Råttor är ju lätta att skaffa, de är lätta att producera fler av (nåt som jag inte vill kalla för avel), äter inte riktigt lika mycket som elefanter.. ;)

Kollar man på Råtthjälpens sida så har det omplacerats nästan 200st råttor under 2006, men vem vet hur många fler det är när man räknar med alla andra omplaceringar som sker..
Folk ser speciellt smådjur som en slit-och-slängvara. Djuraffärer rear ut djur och folk impulsköper ett djur som de inte kan ta hand om sen..

Just råttor är ju, som du säger, "häftiga". Dessutom gör ju deras storlek det enkelt att bara skita i dom sen och lämpa över "problemet" på någon annan.. Tyvärr.

Som Ninja säger så beror nog mycket på att de är så lätta att få tag på. I vissa djuraffärer kostar en råtta 10 kr. Då blir det ju lätt att folk impulsköper dem. Läser de sedan inte på om råttor så vet de ju ingenting om dem och sköter dem säkert fel. Och en råtta som sköts fel mår ju dåligt och blir då inget roligt husdjur, alltså tröttnar ägaren.

Men jag tycker ändå att en person som omplacerar tar sitt ansvar för djuren. Personen märker att han/hon inte kan ta bra hand om sitt djur längre och ger djuret ett bättre liv hos någon annan. Så omplacering är ju mycket bättre än tex de som bara släpper ut sina råttor i skogen.

Jag har omplacerat en råtta, för att hon inte kom överrens med mina andra råttor. Hon har det nu jättebra med en ny råttkompis. :)

Det är jättehemskt att det är så..

Jag är en rellativt ny råttägare och kan bara berätta hur jag blivit frälst i dessa små knasiga långsvansar. Det började med att jag tyckte att de lät "häftiga", sunkit jag vet. Jag läste på mycket, blev medlem här innan jag skaffat mina råttisar och frågade mkt. Vissa saker fick mig att tänka efter som det här med lukten, om jag skulle palla den. Men som djurgalen tyckte jag att upplevelsen med att älska, äga och ta hand om ett djur överväger en lukt. Mina katter bajsar och kissar och deras lådor luktar inte direkt mumma efter 2 veckor men inte f*n älskar jag dem mindre för det.. nåväl.

Jag skaffade mina bebisar och till en början undrade jag vad i helsike jag gett mig in på. De var inte alls sådär gosiga och gulliga som jag läst, men så skaffade jag också zooråttor vilket jag ser som ett stort misstag idag, ett misstag som ändå visat sig gått bra. Men ju mer jag upptäckte deras personligheter och ju mer jag upptäckte hur det var att vara råttägare dessto mer älskar jag det!

Idag skulle jag inte kunna leva utan dem. Det är lite av en hobby för mig, precis som katterna. Det är kul att ändra om i buren, pyssla om råttorna, få en puss av Homie, se Jawa utvecklas och bli mindre blyg och njuta av att jag ändå lyckades få en råtta som är framåt och som älskar matte (Homie).

Människor som ser djur, vilket som helst, som en slit och släng vara borde inte få äga dem. Det finns uppfödare (och korkade "vanliga" ägare) inom varje art som omplacerar sina djur för att få plats med nya, då hamnar aveln i första hand och djuren i andra hand och det ogillar jag starkt.

Man skaffar inte ett djur för en stund, för att sedan överge det. Det är levande väsen som ger en så oerhört mkt tillbaka. Vi är skyldiga dem att ge dem den trygghet och det lugn som de behöver. Såklart också kärleken.

Tanten har predikat..

Det händer att uppfödare omplacerar djur som de hade tänkt använda i avel men som inte lämpade sig också. Jag tycker inte att det är fel av uppfödare att sålla bland sina råttor.

Själv har jag omplacerat tre råttor, första för råttans skull, andra för min skull och tredje för råttans och flockens skull. Jag ångrar inte något av besluten men givetvis är det tungt för två av dessa var helt underbara sällskapsråttor.

Jag tycker inte om att man omplacerar råttor för att man har tröttnat. Man ska ju ha tur om de lever i två år ffs!! Allergi eller flytt eller ändrade familjeförhållanden kan jag acceptera.

Jag funderar om det inte är samma sak med alla djur som kostar en mindre peng. Kollar man på blocket så kan man hitta allt. Alla våra katter har varit omplaceringar. Och vi har haft många.

Slit och släng-vara har det blivit. Fy fan.

Tänk att det måste kosta för att människor ska värdera sina små vänner.

Jo, det är ju skillnad på omplacering och omplacering. Nu tänkte jag inte alls på uppfödare för jag omplacerar själv råttor, men annonserar sällan om dem - då jag är mer nogräknad vart de hamnar. Jag omplacerar inte och säljer inte heller djur som jag anser har temperamentsproblem.

Vad gäller allergi och familjeförändringar etc så står det väl det i varje omplaceringsannons. Omplaceras pga

• min pojkvän/bror/syster/mamma/pappa/barn/hund (LOL) är allergisk
• jag är allergisk
• ändrade familjeförhållanden
• tidsbrist
• temperamentsproblem

Aldrig för att någon tröttnat, är det inte konstigt???

Vidare funderingar! Hur ser man till att folk inte tröttnar på sina råttor? Kan man göra någon slags "är du lämplig som råttägare?"-test? Förutom att man måste vara duktig på att städa råttbur, ha råd att gå till veterinären, kunna lite näringslära, lite pysslig, inte pedantisk, inte ha bacillskräck och gärna fantasi… eller???

Grodan

Ja folk skyller gärna på allergi och oftast är det bråttom, så bråttom att råttorna/katterna/hundarna (what so ever) ska avlivas inom ett visst datum. Det är så otroligt fult.

Men man kan tycka mycket om detta, men det som är viktigast är att förhindra att det sker.. Och det är lättare sagt än gjort.

Rått test, en bra ide. Det kanske allra viktigaste för en uppfödare är att kunna läsa människor. Ofta tycker jag man borde kunna sålla agnarna från vetet, men ibland kan det självklart vara svårt. Något man kanske skulle kunna kräva är ett allergitest om inte råttor redan finns i hemmet. Ett sådant test kanske skulle göra att de mer oengagerade skulle tycka det var för "jobbigt" och strunta i det? Ett annat är att inte städa buren på en vecka och låta besökarna lukta på den *fniss* Skämt å sido.. Det gäller nog att prata, prata och prata ännu mer med kommande köpare. För att verkligen förvissa sig om att denne menar allvar och är seriös. Kanske ett erbjudande om att ta tillbaka råttorna om det skulle bli problem, det KAN vara jobbigare att ringa uppfödaren till sin råtta och säga att denne inte kan ha den kvar, jobbigare än att sätta in en annons på blocket om "allergi" och fan o hans moster..

mmm… jag har en sådan hund… *fniss*

jag skulle vilja veta varför folk tröttnar på sina djur! berätta!

jag tröttnade på en kanin en gång, ville avliva den och gick till veterinären med den, men veterinären vägrade avliva ett friskt djur! Och ingen ville ha kaninen… jag bad en jägare om hjälp och han skjöt den!

hm… varför tröttnade jag på kaninen då? oj, det är över 20 år sedan… jag tyckte bara inte om den… en tråkig hona, sur, bråkade med ponnyn (bet henne i mulen å störde henne när hon vilade)… och ingen ville ha kaninen…

Många djuraffärsdjur (haha, lustigt ord) är ju väldigt rädda och nervösa av sig också, vill inte bli hanterade, bits, osv. Kanske är därför nybörjare tröttnar..?

Hundar kan ju bli lite jobbiga om man inte tar hand om de rätt.. Ouppfostrade (eller fel uppfostrade) så kan de bli en riktig plåga, då är det enklast att bli "allergisk" och bli tvungen att göra sig av med den "akut".
Det blir ju lite skillnad mot smådjur, de kan man iaf låsa in i en bur och slänga in lite mat åt ibland.. De är enklare att strunta i. Sen får folk dåligt samvete, alt. vill inte slänga ut mer pengar på ett djur som de inte har nåt nöje av. Det tror jag också är en vanlig orsak till plötslig allergi..

Ja det är ju klart att man skyller på allergi. Man skriver ju inte i en omplacerings annons nått i stil med "min hund är så jobbig så jag orkar inte med den längre kom o köp" lixom. Även om de kanske skulle funka bättre, då vet man det. Ibland kan man undra, "jaha vad är det för fel på den här hunden då eftersom den måste bort så fort och är så billig?" Det är ju samma med alla djur, nästan ärligare att säga att man helt enkelt inte tycker att det är roligt, även om det kanske inte låter bra.

Jag tycker ju att det idealiska ägandet är när man tycker om sitt djur ju mer man lär känna det.

Visst har man svackor i sitt djurägande, men då kan man ju be om hjälp. Alt. lära sig mer om djurets skötsel så att det blir roligt igen. Om man misslyckas med en hund är det ofta för att man inte har tillräckligt med kunskap, idéer om lämpliga åtgärder el bara är fast i en kamp/gnällfas.

Anledningen till att folk tröttnar tror jag är att man inte läser på tillräckligt innan man köper djur. Då kan man ju inte så mycket om djuret och det blir ju inte lika roligt + att man då ofta sköter djuret fel och då sitter djuret mest i buren coh mår dåligt och är då inget roligt husdjur. Alltså tröttnar man. I nästan alla fall där ägaren tröttnat på sina djur så tror jag att det beror på brist på kunskap.

När barn har djur och tröttnar så kan det nog bero på att föräldrarna antingen ger barnet för mycket ansvar för djuret så det blir jobbigt, eller att de "skämmer bort" barnet och låter barnet tröttna och sedan köper nya djur istället. Då lär sig ju barnet att om han/hon tröttnar så får han/hon ändå ett nytt, roligare djur.

Jag har själv tröttnat på kaniner när jag var liten. Det berodde säkert på att jag inte visste så mycket om dem så det blev tråkigt.

Jag tror det har lite att göra med att det inte var som man hade förväntat sig oxå. Även om man kanske läst på mycket om djuret och så, kanske man hade förhoppningar på djuret som lixom aldrig slog in.

men jag vet inte, jag har nog aldrig tröttnat på ett djur. jag älskar alla djur. klart man har tyckt att det varit lite besvärligt ibland, men jag skulle inte vilja lämna dom ifrån mig.

Jag tror att djuret kanske inte uppfyllt förväntningarna man hade på det och då tröttnar man. Men då har man någonstans missuppfattat djurägandet..

Jag kämpar med mina djur, som min perser Sandor. Han har aldrig riktigt tyckt om mig och har mest kommit och gosat med mig när han inte har någon annan att välja på. Vår rellation var väldigt dålig. Men så efter dessa 6 v jag varit borta är han en "ny" katt. Anledningen till att han ogillat mig är att jag varit den som varit tvungen att tampas med hans päls. Nu skiter jag i den och låter veterinären ta hand om den när det är dags. Sandors och min relation är helt annorlunda idag. Vi har kämpat tillsammans. Ett tag funderade jag på att omplacera honom, idag är jag glad att jag aldrig gjorde det!

Vad jag vill komma till är att om detta varit min första katt hade jag nog dragit öronen åt mig och blivit "allergisk". Men tack vare min erfarenhet av katter så har jag stått ut, kämpat och försökt lösa vårat problem. Jag har fått lön för mödan.

Djurägandet är både roligt, tufft, jobbigt, underbart och det bästa som finns. Det är upp och nedgångar hela tiden. Men man måste ALLTID komma ihåg att man har ett ansvar för det liv man tagit sig an. De flesta inser det, andra inte.

Zimzon: Det du sa om barnen, jag skulle ju köpt en råtta från en familj vars barn tröttnat. Dagen då jag ska hämta honom från dem får jag ett mail att hennes son var helt förtvivlad och de kunde inte ge bort honom. Nehe, men råttan då liksom.. Jag avskyr föräldrar som daltar med sina ungar på det viset. Vissa verkar inte förstå att det är levande väsen det handlar om, med känslor precis som vi..

Det är ett svårt problem att tackla. Tror det handlar mkt om att ge information och för uppfödare att försöka sålla agnarna från vetet. Seriösa uppfödare hjälper till med statusen hos djuren.. Ni gör ett bra jobb :))

Jag tycker mer om djuren jag har lärt känna.. Det är väl när man inte bryr sig om att göra det som man tröttnar.

Djur berikar mer ju mer man älskar dem!!

Utan forum och utställningar vet jag inte om jag hade tyckt att det var lika kul. Att jämföra mig med andra råttägare sporrar mig att ta hand om mina på ett bättre sätt. Missförstå mig rätt för jag älskar mina djur.

Jag läste nyss en annons på Blocket där dom sålde en guldhamster för att dom nyss hade köpt en dvärghamster och "inte hade plats med två burar".

Hahahah, det var det sämsta jag någonsin hört. Som att man inte planerade plats för dem innan då, liksom? Och hur mycket plats tar en hamsterbur? *Förvirrad*

Slit och släng - det är en trend i dagens samhälle. Det gäller tyvärr inte bara kläder eller heminredning, utan också husdjur i alla storlekar och varianter. Jag tror att det är den brutala och enkla förklaringen/anledningen till att folk försöker göra sig av med sina husdjur med den ena ursäkten sämre än den andra.

#16: Vadå, byta ut husdjuren? Det är väl inget fel i det? *IRONI*
Undrar hur länge det dröjer innan personen i fråga tröttnar på guldhamstern.

vilken dåre, byta ut en hamster mot en annan… HAMSTER!!!

#19, den nya var ju en mindre variant.. ;) sedan lever ju hamstrar inte så länge, så vafan, bara onödigt att omplacera, om man frågar mig. Har själv haft en guldhamster, och fy vad tråkig han var, råttor är mycket bättre.. ;D och nu gled jag ifrån ämnet lite..

#16 Det låter nästan som en familj jag känner. De kanske ska sälja/avliva sin katt för att den inte accepterar hunden de köpte för ett tag sedan. :/

Har vänner som har avlivat sina katter som har varit jättegoa för att de ska flytta till lägenhet där katten inte får gå ut. Man tänker att det borde finnas alternativ. Kanske bo på nedersta våningen eller ordna kattstege eller omplacera till vänner, bekanta eller släktingar.. Eller nåt..

Men avliva friska, goa och fullt fungerande djur?

Jag säger som jag tycker i sådana fall. Och skaffar mig ovänner.

Har en kompis som äger en kanin som sitter i buren och vaggar fram och tillbaka. Hon har haft den i 5 år och aldrig i princip tagit ut den pga att hon blev allergisk.

Den är som paralyserad. Den får jättedåligt foder och tappar päls. Jag har känt på den att det inte känns helt rätt med skuldrorna. Det känns som att han inte kan röra sig ordentligt. I det här fallet har jag rått henne att avliva honom men det tar sån tid att verkligen göra det, verkar det som!

#22 Ja, när djuren lider ska de få somna in. Men det är jobbigt att behöva ta sådana beslut. Tyvärr går det ut över djuren - så man måste sätta sig över obehagskänslan. Förresten går det ju tydligen bra att plåga kaninen i en liten bur, så då borde det ju inte vara så svårt att åka till veterinären heller. Eller?

Katter är verkligen ett djur som folk ser som slit och släng vara. De lämnas på sommarstugor och hamnar hos katthemmen till hösten, dör eller fortsätter producera fler katter som i sin tur går samma väg som sina föräldrar och allt detta gör att katten får fruktansvärt dålig status.

När djur bara kostar en hundralapp eller mindre blir följden katastrof. Jag tror många bara gör och sen visar det sig att det lilla djuret kräver saker, har sönder saker, äter, bajsar och kissar. Då blir det jobbigt helt plötsligt och orkar man inte ta sig den tiden och ansträngningen att omplacera det så avlivar man (på något sätt, har hört många skräckhistorier) eller så överger man bara.

Cirkeln sluts ständigt.

Saker man kan göra för att förhindra: Höj priset på djur. Anställa folk som KAN i djuraffärer, sålla agnarna från vetet. Katthem och övriga organisationer som hjälper djur bör inte ta sig vatten över huvudet (inga namn nämnda..), de bör bidra till att höja kattens och andra djurs status genom att agera på ett bra sätt.

Jag tycker råtthjälpen verkar bra och seriösa. Keep up the good work!

Ja, jag tycker också att det borde ställas högre krav på avelsrättigeheter. Hur kan man få låta sina djur få ungar på ungar utan några som helst förkunskaper eller ansvar för ungarna som man sätter till världen?

Men det är väl svårt att upprätthålla såna regler antar jag. Och så finns det nog för lite intresse för djurens rättigheter.

Men jag vet dom som har tagit bort katten, hellre än att omplacera den för att dom inte vill att den ska hamna hos några främlingar. Jag förstår väl tanken.. Men samtidigt inte alls. Jag skulle aldrig någonsin omplacera mina djur. Mina föräldrar har en orolig honkatt som är känslig för det mesta. Mest av att vara själv. Så dom tog en till katt från katthemmet trots att vi visste att hon hade svårt att acceptera andra djur. Men då fanns alltid en reservplan. Skulle det inte gå så skulle jag ta hand om den nya katten. Men nu går det ju bra..

Samma sak gäller mig om jag skaffar möss eller råttor eller vad det nu blir. OM vi flyttar isär så har vi kommit överens om att han ska ta hand om djuren tills jag hittar en ny lägenhet. I värsta fall får jag ta hem dem till mamma, trots att vi har världens värsta rovdjur där hemma..;).. Då får man stänga in dom och grejer. Det funkar ju tillfälligt.. Men man måste tänka längre än näsan..

#25 vilket rovdjur är det då? jag har två rovdjur, men de äter annan mat än mina långsvansingar…

Denna text är min egen och finns även under tråden "Seriöst".

Tycker dock att den även passar här inne:

Oj vad detta ämne var kännsligt för många. Och det är inte så konstigt egentligen.

När man har förmågan att älska och vörda om familjen, vare sig det är i mänsklig form eller ett djur, så hamnar vi ALLA TILLMANNS i försvarspossition på ett mer eller mindre framträdande sätt.

Jag tror också att vi inbitna djurägare har lättare till emotionell reaktion och omtanke för händelser vi inte har full kontroll över. Ser vi nått som vi inte får en helhetstbild av, så reagerar vi ofta negativt.

Själv vet jag av erfarenhet att man lätt kan överreagera. Helt i onödan. Jag hamnade själv en gång i en mycket jobbig situation. Jag hade ägt och fött upp några kullar av marsvin för några år sedan. Helt plötsligt blev en av mina söner sämre och sämre… Tillslut insåg jag att jag var tvungen att låta allergitesta honom. Det visade sig att han var MYCKET allergisk mot marsvin. Jag var då tvungen att omplacera det enda marsvinet jag då hade kvar vid det tillfället.

Jag annonserade i Blocket. Berättade att omplaceringen berodde på allergi i familjen. Vårat marsvin var då ca 2 år gammalt. Inte en enda som ringde eller skrev ett mail var intresserad av att villja ta hand om honom. Dom ville bara ifrågasätta varför vi inte hade märkt av sonens allergi låååångt tidigare… Dom verkade ha rätten att få veta hela familjen sätt att tänka, känna och agera. Dessutom verkade det som om dom hade rätten att ifrågasätta trovärdigheten i våran "historia" och dömma ut oss efter det.

Det kändes så fruktansvärt kränkade att bli ifrågasatt. Det kändes som om de som hörde av sig inte trodde att man bara kan utveckla allergi efter så många år…

En tyst tankeställare: Var jag som säljare/omplacerare tvungen att ingående inför alla som då hörde av sig på ett eller annat vis åter igen förklara det som jag redan skrivit i annonsen. Då de som hörde av sig uppenbarligen inte var ett dugg intresserad att vilja hjälpa oss på något vis?

Kan dock meddela att mitt marsvin (Milton) sedan i sommras bor på en bondgård. Och där har han det så himla bra i sin nya familj. Men INTE tack vare blocket. Utan tack vare en av mina äldsta söners vänner. 

Summering: Många är vi som bryr oss om varandra. Men har vi inget konstruktivt att komma med, så bör vi låta andra som verkligen har hjälp att ge, ta hand om den saken.

Var vänliga med varandra så har ni mer att vinna på det i längden!

Jag anser att det borde finnas ett slags djurägare test, inget stort och vräkigt, men ändå något som gör att man måste tänka till. Så borde det vara ett grundpris för de djur man säljer för alla tänker på pengarna, sorgligt nog inte alltid på djuren. För att få ändring krävs det att man ger människor som vill köpa djur tankeställare. Har bekanta med två hundar som får gå ut och gå MAX en gång om dan, annars släpper de bara ut dem på tomten tre minuter. Den ena hunden har fullt med klet i ögonen och har nu blivit blind vad jag tror(ögonen är vita som starr eller vad det heter), han har en stor vätskefylld knöl stor som en halv tennisboll i nacken. Båda hundarna har alltid små tovor här och där och en gånmg när jag var där då han inte var helt vit i ögonen så var kletet så mycket att ögonen inte syntes för pälsen och kletet satt ihop över ögonen! Jag har sagt åt dom på försiktigt sett att de borde ta honom till veterinären(som jag tror kommer säga att de bör avliva honom för han är gammal och hör dåligt och stel i kroppen eftersom han inte fått röra sig ordentligt). De här människorna anser att vätskan i knölarna är ofarliga och vad gäller ögonen så fick han faktiskt ögondroppar för nått år sen. Men hallå! Hur skönt är det att gå med en stor knöl(och flera mindre) i nacken?! Åk och töm den då om det ändå är ofarligt! De har flertalet katter och min syster fick nyligen ta över deras undulat som aldrig vart ute som ena tjejen skaffade och tröttnade på efter 3 VECKOR! Den var väl inte vad hon trott den skulle vara. Då säger jag såhär att självklart finns det folk som har/inte har anledning till omplacering, men de som inte kan tänka sig det för djurens skull, utan bara ska HA OCH HA OCH HA!?! Vart går gränsen, jag tycker så synd om den där hunden som jag känt i tio år och som får lida så för att de tröttnat(eller de harväl adrig riktigt haft lusten)… Och en ännu större fråga, vad har vi för rätt att dömma och VAD KAN VI GÖRA? Jag skulle aldrig ha mod att gå fram till en person och säga: Du tar inte hand om ditt djur! Eller får man det, när bör man kontakta någon? Vart finns hjälpen?

Jag vet inte hur det är för er, men när jag ser ett djur lida, även om det bara är lite så värker det i själen…

r8farmor har rätt, vi borde göra något åt det, men vad? Vad kan VI göra?