Jag kan inviga tråden då.

Om vi börjar med min härliga hona Arwen (du vet Nicciz ^^). Hon blev mamma ganska sent för att vara i Finland. Men både dräktigheten och födseln gick som en glans. Hon var lite småsur de sista dagarna innan beräknad födsel, och tyckte det var extremt tråkigt i mammaburen. Hon var genast vid luckan om man var nära buren, tom några timmar innan hon födde. Hon är en social råtta.
Jag kollade bebisarna samma dag de föddes (hon födde på dagen o jag kollade på kvällen), räknade dem o kollade så alla hade mjölkband. Klämde också på Arwens mage för att kolla så det inte var kvar nått i magen. Hon var med på allt och verkade lita på mig så att jag inte gjorde nåt med hennes bebisar. Hon skötte dem exemplariskt från de att de föddes till det att jag särade på könen. Varför jag tyckte hon var så extra underbar var för att hon gick med på allt utan att stressa upp sig och uppfostrade ungarna lugnt och sansat.

Den andra honan som blev mamma en dag innan Arwen är Mango. Hon var i era ögon ganska ung, men som sagt blir honorna mammor vid 5 månader här. Hon skötte sig också jättebra i början, jag fick pilla o kolla på bebisarna redan samma kväll utan att hon stressade upp sig. När hon sedan verkade få svårigheter att mata alla o jag skulle stödmata några så tog hon det med ro också. Vet dock inte varför men 4 ungar försvann under den första veckan. Jag personligen tror det var naturens gång eftersom jag inte hittade några spår av dem. Hon var en lugn mamma hela vägen igenom även om hon verkade bli lite stressad när jag så ofta kom och plockade upp de som skulle stödmatas. Tycker hon var duktig och hon tog väl hand om de som blev kvar.

Den honan som har ungar för tillfället är Bella. Henne är jag inte riktigt nöjd med.. Hon var en riktig bitch dagarna innan födsel, och var riktigt sur mellan varven. Det kanske berodde på hennes viktuppgång (runt 160 gram) och att hon kände sig handikappad pga magen. Jag accepterade beteendet eftersom hon aldrig hade i åtanke att bita i ordets dess bemärkelse, utan visade mest att hon ville vara ifred. Jag fick dock ändå väga henne och pilla på henn utan problem. Födseln tog ganska länge, och 3 var dödfödda. Hon verkade inte förstå först varför de inte diade och pep men jag lät henne ta den tid hon behövde innan jag tog bort dem.
Jag är inte riktigt nöjd med hur hon har varit som mamma.. Jag personligen tycker hon varit lite väl stirrig, har knyckt sig när man öppnar luckan och ska grejja nåt i buren. Och så höll hon på och delade upp ungarna i början. Inget jag tyckte om. Nu så är hon ganska beskyddande över ungarna o vaktar nogrannt på dem om man sätter in handen o grejjar nåt där. Hon kommer med fart mot handen som för att fösa bort den, dock har detta beteende försvunnit lite den senaste veckan.
Men ja, helt nöjd med henne är jag inte. Lite väl stirrig, stressad och beskyddande har hon varit.

Vad jag försöker komma fram till är att jag tycker det är acceptabelt att mamman vaktar sina bebisar i början, men efter att de öppnat ögonen och börjar gå omkring så vill jag att mamman ska tagga ner. Och så gillar jag heller inte att mamman är för stirrig. Att man hela tiden måste vara på sin vakt..

Berits mamma Cholaoo visade bara "vaktbeteende" en gång nån dag innan innan hon skulle föda, och det var när jag grejade runt i buren och hon kastade sig lite mot min hand som om hon tänkte bita.

Annars gjorde hon ingeting under hela deras uppväxt. Däremot eftersom det var min första kull och jag själv kände mig lite osäker så kändes det lite "läskigt" att lyfta på huset och ta upp henne, men hon gjorde aldrig något, utan det var snarare jag som var otroligt försiktig och nervös :P

Sen var ju detta en speciell kull eftersom Cholaoo mådde så dåligt i stort sett hela bebisarnas uppväxt, hon hade inte så mycket ork.. Men trots att hon hade otroligt ont och värkar flera veckor efter födseln tog hon hand om ungarna exemplariskt, och försökte aldrig bita mig, jag kunde alltid hantera henne och bebisarna.

Men nej de ska ju inte vakta så mycket att de bits och man inte får komma nära bebisarna, det skulle jag inte heller acceptera och skulle defintivt informera om. Däremot att de kollar sina bebisar och är lite uppmärksamma och har koll det är ju rätt klart.

Jag tycker inte det är ett så bra beteende att vara för vaktig. Visst är alla mammor lite vaktiga mot sina små. Men de ska ändå aldrig attackera och bita hål.
Jag brukar kunna få hålla på ifrån dag ett men senare så har det hänt att jag blivit lite naffsad när jag har hållt på för mycket. Då sägger mamman mer till att du är det nog.
Sedan om det varit strul med en vaktig mamma så tycker jag att det är viktigt att köpare vet om det. Då är det ju nått fel i linjen som kan dyka upp senare. Speciellt där det avlas vidare att man tänker på det när man väljer partnet. Jag tycker inte det är acceptabelt att en mamma biter hål eller attackerar sin ägare om man nu inte skapar en onödig stress med att städa buren från dag ett osv.

Mmm, nu får jag fundera på hur jag skriver.

De två mammor jag haft som varit (över)beskyddande har båda haft besvärlig bakgrund. Bakgrund i leverne märkväl. Dvs bott taskigt etc.

Jag tycker inte det är konstigt i det fallet att modersinstinkten att skydda tar över, även mot mig.

Den jag själv fött från början till slut däremot, den bör, är och skall vara tillitsfull nog att se mig som hjälpsam och bra för valparna.

Men i grund och botten är jag nog mer intresserad av en mor som bryr sig om sina ungar ordentligt.

#4 jo man får ju tänka lite på hur länge man haft råttorna. hur trygga de är hos en innan kullen. hur de bott innan och hur länge de är vaktiga. under hela tiden eller bara början.

Nu har vi haft hela baletten i sängen. Maja var så lugn så. Strosade runt och ville äta i fred. "Ni är ju här, ni tar hand om ungarna och jag äter, I Fred, tack så väldigt mycket…"

#5 Varför då egentligen ;P en trygg råtta är en trygg råtta :) Vacker har bott hos mig i knappa fyra veckor och har bott i vidriga förhållanden innan där den enda mänskliga kontakten varit ett lyft i svansen i och ur labburen vid rengöring.

Playlistarnas mamma var parad in på tionde dygnet när hon flyttade till mig och det var heller inga problem med henne. Då hade hon flyttat från sin uppfödare precis till en annan, blivit parad och sen flyttade hon till mig. Med dessa erfarenheter och så några till vågar jag säga att vi har för låga krav ;P

Jag accepterar om mamman kanske är lite vaksam en vecka efter att ungarna fötts.

Men för mig för en helt perfekt mamma så ska jag kunna rota hur mycket jag vill bland ungarna samma dag som de fötts och sånt. Hon ska vara lugn när jag kommer till buren och ska pilla, ska acceptera att andra kommer och synar och sträcker ner handen och klappar och man ska kunna ta upp mamman när som helst. Hon ska vara avslappnad när hon diar ungarna att även om jag öppnar buren kan hon välja att bli lugnt med bebisarna utan att stressa till luckan för att kolla vem det är eller vad som händer. Man ska kunna ha bebisarna hos sig och mamman ska inte stressa ihjäl sig och försöka bära bort ungarna det första hon gör utan ska kunna känna att jag hjälper till med bebisarna. Lugn och harmonisk liksom, man ska kunna se på honan när hon har ungar att hon inger ett lugn, jag tror det är vitkigt att bebisarna får en så trygg uppväxt med en trygg mamma. =)

Honan jag har kull på nu är ju bara helt exemplarisk som mamma, hon ligger på rygg och sover, kan ligga bebisar uppe på hennes mage också och jag öppnar buren och hon vaknar men hon ligger kvar på ryggen och de ungarna som är på henne får dia klart innan hon reser på sig och jag får lov att plocka på dem och klappa på dem och så, hon ligger fortfarande kvar och myser, knastrar och är helt underbart harmonisk. Detta är lugnt den bästa mamman sedan min första kull jag hade. Från dag ett har hon accepterat läget FULLT, jag var och plockade väldigt mycket i början då hennes mjölkproduktion var seg igång, och det är det enda minus på henne jag kan hitta som mamma att hennes mjölk tog lite tid och var ojämn de två tre första dagarna, men nu är hon sprängfylld istället. Jag sätter in mat till henne och bebisarna och låter luckan vara öppen ganska mycket när jag är hemma till bebisburen, då går hon en runda och kollar läget och är jag i närheten kommer hon och hälsar och jag plockar upp henne, helt avslappnad är hon med jättegott häng, hennes häng har verkligen bättrats på sedan ungarna föddes, och jag pussar magen på henne, pussar nosen, huvudet och pratar med henne. Sedan sitter vi och myser, sen kan hon upptäcka omgivningen lite sen lagom till bebisarna busat klart går hon in i buren och de jagar fatt på matmaskinen sen lägger hon sig på rygg så de ska äta eller så ställer hon sig på kanten över den runda stora matskålen med Torrfoder, den skålen är som bäst när den inte är helt full för då får alla ungarna ännu plats där i och hon står över skålen så de kan dia henne.
Ja jag älskar denna honans roll som mamma, det bästa än så länge. Och hittar jag en hane som kan passa henne för ännu en kull så skulle jag inte tveka en enda sekund på att ta en andra kull på henne.

Annars över lag så har någon kunnat varit småtjurig i början, alla utom en som snittade upp handflatan på mig har varit bra mammor.. hennes första kull var hon lugn iofs, lite småstressad om hon var ifrån bebisarna för länge, men andra kullen.. tjoff sa det och min handflata fick tejpas ihop! Pissade blod kan jag tillägga och det var INTE mysigt, handen svullnade upp enormt mycket och gick på värktabletter några dagar där ja. 

Väldigt bra tråd.. detta är nåt jag ska skriva under övrigt hos de honor som haft kull på min hemsida också.. faktiskt, det är ju väldigt viktigt. För det är här råttungarnas liv börjar deras uppfostran beror mycket på hur deras mamma är som mor till dem i början.

Intressant tråd. Speciellt för mig som ännu inte har haft min första kull..

Jag funderar över hur mycket miljöpåverkan det är som lägger grund för ungarnas framtida psykiska välmående under den här tiden. Jag tror den är enorm! Och mamma är ju den viktigaste nämnaren i deras miljö de första veckorna.

Har man en mamma med toppengener som blivit misshandlad sina 6 månader innan kullen så talar ju mycket för att hon inte kommer att fixa kullen hundraprocentigt. Precis som med människor.

Så det är väl klart att det kan finnas olika saker som påverkar hur bra mamma råttan är om hon har haft ett tryggt liv innan. Så det är inte enbart hennes genetiska grund som gör det. Det bör helt klart tas med i beräkningarna, tycker jag. Men mina funderingar är varför man parar en hona som inte mår bra?

I och för sig kanske man har en råtta som verkar superharmonisk och som blir skitstressig när hon har första kullen. Då kan man inte veta.

Men jag undrar.. Om de blir så extremt stressiga av att ha kullen borde man väl ha sett något tecken innan? Eller, hur är det med det? Jag vet j inte, har aldrig haft kullar.

Sen finns det ju såna råttor som är extremt stresståliga och som tar hand om varandra i alla lägen, precis som med människor. Alla människor blir inte misshandlare för att de har haft en misshandlad far, t.ex. Sorry för jämförelserna med människor, det blir ju inte riktigt samma sak. Vill bara poängtera att vi alla fungerar olika vid stress och så även djur. Men djuren lever i en sån stressfylld miljö egentligen. Alltså, de bor ju inlåsta och med rovdjur! Så de måste vara stresståliga och harmoniska i den miljön, annars mår de inte bra i fångenskap över huvudtaget.

De ska inte se oss som rovdjur.

Men det är min åsikt. Därför bör man i så hög mån som möjligt försöka selektera efter stresstålighet. Inte bara för vår skull utan även för råttornas. Det är mycket som kan bubbla på insidan som vi inte vet något om. Och det dyker ju oftast upp vid stress, t.ex. när de får sin första kull. En hona som är harmonisk i alla lägen, även när hon har bebisar, visar att hon inte lätt stressar upp sig och alltså mår bra att leva med människor.

Sen som sagt, måste det ju finnas många andra tecken på att honan är stressad än att hon bits och vaktar som man också bör ta med i stressbarometern.

Min hona som jag har nu, Bella, så hon vart stressad i början och var inte helt nöjd när man petade på bebisarna eller i boet. Det hade jag dock inte sett några tecken på innan. Det vore ju jättebra om man kunde se in i framtiden och förutspå hur honan kommer bli när hon får sina bebisar. För Bella har verkligen varit en underbar råtta från dag ett! Hon har aldrig visat stress på utställningar, resor, nya saker eller liknande.

Efter att hon parats var hon jättelugn och go, inga tecken på nåt. Det var de sista dagarna innan beräknad tid som hon blev en bitch, hon godkände inte att nån annan än jag pillade med henne. När bebbarna föddes vart hon också lite stressad och vaktig av sig, gick mot handen som för att bita, men hon har aldrig, inte en enda gång, tagit i och ens velat bita! Det tycker jag visar ganska mycket att hon bryr sig om sina ungar men inte på ett sånt vis att hon skulle vilja skada oss människor. Hade hon varit för vaktig och stressad hade hon nog bitit vilket hon inte gjorde.

Nu är hon sitt vanliga jag igen, då bebisarna blivit lite mer självständiga. Hon tycker om att bli kelad med och tar ingen stress för att komma tillbaks till boet. Hon har heller inget emot att man plockar med bebisarna, fotar dem, luktar på dem, känner på dem osv. Alltså sitt vanliga jag igen :)

Man måste ju också fråga sig, vad vill man hellre ha; en hona som inte bryr sig det minsta vad som händer med ungarna eller i boet och som i värsta fall kan strunta i sina ungar
Eller en hona som vaktar sina ungar de första veckorna för att hon vill ta hand om dem och bryr sig om dem, men kanske inte är så himla kelig och go mot oss människor?

Jag tycker att vi människor sätter vår egen bekvämlighet före i många fall. Man borde ju tänka som så att det är bra att honan är lite vaktig, det betyder ju bara att hon tar sin mammaroll på allvar. Hellre det än att hon struntar i dem och så tycker vi att wow, vilken go hona det här var, jag får pilla och peta och lyfta och stöka hur mycket jag vill och hon gör inget! Man borde kanske tänka på att nångång kanske man har en hona som vekrar lugn och cool och så pillar o petar man det första man gör och vips, så käkar hon upp allihop av stress. Det kan man inte veta eftersom man inte kan se in i framtiden såsom jag skrev längre upp.

Nej, jag tycker att en hona ska få vara vaktig mot sina bebisar i början så länge det hålls på den nivån att man endå kan kolla till bebisarna och att honan inte biter. För en råtta som biter godkänner jag aldrig, oberoende av vad det handlar om.

Det där med mammor som är lagom vaktiga eller mammor som bryr sig för lite eller kanske inte ett dugg är en väldigt intressant tanke också. Undrar om det kan bli så, om man parar på "snälla" mammor för hårt att man till slut har mammor som slutar bry sig i sin linje? Men egentligen, är det inte ofta så att mammor som struntar i sina bebisar egentligen är rätt stressiga av sig? Jag menar, har ni någon erfarenhet av att råttor kan vara för harmoniska och milda och att det har lett till dålig omvårdnad av bebisarna?                                                                                             Jag menade inte med mitt övre inlägg att jag vill att honorna ska vara harmoniska för människans skull. Visst är det en stor fördel även för människan, men jag vill trycka på hur viktigt det är för djuret själv att det klarar av miljön med människor utan överdriven stress. Det är inte naturligt för en vild råtta att det står ett rovdjur och plockar med hennes bebisar varje dag. Därför måste vi anpassa dem för det här livet. Och det är att bry sig om och ta ansvar för råttornas psykiska hälsa. Djur som är ohälsosamt stressiga är inte lämpliga som sällskapsdjur. Och visst, ser man på det så så anpassar vi ju dem även för vår egen skull. Eftersom vi vill ha dem som sällskapsdjur från början.                                                                                                                                                                                                     Sen är ju gränsen mellan vad som är ett lagomt hälsosamt vaktbeteende och ohälsosamt stressbeteende en diskussionsfråga i sig. Lite lagom positiv stress är bara nyttigt och livsviktigt. Men var går gränsen? Hur mycket av råttans naturliga beteende mår den själv bra av i fångenskap? Vad är "lagom"? Finns det ens någon som kan svara på det utan att själv vara en råtta?                                                                                     Om ni undrar över min kassa styckeindelning så är det för att min radbytestangent inte funkar.

Det var en rolig styckeindelning, ju! :)

Jag tror du slår huvudet på spiken. "Lagom" är bäst. En mamma som är för "harmonisk" känns det som om inte tar föräldraskapet riktigt på fullt ansvar.

Och med den lilla erfarenhet jag håller mig med så säger jag att "vaktande" mamma ger bättre ungar. De får mer mamma-uppmärksamhet.

Haha, tack!                                                                                       Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag har för åsikt i frågan om vad som är lagom eller om något lagom finns. Ställer mest bara frågor rakt ut i luften över mina egna funderingar. Tycker jag har för lite egen erfarenhet för att kunna ta exakt ställning. Däremot så lutar jag åt harmoniska mammor. Jag vet också att djuren som jag kommer att grunda min uppfödning på är väldigt, väldigt snälla mammor, utan för att för den delen vara nonchiga med bebisarna. Men tiden får utvisa vad den aveln leder till.                                                                                       Man kan jämföra det med aveln på snälla tammöss. Mushanar är inte skapta att leva tillsammans. Trots det finns det uppfödare som lyckats avla fram mushanar som är så snälla att de kan leva ihop hela livet. Men det finns misstankar om att de får sämre intresse för att para sig, alternativt blir mer eller mindre infertila pga det här. Hanarna alltså. Men det här avelsarbetet har pågått i många, många år och ännu är det inget som konkret har visat att det har lett dit. Det det har lett till är lugnare, tryggare och keligare mushanar. Intressant, eller hur! Men man måste ändå alltid tänka och fundera mycket längs vägen. Och inte haka för hårt fast i det man själv tror. Öppna ögon är alltid bra.