittat sig själv". I vilket fall märktes hennes "stress" inte heller på henne, det behöver inte alls vara hyperaktiva, stressiga råttor som börjar barbera.

Utöver henne har jag bara träffat på en råtta som barberat, från just en finsk uppfödning. Min tös var egentligen ormmat men ormen dog.

Ordet barberar får mig att tänka på läskigt håriga män med leopardskinn runt höften och med stenyxor som går bärsäkagång, skriker "AAAAH" och slår i sönder allt de kommer åt!! *ryser*

#17 Barbarer tänker du typ på då

*fniss* Tänk en barberare i leopardpälshöftskynke…han skulle nog inte få så många kunder….eller så skulle han det o.O

Jag fattar inte hur man INTE kan se barbering som ett problem, privat tycker jag att råttor med avsaknad av päls ser sjukliga ut :/

…för att inte tala om att råttan som barberar inte f*n kan må helt bra, någon stress/tristess måste det ju vara som utlöser beteendet?

# 19 återigen kan den råttan må bättre än den råtta som inte hanterar situationen på något sätt..

#20 Men hur ser man då skillnaden? En barberande råtta gör ju det för att den är stressad/understimulerad, och även om barberingen får den att känna sig bättre, så tyder det ju ändå på en råtta som inte mår bra. En råtta som mår bra med sin flock och situation har inte detta problem…

Alltså, jag tycker bara att man inte kan försvara barbering, även om det är något som råttan kanske kan må bättre av att göra. Det är ett destruktivt beteende, och det känns lite som att exempelvis försvara att folk skär sig själva för att det är ångesthantering. Min poäng är att ett destruktivt beteende aldrig är bra, det tyder på en individ som mår dåligt, och det destruktiva beteendet är ingenting annat än ett plåster på ett sår som måste sys.

#21 Bra fråga, det är väl där gemene råttägare får problem. :) Vi har inte möjligheter att kolla stresshormon och liknande hemma :). Anledningen till att jag vill lyfta detta är flera. Lyfta betyder dock inte ett ställningstagande, utan mer en fördjupning i varför saker blir som de blir.

* Dels att jag dels inte vill att det ska finnas skam bakom ägandet av en barberande råtta. Det finns många olika orsaker, och ägaren behöver inte vara problemet. Hellre att man berättar för folk med linjerna så att man har koll på var det barberas.

* Dels det jag skrev tidigare, att just DEN råttan kan må bättre än den som kanske upplever samma stress men INTE barberar. Om råttan får utlopp för sin stress mår den kanske inte heller dåligt. Man kan alltså inte utgå från att en råtta som barberar mår dåligt.

* Dels att barbering kan vara lite som att "bita på naglarna". Det blir ett inlärt beteende som är svårt att bryta även om orsaken eller det ursprungliga triggern är borta. Man kan alltså inte utgå från att en råtta som barberar mår dåligt.

Det är nog ingen (vad jag läst) i denna tråden som försvarat barbering i någon annan mån än att man kan förstå hur och varför det uppkommer. Däremot så ser jag personligen hellre att en råtta får hantera en situation än att inte kunna göra det.

Situationen som leder till barberingen är ju det destruktiva för råttan, inte barberingen i sig. I det fallet jag beskriver är ju barberingen är ju bara ett sätt för råttan att hantera situationen (jag antar att det var den biten du hakade upp dig på).

Förstår inte hur du vill att folk ska ta ställning till och från i detta? (då du skriver att "Alltså, jag tycker bara att man inte kan försvara barbering"). En råtta som barberar barberar. Självklart utgår jag från att ägaren försöker göra det bästa möjliga för den råtta som tagit till sig detta beteende.

Förstår jag dig rätt? :)

Trött. Läste bara lite av det du just skrev ovan. Finns inge skam i att äga en barberad råtta. Skammen ligger väl mer i att välja avla vidare på en barberande råtta eller mycker barbering.

#21 Haha det jämförandet kommer göra att jag ser ledsna emosar med för mycket smink framför mig varje gång någon nämner ordet barbering i framtiden xD

#23 Var ska man då dra gränsen när man avlar, man ska ju självklart inte avla på en barberande råtta, men om råttan man tänker avla på är jättebra och den har ett barberande kullsyskon, ska man låta bli att avla på råttan för det?

Finns det ens råttor som inte har någon barbering alls i släkten (som man vet om iaf)?

Jag förstår självklart också att det inte är så vidare lyckat att avla på en råtta med mycket barbering i släkten, men hur mycket är okej eller ska man ha nolltolerans?

#25: Personligen tycker jag man bör ha nolltolerans, det finns massor med råttor som inte har syskon som barberar. Så himla vanligt är det ändå inte enligt min uppfattning.

#26 Hur kan man veta det? Att en råtta inte har en endaste barberande släkting?

Kommer råttan från någon som anser att barbering inte är ett problem är det inte så troligt att den personen nämner något om det heller och då vet man ju faktiskt inte.

Jag har väldigt svårt att tro att det finns råttor som inte har någon barbering alls i släkten, säg att alla råttor i släkten kommer ur en kull på 10, det blir en himla massa råttor och sannolikheten att ingen av alla 100-tals råttor skulle barberat tycker jag verkar högst otrolig..

#27: Inom all seriös avel ingår det att hålla koll på släkt så som syskon och hur de utvecklas. Sen finns det såklart människor som döljer saker så 100% säker kan man ju inte vara. Det betyder inte det blir okey att avla på en råtta man vet har barberande släktingar.

Någon barbering alls vet jag inte men av de hundratals råttor jag träffat är det bara 2 som barberat sig eller sina burkamrater. Så enligt min erfarenhet är det inte jätte vanligt, inte så vanligt så att man borde bortse från det när det uppkommer.

Börjar man rycka på axlarna däremot och avla på syskon till barberade råttor, för alla råttor har säkert någon avlägsen släkting som barberat, då kommer det garanterat bli mycket vanligare.

#22 Nej det är klart att man inte ska skämmas över en råtta som barberar, är ormig eller stel, stressbajsar, har mycoplasma eller vad det än kan vara. Men man bör kanske inte avla på dem, det var så jag menade. Alltså att avla på en barberande råtta för att den är go och har bra häng typ, det tycker jag inte är rätt.

Och sen så kan man ju som ägare försöka se till hur man kan förändra beteendet, och förhoppningsvis kunna hitta något som hjälper den.

#22 Menar du att en helt normalt fungerande råtta i en stresssituation är att jämföra med en som sliter sin päls i samma sits?

#30 det jag menar är att det inte alltid går att se vilken råtta som är "normal". Den råtta som kan verka "normal" men inte hanterar sina stresshormonpåslag mår sämre än den som ser ut att må värst. That's all. Återigen. Svårt att se, men ändå något som kan vara bra och/eller intressant att veta.

Om man har en flock där bara en barberar kan det vara bra att se över hela flocken och inte bara utgå från att en individ har stressissues. Något påverkar en individ och detta något kan tekniskt sett påverka fler än en, även om det inte syns lika väl som på den som barberar.

#29 Ok. Så det var avel på barberande råttor du funderade över ställningstagande på. Då är jag med ;).

Jag utgår från att det finns mätningar som påvisar att de som "verkar" normala mår sämre än de som ser ut att må värst?

Jag tycker det borde finnas mer än ..ett That's all ang det uttalandet. Iaf om det var mer än en personlig åsikt (jag kanske missuppfattade men det lät som om det vore fakta) Det finns forskning som faktiskt mäter stressnivåerna och dokumenterar beteende hos råttor under olika försök, på olika seriösa nivåer. Orkar inte leta just nu, tar det i nästa vecka, iaf. samtliga jag läst (kanske ca 10) visar att alla råttor under stress uppvisar något slags symptom av stress, så jag vill gärna se den där andra forskningen som säger att de normala råttorna mår värst

Om man har en råtta i en flock som barberar tycker jag att det första man gör är att kontakta uppfödaren om det är möjligt och kollar bakgrunden. För trots allt uppkommer barberingen oftast från linjer där det är väl dokumenterat att problemet finns. Sen kan man fundera på hur man ska underlätta för den barberande individen.

För hur man än vrider och vänder på det är barbering inte vare sig vanligt eller vad jag skulle vilja kalla ett "normalt stresshanterande"

Och till sist tycker jag som alltid att man som köpare ska ställa krav på sina råttors uppfödare så att man som uppfödare "tvingas" skärpa sig. Uppfödare kommer undan med allt för mycket i dagsläget vilket bara resulterar i att "svenska" råttstammen blir sämre och sämre, det är ett faktum att våra råttor lever kortare idag i jämförelse med förr. Visst har vi kommit långt på vägen med temperamentet, men… vad har vi fått istället?

Jag hade en barberare och han plockade av pälsen på båda sina framben och även på bakbenet på sin kompis (precis innan utställning, dumma råtta). Händer det en gång tycker jag inte de kan klassas som barberare men när det är återkommande.

Jag har en råtta som har barberat.
Hon föddes här hos mig, flyttade till ett nytt hem som uppenbarligen inte var så bra som utlovat. Efter ett tag hamnade råttorna i en blocket annons. Blev upplockade av en annan som konstaterade att hon barberade sig i det tidigare hemmet. Hon flyttade tillbaka hit och var då helt kal om alla benen och svansroten. Sedan dess ingen barbering. Och jag menar verkligen ingen barbering, på vare sig henne själv eller någon annan.
Vad jag vet, ligger det inte någon barbering i släkten. Har inte 100% koll på alla individer men som sagt, vad jag vet.
Jag bedömde hennes barbering som en sysselsättning för att hon hade tråkigt och inte blev aktiverad alls.. Eftersom det gick över helt på en gång så ser jag det faktiskt inte ens som ett problem. Kanske borde jag göra det!?

#32 Ja, det finns studier som pekar på lägre stresshormonnivåer hos djur som utför stereotypa och inte utför stereotypa beteenden. Återigen. Jag skriver inte att alla råttor som inte barberar mår sämre, jag lyfter bara upp faktumet att en råtta som på något sätt reagerar på sin miljö KAN ha lägre stresspåslag än den som inte gör det. Dvs. den KAN må bättre än om den inte utförde sitt stereotypa beteende.

Ang. att jag skriver "thats all" är då jag inte lägger någon värdering i det hela. Vetenskapen har olika åsikter i det mesta. Några anser att det är så, några anser att det inte är så. Jag utgår från ett etologiskt/djurskyddsperspektiv och informerar bara om svårigheten kring beteendestörningar. Att man inte 100% kan hävda att en barberande råtta mår dåligt JUST NU eftersom det finns aspekter på barberingen (att det är ett inlärt beteende, att den kan må bättre än om den inte fick barbera etc). Att den HAR HAFT ett stresspåslag som resulterat i barberingen kan jag däremot hålla med om till stor del. 

Återigen, jag har aldrig hävdat att det är ett "normalt stresshanterande", endast att det är ETT sätt djuret kan hantera stress på. (normal stresshantering innebär ju förbrukning av de stresshormon som frigörs för att minska effekterna av långvarig stress, och om barberingen hjälper med detta kan det ju tekniskt sett klassas som ett "normalt" stresshanterande. MEN denna mening skriver jag ur rent filosofiska tankar och inte ur ett strikt vetenskapligt perspektiv, då skulle jag behöva analysera begreppet "normalt" samt göra lite studier alt/el evidensbaserade reviews…)

Att jag inte slänger in några referenser beror på att jag just nu befinner mig i Norrland och inte har tillgång till mina böcker och artiklar som är hemma i Malmö.

Hoppas ni förstår hur jag menar (känns som om jag vridit samma info i tre inlägg nu , men det är väl en av svårigheterna kring internetkommunikation I suppose .

Oj hade helt missat svaret här.. den poppade upp i listen på nya inlägg nu..

#35 Näe jag förstår hur du menar, eller rättare sagt vad du vill försöka säga. Just därför jag pressade ut lite mer ur vad du skrev först. För vi säger/menar samma sak, fast jag vet vart jag står i frågan och du vill lyfta andra sidans "ev. åsikter ang barbering"

Jag håller mig till forskningen som säger att all stress är negativ påverkan både fysiskt och psykiskt, sen hur en råtta hanterar sin stress är för mig ointressant, man avlar inte på djur som uppvisar samma symptom på stresshantering/dåligt invant beteende generation efter generation. Det är nästintill djurplågeri, varför vill man sänka stresströskeln och få djuren att lida mer och mer???

Och alla råttor som utsätts för stress har så klart olika sätt att hantera det, men som jag skrev innan så har alla gemensamt att de faktiskt uppvisar någon form av stressrelaterade symptom, de som inte reagerar onormalt för arten är fortfarande normala och mår bra. En "normal" råtta mår kanske sämre men inte en normal, fast det ligger nog i okunskapen att läsa sina djurs beteende.

Åh well.. inget att tjafsa om. Jag förstår vad du menar men smälte inte att du vill få det att verka som något positivt. Vi har extrema problem med barbering i råttstammen i Sverige och tar man det inte på allvar sprider det sig ännu mer.. det är redan pestvarning på spridningen. Sedan håller jag med om att det inte är skam att Äga en barberare de behöver också ett hem, men det är skam att avla vidare på det tycker jag.

Högre krav från köpare kommer förbättra aveln, för då måste uppfödarna skärpa till sig. Som köpare har man långt mer att säga till om än som uppfödare. Uppfödare vill ytterst sällan avla på något som inte "massan" vill ha eller hur :P

Eva Johansson har skrivit en intressant artikel om barbering: LÄNK

Jag tror att det är bra om man lär sig tyda ALLA slags stereotypa beteenden och inte endast ett - då de alla är sammanlänkade och uppstår av samma orsak (läs zyrsans superbra inlägg ovan). Jag anser att beteenden som tyder på låg stresströskel som är direkt sammankopplade med barbering är

• överdrivet oralt beteende
• gnaga galler
• tugga sönder inredning som hängmattor, hus mm

I min avel har jag dock missat en del andra stereotypa beteenden som i senare generation kan leda till orala stereotypier och det vore intressant om vi tillsammans kunde hitta dem. Jag använder inte djur som tydligt uppvisar stressbeteende, men försöker alltid se om jag kan ändra något i miljön för att lindra beteendet så att djuret mår bra. Vad jag sett hittills har många av mina råttor svårt att flytta och byta miljö och det gäller även råttor som är inköpta. Detta känner jag är ett litet problem då jag gärna stimulerar mina råttor genom att ge dem nya burar och ny miljö ofta. Så råttor som klarar omställningar utan att bli stressade eller visa stereotypt beteende prioriterar jag i avel, men de växer inte på träd de råttorna…

Vi kan t ex ta min Hello Kitty kull. Spännande kombination där jag parade min supergoa, flocksmarta och snälla hona Fuzzi med den stora självsäkra Mört. Kullen var inte till min belåtenhet när de växte upp. De var stela, lättskrämda och gillade inte skarpa ljud. Deras reaktioner var primitiva och de var svåra att få riktig djup kontakt med. Jag valde att sätta intressanta hanar på foder och sälja alla honor. Honan Hello Kitty som jag själv skulle behålla gnagde mycket på saker och eftersom jag inte uppskattar beteendet sålde jag henne till Ladugårdens. Ägaren till de två bästa hanarna var tvungen att omplacera dem när de var 1 år. Det nya hemmet kunde efter ett par månader inte heller ha kvar dem så jag tog hem dem. De var lugna och trygga och hade inga problem alls med att flytta. Dokidoki fungerade utmärkt med andra hanar och accepterades utan problem i min etablerade hanflock med hanar i olika ålder, därför har jag använt honom i avel och än så länge är jag mkt nöjd med resultatet. Hello Kitty har gått i avel hos flera uppfödare och resultatet är vad jag hört inte bra. Min sammanfattning är alltså att det föds så många olika individer i kullar att man mycket väl kan få några som INTE lämpar sig för avel och några som lämpar sig ypperligt i avel i en kull. Konsten är bara att verkligen analysera råttans karaktär och förstå vad dess reaktioner i olika situationer betyder.

#37 Den artikeln är 13 år gammal… men visst finns det sanningar i den.

Fast jag tycker nog att vi kan kalla berberbering nedärvbart i den meningen att man genom att avla vidare på djur som har syskon/föräldrar som barberar också fört vidare barberingen.

Grodan du är ju en av dem som har stora problem med barbering i delar av dina linjer, även gnaga ner hängmattor och dylikt. Du har ju sett att det iaf hos dig nedärvs, vad skulle du vilja säga att det beror på? Det kommer ju både i linjeavel och utavel och även om det hoppar en generation eller ger en kull med kanske en enstaka barberare och man tar den bästa och utavlar med en annan från linjer med ej dokumenterade sterotypa beteenden?

Kan du med handen på hjärtat säga att det inte är nedärvbart? Och varför avlar du vidare på det när du är medveten om att det poppar upp generation efter generation? Du har ju iofs de mjukaste råttorna enligt majoriteten, men vad är din åsikt/förklaring omkring det?

*tillägg*oj såg nu att du ändrade och la till massa saker, ska läsa det med **

#37 Jag känner igen det där.

Tror också att det finns tecken där hos nervösa djur som man ser om man går på känslan. De som lätt trissar upp sig, har svårt att känna sig "nöjda" liksom.

Fast sen finns det flera typer av gnagande och såna beteenden. Matilda gnagde gärna på sladdar och läder men inte på det där nervösa sättet som andra råttor har gjort hos mig. Svårt att förklara.. Hon var inte en nervig råtta utan hon var nöjd med det mesta.

Min Sovigen har aldrig tuggat på något. Någonsin. Inte ens fleecetygerna i buren *asg*. Hon markerar knappt något heller och har inte så mycket knasigt "driv" i sig liksom utan är nöjd med de flesta situationer. Jag vill att råttor ska vara som henne. Liksom ta det coolt. Men de får inte vara som nå leksaker för den delen heller. De ska ju ha livsgnista och vilja upptäcka världen. Fast lite mer lagom och kanske inte så galet ivrigt. Sovies mamma är också en sån där cool gillalägetråtta.

Men sen är det ju roligt med dom där galna superframåt råttorna också. Tror det är lätt att blunda för att de är på gränsen och avla på dem ändå. Det är väl där man ska ta in det där uttrycket att inte avla på älsklingsråttan. Min Kiwi är sån. Jag älskar henne! Men jag tror inte hon passar att avla på. Hennes syster är mycket coolare och kanske passar det bättre att hon om någon ska gå vidare i kullen. Det är ju liksom inget fel på Kiwi alls. Men, ja.. Ni förstår kanske vad jag menar. Det finns något hos henne som jag inte så gärna förstärker. Men jag var nära där ett tag, ska jag erkänna..

#38 kanske får du svar i mitt inlägg #37 nu - jag har ju skrivit lite mer o redigerat ett par gånger…

Vill bara tillägga att det inte finns någon barbering i Kwiws kull. Det jag pratar om är det här "på gränsen till för mycket driv". De vill iväg och iväg och iväg och har nåt slags mission hela tiden som gör att de aldrig kan känna sig nöjda.

Dom råttorna tror jag det är dumt att avla på, även om det inte finns barbering i släkten.

#39 precis! du har det där i blodet - att välja på djupet vilka karaktärer som passar i avel

med ett större urval av sådana "gillaläget" råttor (superbra uttryck) så tror jag att vi kan få fram mer lugna, trygga och harmoniska sällskapsråttor

problemet kan vara att vi faktiskt i arbetet med råttans temperament faktiskt går emot råttans natur… för gnagare är det ju fullt naturligt att ha ett stort gnagbehov + råttor är sociala flockdjur där putsning är en viktig del i deras språk (putsning lättar på trycket, putsning betyder vänskap/vänligt inställd, putsning avleder bråk mm)

så frågan är hur vi balanserar detta på ett bra sätt

#41 jag håller med fullständigt… jag har svårt att känna för sådana råttor… Men jag har även märkt att lite onöjda råttor kan vara i stort behov av mänsklig kontakt och kan uppskatta massage oerhört mycket… En frågeställning är då: om man kan lätta på trycket genom massage och råttan då blir lugn och trygg bör man då tillskriva den avelsegenskaper med anledning att råttan "blivit bättre" eller skall man inte låta sig luras av lugnet eftersom råttan genetiskt faktiskt är en ganska krävande individ som utlovar problem i kommande generation/generationer???

Men däremot kan det kanske passa att avla på någon av de lugnare syskonen.

Men jag tror att om det redan finns barbering hos nån av syskonen i kullen så har det redan gått väldigt långt. Jag har ingen erfarenhet själv men som det verkar så hoppar det gärna en generation och biter en i ärslet om och om.. Vet en musuppfödare som hade rätt mkt problem med morrhårstugg som kom igen och igen trots att hon inte avlade på just tuggarna. Hon tog upp exemplet med kalvar som tungrullar. Enligt forskning så tungrullar de för att kompensera för att de blir för tidigt tagna från mamma. Ett stereotypt beteende. Men när de har gjort olika tester så visade det sig att de kalvarna som tungrullade ofta hade lägre stresshormon än ett syskon som inte tungrullade. Tungrullaren hade ju hittat en kanal för sin stress.

Så då har vi ju den där aspekten igen då.. Syskonen kan ju lika gärna bära på samma "fel". Det är bara det att dom inte har lyckats hitta något sätt att få ut det på så därför syns det inte. Det är som med alkoholism och sånt egentligen. Det är ju starkt nedärvbart. Men påverkas av miljöfaktorer och hur man lär sig hantera stress. Vi är ju alla väldigt olika..

#40 Njaajoo kanske, men jag visste det ju det du la till redan, men det var en bra utveckling..

Självklart är det ytterst ovanligt med kullar där alla individer är bra, det är ju alla.. iaf uppfödare medvetna om, det är ju lite det som skapar alla stora diskussioner och glipor mellan vad olika uppfödare prioriterar och prioterar bort.

Men stämmer det om jag tolkar det du skriver nu som att du har dessa problem för du missat vissa slags beteenden som nu i efterhand lett till just barbering?? Och isåfall vad är det som gör att du fortsätter avla på dessa och inte börja om, jag förstår att det är skitsvårt att släppa taget om individer i en linjne som man älskat högt och haft sån där superkontakt med så det är ju inte konstigt i sig, men jag är mer primitivt nyfiken på vilka känslor som är inblandade mer konkret. Och vad tankeresultatet blev när du gått igenom alla känslokval osv..

.. in the head of breeder Gerodean Elleby coming soon on rif ;P

#42 Ja, det där är intressant.

Jag har tagit upp det flera gånger.. Om att man faktiskt går emot råttans natur.

Det är samma sak med det här att avla på snälla mushanar som kan leva ihop. Det är ju inte naturligt för dem.

Samtidigt.. Så är det ju inte naturligt att leva i en bur heller.. Och hur ska man kunna anpassa dem till det livet om man inte "gör om dem". En vildråtta skulle förmodligen börja barbera sig(eller hitta på nåt annat beteende) ganska snabbt om den blev instängd i en bur.

Nä, jag tror att vi måste vara stenhårda mot såna här typer av stereotypa beteenden i aveln. Och alltså inte avla på syskon till barberare även om de verkar coola.

Tog just upp frågan med en av mina musuppfödare som jag vet också har haft problem med barbering hos sina och hörde hur hon har resonerat kring avel på syskon och nära släktingar till barbering och vad hon har fått för resultat.

Alltså, om det verkar gå att "tvätta ur" eller vad hon har för erfarenhet, liksom.

#44 Mja, jag är envis som fan. Och så har jag sett att oavsett vilken linje du jobbar med har du problem. Felet finns hos DIG som uppfödare när du misslyckas! Nu pratar vi inte om OTUR, utan om valen du gör. Om DIN kunskap! Dina djurs karaktär talar om sanningen vad du som uppfödare har för kunskap och har gjort för val. Så analys av aveln är en ständigt pågående process.

Som uppfödare måste du lära dig av dina misstag - verkligen inte göra om dem - samt förstå råttans natur och viktiga aspekter vid nedärvning.

Jag utvecklas hela tiden och det gör även mina råttor. Jag lär mig se nya beteenden som jag måste förstå.

En annan viktig sak är att jag saknar mina meduppfödare (med EXAKT samma inriktning) som tillsammans med mig på djupet analyserade beteenden. Att ensam sitta och fundera funkar inte för mig.

Därför är den här tråden även utvecklande för mig.

Min avel har som mål att så småningom selektivt renavla på temperament. Jag måste tyvärr erkänna att jag har oerhört hårda krav på mig själv och anser att jag ständigt misslyckas med min råttuppfödning. Jag har massor med nedlagda linjer bakom mig. Många bra arvsanlag som jag slarvat bort eller som ligger gömda mitt framför näsan på mig som jag nu vill försöka gallra fram. Just nu är jag i skedet att om igen skaffa nytt blod och börja om. Detta gör dock att mina djur inte passar i avel hos någon annan. Dessutom tycker inte jag att jag bör stå till svars för andra uppfödares val, speciellt inte vid utavel.

#46 Gällande möss är jag mycket hårdare än på råttor. Jag avlar aldrig på morrhårstuggande djur, inte heller på deras syskon och föräldrarna det kommer från. Kollar noga stamtavlan för att utröna vad som gått snett.

Varför är jag hårdare på möss? Många anledningar, men framför allt för att musen är ett urgammalt avelsdjur och för att det finns jättemånga bra möss att tillgå. Samt att morrhårstuggning är mkt allvarligt.

#47 Men visst var det så att du fick in det med Wistar, Grodan?

Jag tänker på Thirre som har stammar med Arinellor långt bak före Wistar. Och det måste ju finnas fler linjer. Har faktiskt studerat lite stamtavlor med dom djuren och det tycks ju faktiskt stämma att det kommer från den där wistarråttan(sockervadd wistar, stämmer det?). 

Ja, samarbete är superviktigt. För gör man en miss och avlar på och avlar på och inte får bort det så kanske man har turen att det sitter nån annan som har lyckats avla på ens individer och fått till det. Jag samarbetar ju en del med Nicciz, just för att vi har samma djur vi vill föra vidare och samma syn på temperament. Jag har heller inte så mycket kunskap att jag skulle våga mig på att stå helt ensam.

Men jag tror jag har koöga för temperament i alla fall och det är ju en bra grund.

#48 Ja, just det.. Där finns mer underlag. 

Fast samtidigt upplever jag inte problemet med morrhårstugg som lika allvarligt på möss som på råttor. Eller, allvarligt är det ju men..

Möss verkar tåla det lite bättre på något vis. Hos råttor tycks det hänga ihop med så mycket andra knasbeteenden.

Men det är klart att jag gärna ser att det försvinner både hos möss och råttor.

Det är ju alltid nåt man måste tumma på men jag är livrädd för barbering när jag letar avelsdjur. Och det är väldigt utbrett.

Men tyvärr leder ju det till att jag måste kika lite längre bort och bland djur utan stam. Fast då vet jag ju inte istället.. Det kan ju finnas där med fast det inte hunnit synas än.

Men då är det mina djur och ganska lätt att spåra upp, tänker jag, om det dyker upp. Men jag tror hellre på det, alltså att börja om från början med djur som kanske inte har riktigt så perfekt häng osv. och jobba med det. Jag tror nog att det ska gå att bygga upp en linje på det sättet och varva med djur med lång stam utan barbering.

#47 Jo kunskap är ju en stor fördel men jag tror inte det skadar med lite fingertopps känsla, och just vad gäller temp djur har ju du om någon lyckats. Ibland kanske man inte alltid heller "vill se" saker som ett problem, man måste ju som uppfödare offra något för att förbättra en annan del oftast. Jag är mest nyfiken på hur olika personer tänker, för oftast är det inte så breda glapp som man vill tro uppfödartänk emellan.

Men nu fick jag absolut svar på min fråga :P

Fast nu undrar jag vad du tycker skillnaden mellan morrhårstugg och barbering är? Jag är ju inte insatt i musavel eller möss öht, de har fyra ben och päls i min värld XD så det kanske är en jätteskillnad jag inte ens fattar, men det låter ju som om de gnager sina?/andras? morrhår och jag i min okunskap skulle ju jämföra det med barbering.

Jag tror faktiskt inte att fångenskap/leva i bur är allt på tok för långt ifrån en råttas naturliga miljö då de inte har ett behov av stora områden så länge inte flocken är för stor och tillgången på mat för liten. Men där spelar vad jag tror flock komposition extremt stor roll istället. Enligt mitt tycke är det svårare att ha små fungerande flockar, än större vilket jag tror då beror på antalet uppgifter utdelade per råtta. Och att det faktiskt går emot deras "natur" att vara få i flocken

Terato, jag håller med dig om mycket. Du har ett gott öga samt kan sätta ord på vad du ser och tolkar hos råttorna. Det är en beundransvärd egenskap.

Däremot vad gäller avel på barbering, hur det nedärvs samt släkt är vi inte riktigt överens.

Jag är inte hundra procent säker men vad jag kan minnas har barbering alltid funnits i mina och andras linjer, oavsett vilken linje det är. Den har inte varit problemet då jag avslutat linjer, utan dåligt temperament. Jag är nämligen av den åsikten att med selekterad avel GÅR det att avla bort ett överdrivet oralt behov. Flera har lyckats med detta, för att nämna en: Eva Johansson. Finns även en till som gjort detta då hon förmodligen haft turen att ständigt välja just de individer som i kombination INTE ger barbering eller andra allvarliga och synliga stressproblem på sina råttor.

Frågan är dock hur man väljer. Vilka andra små, knappt märkbara beteenden kan påvisa ett större oralt/puts beteende än normalt? Alltså vilka stereotypa beteenden kan man läsa på råttor i en kull? Finns någon intressant studie om "valptest" där man kan få fram hur hög stresströskel råttorna har, och då givetvis kunna utvärdera kullen redan innan de säljs. Om man kan luska ut detta tror jag att man kommit långt vad gäller de flesta problembeteenden.

Själv gör jag bara små enkla test, som jag lätt kan förstå senare när råttorna är färdigutvecklade/vuxna och även redan gått i avel. Det går inte att bedöma djuret innan, inte idag och jag kan då inte det.

Alla djur som verkligen har synliga bra egenskaper enligt en hårt fastställd mall (t ex enligt min artikel här på råttor-ifokus: grundregler i avel eller vad den nu heter) oavsett stam är enligt mig värda att chansa på i avel. Jag slutar aldrig hoppas på stamtavlelösa råttor, även om jag föredrar stamtavlor - trots deras brister (t ex djur man gärna vill tippexa bort…) - då de säger väldigt mycket i ens avelsarbete. Men att beskriva karaktärerna grundligt kan vara en bra start.

Och då kommer en till fråga. Vad ska man titta på? Förutom hanterlighet, flocksmarthet, hur råttan är med människor… hur ska den reagera i situationer för att anses sund?

Jag prasslar alltid med plastpåsar med mina råttungar och ser hur de reagerar. De flesta kullar har givetvis blivit rädda. Jag har då tolkat det positivt att råttan trots rädslan är nyfiken och kommer och kollar vad det är och negativt att råttan springer undan och gömmer sig.

I leksakskullen, där Thirre tog Tamagotchi som gick i avel, reagerade flera ungar inte på ljudet av plastpåseprassel på något speciellt sätt. Jag minns tydligt att en av agoutihanarna satte sig ner och putsade sig. Jag tror att det var Tamagotchi, men tyvärr framgår det inte riktigt i mina anteckningar.

I läskeblask-kullen kunde jag se ett nytt härligt beteende som gjorde mig glad. Ungarna kopplade ihop prasslande plastpåse med god mat och kom glatt skuttande till mig när de hörde ljudet. De blev aldrig rädda. De stelnade inte till. Vad hade hänt? Kan jag genom stamtavlan se vad som hänt? Mja, där kan jag ju se flera släktingar med barberarsyskon…

Nu kopplar jag ju gärna ihop vissa saker och det är ju tolkningsbart. Jag tolkar på ett sätt. Andra på andra sätt. Ord har även olika betydelser. Därför är det viktigt att man pratar samma "språk". Jag tolkar rädslan och att inte kunna övervinna den som stress. Ljud stressar faktiskt. Om vissa ljud stressar en del råttor och andra råttor inte, så kan jag inte låta bli att känna att det har att göra med deras stresströskel. Men givetvis är saken inte slut där. En enda test kan inte avgöra hur hög el låg stresströskel en råtta har, utan det måste andra test och även ett normalt liv ett par månader få tala om.

#49 Jo, jag skyller gärna på Sockerwadd, men det är tyvärr inte så enkelt… Sockerwadd var en bra råtta för att komma från lab, men hon var inte ultimat utan hade brister. T ex var hon ganska dominant - flera hanar ur kullen hon fick (hundraser) blev hanråttsaggressiva - och hade inte häng. Hon var även lite opersonlig, men hon var snäll och fungerade jättebra i flock. Dessutom var hon stor och vacker. Och frisk. Så hon hade många egenskaper. Många bra och några dåliga… Jag fick en bra hona efter henne och med henne fick jag en underbar kull: yrkeskullen.

I den kullen uppstod tyvärr ett misstag. Jag uppfattade aldrig att en hane i kullen blev barberare och tog inte på allvar att en hona var lite problem med. Det gick mig förbi. Så jag såg helheten i rosa moln och Brevbärare var då en gud med sitt perfekta temperament (supersocial, flocksmart, superhäng, snäll, nyfiken, orädd, glad - lekte hela livet - och älskade människor). Så när han var gammal gubbe och allt med kullen var rosa moln så var han självklar avelskandidat till många honor, även sin dotter!!!…

Det blev spännande resultat efter honom. En del kullar blev superbra på alla sätt. Några inte. Jag valde att avla vidare på de bästa djuren, oavsett några syskons problem, eftersom de var bättre än stamfadern Iso i allt. Och jag ska avla vidare än lite till, för nu har jag inga enligt mig synliga orala problembeteenden där. Kanske finns det andra uppfödare som har släktingar som har problem med sådant, men som jag skrev tidigare så är det något som de själva är skuld till i sina val av avelsdjur.

Varför var det inte så enkelt med Sockerwadd? Jo, det fanns redan stressrelaterade problem i släkten. Små, obetydliga, men som jag idag undviker.

#53 Jag förstår! Så man kan säga att de små obetydliga problemen du hade förstärktes iom utaveln med Sockervadd.

Jag hade ju två avkommor efter brevbärare. Arinellas Sizzla och Ales Klarinett. De var underbara.. Helt fantastiska. De hade båda stor och härlig människoälskande personlighet med toppenhäng. Men de barberade ju sig och tålde inte andra råttor. De hade väldigt låg stresströskel.

Det låter ju bra att du tycks ha fått ner det i alla fall. Och jag tycker också det är viktigt att vara öppen med det här så att köpare vet att det kan poppa upp igen. Och att man förstår allvaret i det här. Det handlar alltså om råttor som ständigt är stressade i fångenskap. Det är ett allvarligt fel som man inte på något sätt ska ta lätt på.