Beklagar sorgen. Rip Lëo :(. Jag har inte skaffat några råttor änn men dom är påväg. Men det du skrev fick mej och fundera lite. Men eftersom jag har hafft hamster och möss så länge jag kan minnas så vet jag att jag kan fästa mej reält vid dom. Och dom är också kortlivade. Men råttor ska vara ännu mer persoliga. Som sagt Beklagar sorgen för din lille vän

jag vet att det är jobbigt när jag var fem så hade jag en hamster som hette snutten hon fick vi avliva, nar jag vart sex fick jag två möss, molly och ceccilia sedan dem fickvi också avliva, sedan fick jag en aldeles egen hamster, pelle han dog när jag haft honom i tre månader, så jag vet hur det känns. jag beklagar sorgen!

Bellona, jag förstår precis vad du menar! Jag går runt och känner samma sak just nu. Orkar jag verkligen känslomässigt investera i fler gosklumpar? Det är så trist att våra råttor "räcker" så kort tid. Samtidigt får vi ju inse att DERAS liv har blivit långt (ur ett råttperspektiv).

När jag var hos veterinären i våras för att ta bort en sjuk råtta så sa veterinären som så här: Råttor är otroligt mysiga och sociala djur, i samma kalliber som hundar egentligen. Men, sa hon, de har inte blivit så populära och det beror nog delvis på deras korta livslängd. Folk orkar inte investera sina känslor i så kortlivade små djur. Jag tror att det ligger en hel del i det hon sa.

Samtidigt kan ja ju se att vi i familjen får väldigt mycket utdelning för det vi investerar i våra råttor. Ungarna pysslar och gosar med dem varje dag, vid flera olika tillfällen. För oss har det varit maximal utdelning och massor med sorger och bedrövelser. Men ungarna vill hela tiden att vi "fyller på" med nya små individer. Alla är olika och vi får ta del av massor med hyss och mys.

Såååå, det är nog värt det i alla fall???!!!

MASSA KRAMAR! Sov gott Leo..

Jag tänker på er..

Sov gott leo !

Sov gott Leo, du träffar dina vänner i Nangijala där ni springer runt och har kul. Jag vet att du tänker på matte ibland och tittar ner på henne från ditt moln.

tack!

jo jag försöker tänka på det utbyte man får av råttorna under tiden de lever men ibland känns det svårt. speciellt när många går bort under en kort tid varav en verkligen var min lilla bebis. Satt och tittade på alla som gått bort och hjärtat värker. de försvinner alldeles för snabbt. Men när man kommer in i rummet och alla råttor kommer och springer och kastar sig mot gallret för att de vill ut och gosa med en och då blir man påmind om varför man älskar dem och är villig att stå ut med alla nackdelar det innebär. dte känns motigt men hur illa det än känns så tror jag inte att jag är redo att ge upp vad de ger en ännu :)

Hu. Sitter här och gråter. Jag kan bara instämma i att saknade värker i hela kroppen och saknaden kryper på en. Men jag känner ändå att jag aldrig kommer kunna ge upp att ge små råttsjälar ett bra och spännande liv. Den där nosen och förväntan att burdörren skall öppnas så att just "lilla jag" får komma ut och busa och gosa med matte… Nä… jag tar smärtan för att få glädjen!! men visst varje gång någon lämnar mig så slits hjärtat i bitar….