Måste man avliva dom, då frågar dom på kliniken om dom ska ta hand om djuret åt en (i alla fall här). Annars tar man hem den och gör vad man nu hade tänkt sig..

När en råtta dör hos mig så har jag knappt hjärta till att begrava dom/kasta dom i soporna/ lägga dom i skogen ja vad man nu väljer att göra.. När Hugo, den första råttan som gick bort för mig blev jag väldigt förvirrad. Det var i våras, då var jag 17 år. innan det hade inte ett djur gått bort för mig sen 5 år tillbaka, då tog mamma och pappa hand om det precis som för dig. Men då ville jag bestämma själv lite, men jag fick inte vänta för länge tyckte pappa så jag bestämde mig för att begrava honom i skogen mitt emot mitt hus.

När min andra råtta, Zingo dog nu i höstas. Så var jag hemma själv med min lilla syster. Mamma och pappa jobbade sent. Så jag fick ju lite smått panik när jag var helt ensam. Jag sprang runt med honom här hemma i famnen och pratade med honom och grät i timmar. Min lillasyster måste ju trott att jag var helt hjärnskadad. Hon är bara 9 år gammal, men tillslut sa hon till mig att jag inte kan göra så. Att det är fel. Då insåg jag att jag har en väldigt klok lillasyster, mycket klokare än vad jag var när jag var i den åldern. Så vi gick tillsammans upp till skogen med en bukett vi plockat ihop ifrån mammas alla blommor i huset (Jag kan ju säga att hon inte blev så glad när hon hittade sina blommor helt plundrade på dom finaste blommorna, men förstod mycket väl varför vi gjorde så). Vi gick upp till samma ställe där vi begravde Hugo. Innan hade jag läst här att det var någon som la sina råttor i skogen och lät naturen ha sin gång. 
Jag bestämde mig för att det var de rätta. Zingo var en väldigt jordnära råtta som verkligen älskade livet! Han njöt av varje dag han var i livet, det märktes..
Där av mitt val..

Men mitt i natten vaknar jag av ett ryck och får otroliga skuldkänslor för vad jag gjort. jag visste att det inte var något fel med det, men något sa till mig att jag måste hämta honom. Jag drog på mig kläder, hämtade en ficklampa och sprang upp till skogen och hämtade honom. Väl uppe på mitt rum så inser jag hur kall och blöt han var, det regnade ute. jag hämtade en filt och handdukar och torkade honom. Precis så som han älskade att bli torkad efter ett bad. När han blivit torr (efter en timme) så fattar jag ju att jag bara är dum. Jag måste begrava honom om jag inte klarar av att bara lägga honom där. Så jag klafsade ut igen i regnet utrustad med fler ficklampor och en spade denna gång. Jag kan ju säga att det inte var det tryggaste jag gjort. Det var kolmörkt och jag är väldigt mörkrädd av mig. Men jag gjorde det för honom. När jag var klar så stod jag där en liten stund och var verkligen inte redo att ta farväl av honom. Jag stod där väldigt länge, jag hade stått där ända till morgonen utan att märka av det.
Men natten efter kunde jag i alla fall sova gott och visste  att Zingo hade det bra där han var.

Så, jag kan ju säga att det inte är alls lätt när en kär vän går bort.. Men man får göra det som känns bäst. Vill man frysa ner djuret tills det är vår, så gör man det. Slänger man dom i soporna, så gör man det(det är ju bara ett ''skal'' kvar). Så det är upp till dig vad du vill göra med din vän när den dör.

chade: Väldigt , sorglig, söt historia om du och din vän, vackert!

Jag håller med, det är ju bara ett skal kvar även om det ser ut som sin bästa vän och man inte kan med att slänga de i soporna så får man även tänka att det är bara skalet kvar…

Men det är ju så svårt med det där praktiska! :( Speciellt om man som jag bor mitt in i en stad. Det blir så konstigt att sätta sig på bussen med sin döda vän, ta en sväng via Bauhaus för att köpa en spade och sedan åka så långt bort som möjligt till nån liten skogsdunge… Sen skulle nog jag vilja ha en grav att besöka också. Men det är kanske för att vi alltid haft gravar åt våra hundar. Kanske behöver man inte det. Jag vet inte. Det tar ju ändå ett tag innan man får ordnat med gravplats vid en djurgravgård… Usch, vill inte tänka på det där… men det vore nog bra att vara förberedd så man inte behöver pilla med allt sådant när det väl händer.

jag bor i dalarna i en lägenhet, och skulle inte kunna begrava mina råttor här utanför eftersom jag förmodligen kommer flytta en dag och jag vill kunna hälsa på gravarna, så jag har begravt mina råttor i rabatten hos min farmor i Sthlm för jag vet att hon kommer bo där livet ut och ta hand om deras grav och då har jag också förhoppningsvis många år där jag kan besöka dom på en gemensam plats.

det va det rätta för mig, och min första råtta åkte jag ner i bil 3 timmar samma dag som älsklingen dog bara för att begrava henne hos farmor, men varje månad när jag e nere hos farmor, så e jag så otroligt glad att jag kan se deras plats och sätta dit lite favvogodis och blommor för dom va mitt allt.

men alla har ju inte den turen att kunna göra så, och alla måste ju få göra det som känns bäst.

när jag fick ta bort min första råtta pga att han blev för aggresiv för att jag skulle kunna hantera honom. Han attackerade utan att varna. Jag var helt ensam hemma och pappa skulle inte komma hem förens om någon vecka typ. Och jag kunde helt enkelt inte ha kvar honom för han gav sig ju på sin burkamrat med. Så jag ville bara få det gjort istället för att sitta och våndas och veta att jag mår ådligt utav det, han mådde dåligt utav det och hans burkamrat mådde dåligt utav det. Så det var ju bara att ta transporten och knalla bort till veterinär stationen. En station jag gärna inte skulle vilja gå till igen för dom kändes så kalla där och total ignorerade en person som kämpade för livet att inte sitta och spruta tårar utan tala normalt. Än mer kallt kändes det ju när veterinär jäkeln gick och moppade å sa "Ja det här tar bara en liten stund till". Då jag satt utan för och väntade. Har aldrig gjort så ont i mitt liv. Pga att jag varit så pass liten vad de gäller djur som gått bort att det inte varit mitt ansvar utan mina föräldrars och dom tagit hand om det. Så samtidigt kanske nyttigt för mig att ta saken i egna händer. Men det som gick mig emot var att jag inte kunde göra något fint för honom efter. Jag bor mitt i ett åkerlandskap. Och närmaste skog ligger ett par km bort. Och jag vägrade att linda in honom i handukar och lägga honom i en låda för att lägga honom i min moped för att puttra ut till närmaste skog. Det kändes mer vanärande än hedrande mot honom. Så jag fick låta veterinär stationen ta hand om honom åt mig. På ett sätt skönt att jag kom hem igen till min stackars ensam råtta vid tillfället då. Men samtidigt kan jag än idag känna då vi alltid begravit våra egna djur att jag önskade att jag kunde begrava honom vid mina andra djur. Det är så vi alltid gjort här i vår familj. vi begraver våra egna. Men nu gick ju inte det pga att jag har bara moped och är inte riktigt säker heller vart närmaste skog finns, jag vet vart det finns men betvivlar att det är det närmaste. Så det kändes som det mest rättvisa då.