Kan berätta att en hane i valborgskullen är försvunnen också, och sen en tjej ifrån hårdrockskullen dog. Och sen är det väl klart att en hane som jag fick hem bet väldigt hård varje gång jag öppnade luckan. Dock har han slutat med detta nu, nu smakar han bara emellanåt. Sen har Algot börjat barbera sig, hans mage är snart helt kal. =(

Gaah, förstår ni hur jag känner mig? Värsta skit är det och jag skyller på mig själv också, att det är mitt fel alltihopa.

Kopplar in psykologin, är det egocentrerat att tänka att alla problem beror på en själv? Eller är det ett tankefel?

Och sen blev en hona ifrån min ben and jerrykull attackerad och benet blev paj och avlivades..

Fan jag ÄR otursförföljd.. =(

Men vännen vad mycket jobbigt på ett och samma år :(

Att råttor kan gå och bli knäpp finns det ju alltid risk för… dom är ju individer precis som vi… Jag känner lite samhörighet med Kiwawa eftersom jag antagligen skulle börja bita folk om jag var tvungen att flytta.

Favoritjeans kommer att komma fler av, se det som en chans att inviga ett par nya :)

Skolfolk har jag aldrig gett mycket för så där vet jag inte hur man ska hantera det… annat än att visa att du är bättre människa än vad dom är..

Stor kram till dig

Tack Allamej!
Allt känns bara för jäkligt just nu.. =(

Men usch!

Blir så ledsen för din skull när man läser om din otur..
Med så mycket ledsamheter kan det ju bara gå bättre :)

Jag håller alla fall alla tummar för din skull att det blir så..

Äsch då, se det som så, nu när du fått all skit, så kan det ju bara bli bättre

Jag som inte trodde det kunde bli värre än att Hugo gick bort.. en olycka kommer sällan ensam, jag inväntar nog allt dåligt just nu.. *suckar djupt*

men jag hoppas ju på att allt bara ska bli bättre och bättre!

Mh det har varit ett piss år för många. Vet inte varför, men vissa verkar verkligen ha drabbats illa i år :-/.
Jag har med en hane som visade sig stress känslig. Hade med honom till norrköping där han mötte en annan hane kort stund, sedan small det och han satt i mitt finger. Dagen efter fick jag gå emellan två hanar och då small det igen i samma finger.
Och gissa vilket finger kiwava bet nu ;-) jo samma finger jag blivit biten i två gånger innan denna månad. först början på pekfingret, sedan mitten och nu finger toppen.
Han har burrat sig från förste dagen. Vilket han gjorde hemma med. Men vi tror det är han som inte förstår kropps språket.Han ogillar skarpt mina yngre hanar. Har inte vågat testa med de äldre ännu. Han burrar även när han knastrar och tok njuter i tubtoppen med ploppande ögon. Så hans språk är lite svårt att tyda.
Att han bet mig bör tas med en nypa salt. Jag hade glömt han var i soffan och sträckte på mig. Han kan ha legat och sovit bakom kudden och jag skrämde honom.
enklast vore om han kan komma hem igen till miljö han känner till. Senare utvärderas hur han fungerar i flock osv.
Mig lyckades han flörta hemma hos absinthe. men inte här :-/

Kiwava har verkligen varit en pärla här hemma, därför det känns så hemskt, han har verkligen varit helt jäkla fläckfri, därför jag var så stensäker på att han skulle vara en kanonråtta. Men tji fick jag.

Jo han burrade upp sig här hemma med bohemian, men INGET aggro alls, han gick efter och luktade på henne sen vart det inte mer med det, han fick en tillsägelse utav Bohemian, men han var så snäll så han gick bara och la sig och sov istället. Han visade ingen tendens what so ever att vara elak. Han har heller aldrig visat sånna tendenser mot nya flockmedlemmar eller nåt, han har fått sig rejäla omgångar utav två andra råttor däremot, men han har aldrig varit elak mot vare sig yngre eller äldre hanar. Och han har aldrig ens nafsat i mina fingrar, jag har kunnat hantera honom i princip hur jag vill. Mitt lilla gull är han!

Så som ni förstår känns det extra bull idag.. =(

Skulle nog aldrig skickat iväg honom, jag försvarar inte att han bet, aldrig jag skulle göra det, men först parning hos mig, sen direkt upp till zickan på parning, och han är inte van vid annat än hund ibland och zickan har så många nya dofter och allt. Så där lyser nog zooegenskaperna fram i honom, stresskänslig kille. =(

Bajs, jag som hade hoppats som fasen på denna killen..

Det kommer bli bättre, även om allt är skit just nu så blir det bättre 

Och att Kiwava har betett sig så beror antagligen bara på att han är stressad. Jag hoppas på honom efterom jag hade tänkt mig en pojk från den kullen (du vet kanske inte vem jag är, Lisa Broms heter jag, du kanske kommer på nu;) ). Och eftersom han har varit så mysig förut så ska det säkert bli en fin kull =)

Hej Lisa! =)
Jo jag hoppas på en bra kull trots allt!

Det kommer säkert bli värre innan det blir bättre, men det är smällar man får ta.. jag måste försöka se lösningar på problemen och anta utmaningen att ta mig förbi dem helt enkelt. Men det är lite jobbigt och motigt och behövde få gnälla av mig lite. Jag är en människa som behöver en liten push ibland.. eller en klapp på axeln. Har ju tex inte någon i min nära vänkrets som förstår mitt intresse för råttorna, därför har jag ingen som lyssnar på mig här hemma.

Så det är lite skönt att ni ens orkade läsa tråden. =)

Massa kramar! Håller med, flera stycken verkar ha haft ett skitår i år. Inklusive jag själv!

Känns för övrigt så märkligt att jag avböjde från avkomma till kullen i förrgår pga. en känsla som bara kom..

Men de behöver inte bli skit. De blir kanske ett gäng jättefina sällisar.

Och det där med att anklaga dig själv.. Sluta med det. Jag är likadan och sätter in mig själv i sammanhang där jag faktiskt inte egentligen påverkar det som händer.

Man utgår alltid från stunden och man gör sina val utifrån hur saker och ting är just då. Lätt att säga med facit i hand att man borde ha gjort si eller så. Men ingen människa väljer väl något som är fel, eller hur? Man väljer det som verkar rätt just då!

Tråkigt att Kiwawa inte fixade stressen. Men å andra sidan är det ju många hanar som flippar ur när de flyttar.

JO det är skittråkigt, och gårdagen var hemsk för mig.. och idag är jag helt utpumpad. hatar dessa enormt långa dagarna i skolan. Hoppas och längtar till kullen så jag har nåt att pyssla och gosa med när jag kommer hem om kvällarna sen.

Jag är väldigt duktig på att anklaga mig själv, alltid varit sån. Sen lite påfrestningar privat som gjort att jag tänker så också, då jag är lite uppvuxen i en mentalitet i släkten där man aldrig är bra nog trots alla försök etc. Så jag kan inte hjälpa att tänka tillbaka på vilket fel jag gjort för att det skulle bli som det blev.
Dock är ju detta nåt som kunde hänt vem som helst, det vet jag innerst inne, men bord ejag inte sett tecken innan? Det är kaos i min skalle med sånt här, och jag kan inte se några tecken i skallen förrtom att han har ett missvisande kroppsspråk när han först träffade Bohemian. Men det var inga tecken på stress och dåligt temprament, han verkade bara lite fundersam, sen gick och la sig..

Men ja, jag måste sluta tänka så, jag hoppas fortfarande på underbara sällskapsråttor. För blir de som Kiwava, och håller sig som honom livet ut så får folk himla goa råttor. Sen hoppas jag lite att Hugos coola sätt kommer lysa igenom från deras mammas sida.

Ska vi slå ett slag för ett bättre 2010? =)

Ja, för det kan faktiskt bli jättebra råttor ändå!

Ja, det tycker jag! 2010 ska bli året när allt blir great! :)

Ja 2010 är ju snart så jag vill oxå vara med på ett hörn om ett bättre år.

Ja ett bättre år skulle behövas

ja här är en till som gärna vill se ett nytt och bättre år…

det här året har haft sina uppgångar men en del förbannade och pissiga fall… ja eller rent av stup……

Puttar då Kiwas kull är född om folk vill läsa om honom..

Oturen förföljer mig maniskt i denna världen och huvudet arbetar på dubbel fulltid och det lilla mörka hålet vidgar sig för att sluka hela mig..

Jag tror att man drar till sig negativ energi om man hänger sig åt det. Det är bra om man kan se sig själv som en vägg och allt negativt är studsbollar som bara studsar mot en och sen iväg vidare, dvs inget som stannar utan bara gör en mindre känslig för smärta.

Om man försöker göra något varje dag som man blir glad av så stärker det en oerhört.

NÄr det gäller råttavel tror jag att man måste acceptera att det är svårt, att man behöver ta nya tag varje gång det blir bakslag samt att man skall räkna med bakslag.

Vidare tror jag inte heller att man ska ta åt sig så personligt varje gång det inte går riktigt som man tänkt sig. Man tar lärdom, utvecklas och kan bli bättre för varje sak som händer en. Livet och naturen kan man inte styra över, man får ta det för vad det är.

Nu är det ju visserligen inte enbart bakslag inom aveln, det vet jag att jag inte kan råda över trots hur noga man än är så kan problem hända den bäste.

Jag vaknar på morgonen och tänker att nu blir dagen skit, tills jag vaknat ordentligt, då fräschar man upp sig, funderar på alla nya saker som kommer vara bra som händer denna dagen. Man känner sig upprymd och ser fram emot att ta dagen med storm.. sen ringer telefonen, ett besked som är så typiskt så man bara vill gråta (private reasons), aja, man tar sig vidare med lite bister uppsyn på dagen. Kommer på semenariet i skolan och igen är det bara negativa saker som tas upp, folk grät och var allmänt känsliga och deppiga när dagen var slut, sen kommer tråkiga nyheter som är avelsrelaterat, sen så på tåget hem så var det såklart så fullpackat så man nästan fick sitta i knäet på folk och så blir folk kinkiga för att man sätter sig brevid dem så de måste flytta sin väska.

Ändå har man försökt ta dagen positivt och det bara flödar negativt över en precis hela tiden. Det ÄR svårt att vara en mur ibland. För även en mur har sina svaga punkter och kan raseras lätt.

Jag får gnälla just nu känner jag.. =/

Gnäll på, Absinthe! Ibland behöver man det.

Ibland är allt jobbigt runt omkring en. Det kanske även är så att du är lite nedstämd eller deprimerad? Då blir alla såna där tuffa saker ännu tuffare. Man kan också bli deprimerad pga. att det händer jobbiga saker omkring en. Och man FÅR vara ledsen och nere. Det är en del av livet.

Men sen gäller det ju förstås, som Grodan säger, att inte gräva ner sig själv för djupt. Man måste försöka rycka upp sig själv. Men det kan vara så att man inte är i stånd att rycka upp sig själv på egen hand. Man kanske behöver lite hjälp..

*kramar*

Jag funkar lite speciellt, jag har varit otroligt deprimerad innan och får lite återfall, just när livet är lite tuffare som det är just nu för mig då det händer saker inom familjen. Men när jag är där nere och krälar på djupet, så illa är det inte just nu, men så måste jag få ha den tiden att tänka. Men jag klarar mig alltid ur sakerna själv.

Jag är en människa som tänker mer än jag borde och jag suger åt mig allt negativt för personligt om du förstår. Jag brukar vara positiv och glad, men jag känner nu att jag är glad, men så händer massa skit så blir jag ledsen istället, som igår, dagen började åt hellsikes fel.
Jag brukar skriva för att komma ur mina svackor, skriver på en bok, eller skriver det jag känner eller så målar jag tavlor. Nu är målandet på hyllan ett tag pga tidsbristen jag har, men jag har lovat mig själv att aldrig bli så miserabel jag var för många år sedan. Jag var ganska sorglig då.
Problemet är att jag pratar inte gärna med familj och vänner om hur jag känner och mår, det är ett stort problem med mig. Panikångest har jag också till och från. Men så länge jag inte mår så dåligt att jag inte kan hantera livet så tänker jag inte ta upp tiden för någon annan hos kurator eller psykolog. För att folk som jag som klarar sig bra och som har folk som lyssnar på mig trots att jag kanske inte alltid vill öppna mig kan få hjälp, medans de som VERKLIGEN behöver hjälpen, tex det som händer i min familj just nu, inte får hjälp för att de har fullt upp, kanske med sånna som mig, om jag hade gått dit för att bara få prata av mig när andra människor verkligen behöver hjälp men blir bortprioriterade. Ohja, så är det i stor utsträckning här, varit i flera års tid nu, därför det flippat totalt i familjen nu.

Jag tycker visst att man ska gå till kurator och psykolog om man inte mår bra, man ska inte vara rädd för att be om hjälp för det är inte fel. Men jag har aldrig behövt det innan, och jag är inte ens i närheten lika illa däran nu som jag var då, jag är lite speciell på det viset, för jag kan faktiskt själv som man så envist brukar säga. Och det kan jag, jag måste bara påminna mig själv om vissa saker. Ändra tankegången på egen hand är ändå vad man lär sig hos kurator och psykolog.
Jag har även lärt känna mig själv på ett helt annat sätt om hur jag fungerar sedan jag började intressera mig för psykologi och hur människor fungerar. Vilket kanske leder till att jag tänker ännu mer. Men det mänskliga psyket är intressant och ju mer man lär sig om ämnet, ju mer lär man sig om sig själv.
Och depression är ganska milt, panikångest, lite värre, de hänger ofta ihop. Så länge jag bara känner mig deppig och oglad är allt lugnt. Jag vet om att det oftast blir lite sämre innan det blir bättre, så då går ju allting uppåt snart! Fast jag är jäkligt glad idag! ^^,

Just nu gnäller jag bara för att få det ur mig så jag kan bli glad. Och idag är jag väldigt glad! =)
Igår vilade jag mig från allt nästan, och har sovit som en stock inatt, och jag ska fasen gå och diska strax och sen bädda sängen och sen ska jag gå och läsa en bok, sen ska jag börja plugga på tentan. =)

Go och glad, kexchoklad!

Men jag klarar mig alltid ur sakerna själv.

Det där är faktiskt lite farligt.. Jag är en sån person själv, nämligen. Tänker och klurar och går ner mig. Har haft två stora livskriser men tog mig ur dem på egen hand. Dock måste man kunna ta hjälp. Annars kommer man gång på gång att hamna i nya kriser. Det kan hända att spiralen bara går runt och runt och att man aldrig riktigt tar sig ur den.

Och man kan faktiskt ta till hjälp innan man hunnit komma dit. Jag har pratat med psykolog en gång. Och det räckte med några få samtal. Det gav mig perspektiv på mycket som jag har tagit med mig nu. Ja, jag tror att jag vet allt om mig själv. Och är objektiv och kan påverka mig själv i rätt riktning. Men då fick jag mig en knäpp på näsan! Han såg saker i min natur och i min vardag som inte jag såg. Jag visste att jag hade höga krav på mig, jag visste det mesta.. Men sen dök det upp saker som var newsflashes för mig. VARFÖR jag var som jag var. Och att det fanns problem i min vardag som jag itne såg. För jag fokuserade på annat. Och hur jag skulle hantera det. Att vara den personligheten som jag är innebär också att man har svårt att visa sig nere och vilja ta hjälp. Jag kan gråta och visa känslor men är glad strax igen. Fast när jag är nere på riktigt visar jag det inte. Jag kanske pratar lite om det med bekanta. Men den riktiga svärtan har jag mellan mig och mig själv.

Det är också typiskt att man inte vill "ta upp tiden för en kurator eller psykolog". Gissar att du är en person som ställer väldigt mycket upp för dina vänner men lätt känner skuldkänslor när du ber dem om tjänster.. En psykolog vårdar alla människor. Inte bara våldtäkts- och katastrofoffer! Jag tror att alla människor behöver gå och prata nån gång. Man behöver inte ens må dåligt för att gå till en psykolog. Man kan bara behöva lite perspektiv ibland.

Jag vet hur jobbigt det är med familjetrassel. Det är det jobbigaste som finns.

Egentligen tycker jag att du är rätt inobjektiv när du tror att du ska kunna ändra alla dina tankemönster på egen hand. Liksom, hallå! SÅ jäkla bra är du inte! ;) Det var vad han sade till mig, kuratorn. Hur höga tankar har man egentligen om sig själv? Inte ens psykologerna kan ta sig ur sina värsta kriser på egen hand eller se allt hos sig själva. Kunde man det vore man en robot. Jag tycker också att jag är speciell. Och mycket kan jag lösa på egen hand med hjälp av min sociala intelligens. Men inte allt..  

Att du säger att du har panikångest tycker jag är tecken nog. Det betyder ju att du faktiskt inte verkar fixa det på egen hand. Och du kanske är längre ner än du tror själv. Eftersom du varit så mkt längre ner förut..

Och sen är det ju så, att man kan ha glada dagar också! Men ska man ta sig ur alla negativa spiraler så måste man gå till botten med det hela. Det kan räcka med att bara prata. Det du upplever med din familj nu kanske är något som du inte kan påverka. Men du behöver förhålla dig till det! Du kanske förhåller dig till det på ett sätt som får dig att må ännu sämre? Det är sånt man kan behöva hjälp med. Även fast du kanske i grunden vet vad du behöver göra så kan du behöva hjälp med hur du ska göra det. Du kanske t.om. skulle behöva gladpiller? En vän har panikångest ibland och behöver bara ta tabletterna när hon får anfall.

Det är ju bra iaf att du kan skriva av dig här!

Och det är människor som är "go och glad, kexchoklad" som i själva verket är de värsta deppfallen. Tänk på det! Och du kan inte lösa alla problem här i världen! Gissar att du är en sån person. Allt går inte under din makt. Och de flesta förväntar sig inte lika mkt av en som man tror..

Kram igen!

Gillar din tankegång Terato!
Men haha, envis som jag är, jag har inte haft panikångest på väldigt många månader nu och det vände ganska snabbt efter att jag sa upp kontakten med personer som inte varit bra för mig, efter att jag slutade umgås med dessa människorna som enbart gav mig skuldkänslor och utnyttjade mig så har jag mått mycket bättre.

Jag är inte duktig nog att ändra världen eller alla mina bekymmer som poppar upp, men jag är duktig nog att må bra när jag försöker ändra mina tankegångar och se saker på ett annat sätt och det har funkat innan, de nya problemen som dyker upp är ju inte alls de problem jag hade när jag var yngre. Mina problem jag hade då var mitt sätt att se på mig själv och hur oduglig jag var, jag fick ständigt höra hur oduglig jag var dessutom, av nära och bekanta. Att det finns en ströst bäst och vackrast-mentalitet i min släkt som gjorde att jag kände mig totalt värdelös av att de påpekade mina fel och brister precis hela tiden. Som om jag inte visste om dem sedan innan?
Jag var alltid den som ställde upp för alla villkorslöst, och tillbaka fick man skit oftast. Men när jag väl mådde som sämst och malt allt detta i några års tid så kände jag att antingen så låter jag mig påverkas eller så lever jag det liv jag vill leva för min skull. För jag är inte den dåliga människan de ville påstå att jag var. När jag fick välja gymnasieprogram själv kände jag att jag faktiskt kan göra egna val, jag började jobba på min självkänsla, skaffade pojkvän och steg för steg började jag må innerligt bra. Men godtrogen som jag är så började man senare umgås med fel människor som bara tog och inte gav. Plus att en pojkvän verkligen tryckte ner mig psykiskt och till sist fick jag hota med polisanmälan för att bli av med honom. Men då hade jag en vän till mig som drog från sitt jobb nere i Lund och åkte upp till Klippan för att ge mig en kram, vad hade jag alla andra dåliga människor i mitt liv för, det fanns ingen av de andra som skulle göra en sån sak för mig. Då började jag inse att äkta vänner finns där och stöttar, de andra falska som säger att de finns där men sätter kniven i ryggen när man minst anar det, det är bara att säga upp kontaktskapen. För en sån relation är inte givande till vare sig mig eller dem.

Efter allt detta så fick jag börja på nytt med självkänslan, och jag vet att mitt största problem är brist på självrespekt och självkänsla. Och jag har insett att det som hände då var pga att jag inte kunde stå upp för vem jag är. Jag som individ har rätt att sätta gränser för vad jag tycker är okej. Och jag är så otroligt mycket starkare idag än jag varit innan, även om jag kan få tillbaka vissa depperioder då det blir mycket. Och det handlar egentligen inte alls om samma saker då som nu, inte alls, utan det är en ORO för vad som KAN hända just nu som gnager min själ djupt. Och skulle detta hända som oroar mig skulle jag verkligen gå sönder.

Sen massa smågrejer som ligger och gnager, asså jag är expert på att bara en sån simpel sak att ställa mig och diska efter att jag lagat mat, fy fan vad trist, jag tar den sen. Eller, nu måste jag bädda sängen den ser för jävlig ut, fy fan vad trist det tar jag sen. Och tro det eller ej, det värsta jag vet är oreda i mitt hem! Jag får panik och blir på tokdåligt humör, bara en sån sak är att jag måste liksom ta det direkt istället för sen skapar det negativ stress. Haha nej jag har inte diskat ännu heller, men efter detta inlägget ska jag faktiskt städa. De som har det bäst just nu är råttorna.  För där kan jag inte slarva, då påverkar det inte bara mig utan dem också och sån är jag inte.
Men är det mycket sånna småsaker som också ligger och pyr hos mig, nu var disk och bäddning bara ett litet exempel, men att de blir mycket till sist, grej efter grej.

Jag kan kanske lika gärna berätta smått vad det är som felar just nu. Min syster är väldigt sjuk mentalt, vi har velat få hjälp till henne sedan hon var 12 och hon är 18 år nu. Kurator och familj har propsat på för att få hjälp till henne, hon har ätstörningar, självskaebeteende, men även skär sig själv. Hon är ständigt deprimerad, hon har försökt ta sitt liv två gånger och nu har hon verkligen uttalat vid samtal att hon vill ta sitt liv på riktigt. Och hon har åkt in och ut på psykakuten nu ett tag och skulle äntligen in på utredning. Att det krävs så mycket för att hon skulle få en utredning från första början är skrämmande. Igår skulle hon in på utredning, eller ja första steget i utredningen är att svara på en himla massa frågor, de ringer och säger att de ska skjuta upp det en vecka. Vi kan inte lämna min syster själv för vi vet vad hon vill göra, och min värsta mardröm är att hon ska lyckas. Lägga in henne? Med tanke på vad det misstänks för diagnos vore det vädigt riskabelt att lägga in henne.
Jag mår dåligt för att hon mår dåligt, kan hon bara få rätt hjälp snart så kan jag slappna av. Så alla småsaker på detta gör att man ser saker negativt. Innan allt detta verkligen eskalerade nu under tre års tid så hade jag själv inga direkta bekymmer mer än att jag jobbade med min egen självkänsla och självrespekt.
För tillfället gäller det för mig att försöka tänka positivt och att det kommer att lösa sig, det tar bara lite tid. Men efter 6 år utan adekvat hjälp så känns det för jäkligt. Det hade vem som helst känt. Visst skulle jag behöva en kurator eller psykolog ibland, men känner jag att det inte är lönt just nu, då lär det inte ge mig nåt heller. Dvs jag tar upp tid för någon annan som behöver det mer. För väntetiderna inom psykiatrin är verkligen hemska.

Aja.. jag mår inte bra med allting nu, men jag hoppas att det löser sig så familjebiten kan fungera igen. För jag tror att funkar inte familjen ordentligt så speglar det sig i familjemedlemmarna.
Baah, slut på romanen nu. Nu ska jag ta itu med lite saker, färdigkelat med råttorna för stunden så. =)

Men då verkar det ju faktiskt som att du är på uppgång. Och du har lyckats göra en förändring i ditt liv som gör att du slipper ramla tillbaka.

Gaaad, jag har sagt det förut och säger det igen. Känner igen mig så jäkla mycket i det du skriver om dig själv. Jag har också lätt att bli nertryckt och hjälper till rätt mkt på traven att trycka ner mig själv. Bäst eller sämst heter det i min värld. ;) Vill inte utelämna några detaljer för min familjs skull men det finns mkt där också som jag känner igen.. Det är väl kanske därför jag reagerar på ditt inlägg. Du förtjänar att må bra!

Men det är inte heller konstigt att livet känns tufft, när det finns såna tunga problem inom familjen. Allt anant blir med det samma jättejättetungt. Man kan lätt bli passiv och börja lägga fler och fler saker framför sig för att man helt enekelt inte orkar rent psykiskt. Sånt kan vara lite svårt att förklara både för andra och sig själv. Man blir faktiskt psykiskt trött av såna här saker. Det är fruktansvärt när ens lillasyster som man på något sätt alltid vill skydda och ta hand om är sjuk. En sån sak kan i grunden påverka ens självkänsla något aldeles fruktansvärt. man känner sig värdelös och otillräcklig när man itne kan hjälpa. Och för mig känns det ibland som att om inte min familj nån gång kan bli lycklig så kan fanimej inte jag det heller. Och familjen tar väldigt mkt stryk när en person mår så här dåligt. Du behöver vård också. Om inte av en psykolog så av dina nära och kära som verkligen finns där för dig. underbart med kompisen från Lund!

Men kom ihåg att ta hand om dig!

#20 jupp aj nåvv…

men jag tror att du drar till dig negativ energi just för att du inte tänker tillräckligt positivt

läs lite om KBT, hur man ska tänka

alla är olika, men generellt sett behöver du jobba med dig själv SJÄLV… man kan få tillfällig vägledning av psykolog, psykoterapeut, kurator, läkare etc men i slutändan är det DU som lever med dig själv

det är du som får sakerna att hända!!!

KBT är en superbra terapiform faktiskt, läst otroligt mycket om detta. Men det finns tyvärr inte nåt som är mitt fel som jag kan få att hända i att min syster inte mår bra, eller att en råtta kanske får en tumör.

Det är ju över min förmåga om man säger så. =)
KBT handlar ju väldigt mycket om förstå varför och sedan ändra sina tankebanor till positivt och se framåt. Stora drag.. handlar mycket om kunskaper också, man får lära sig mycket om just psykologi när man går i KBT.

Och jag har alltid jobbat med mig själv just själv, jag har aldrig bett någon att tänka åt mig om hur jag ska tänka, tvärtom avskyr jag att folk säger till mig hur jag ska tänka, men det har också med att göra vad jag fått uppleva. Pojkvän som hela tiden talade om för mig hur jag tyckte tänkte och kände och sen fått höra att mina värderingar i livet inte varit viktiga och att jag var dum i huvudet. Nja allt det där pallar jag inte längre, för jag är en idivid jag också och tycker verkligen inte att andra ska sköta nåt åt mig, förstå mig rätt bara när jag säger det. Min attityd mot mig själv har ändrat andras attityd mot mig. Precis som alla andra jobbar man varje dag med sig själv, medvetet eller omedvetet.
Att be folk om en åsikt är en sak, att inte alls tänka själv är en helt annan. Men jag har tillräckligt bra självkänsla så jag står för vem jag är, och jag är Linda, en varm person som månar om andra, men jag har slutat svälja andras skit för jag har rätten som den idivid jag är att ta min plats och leva mitt liv som jag mår bäst av. Jag älskar livet idag, därför jag kämpar mig genom de svåra perioderna och jag tar lärdom av dem. För vad är annars meningen med motgångar om man inte lär sig något?

Tråkiga saker händer det gör det, och ja jag deppar ibland, men jag överraskar mig själv när jag faktiskt kan klättra upp snabbare nu än förr, att jag vet hur jag ska må bra. =)

DBT är också en bra gren som kommer ur KBT, dvs att man lär sig att avleda de dåliga tankarna genom att göra nåt annat när de dåliga tankarna kommer.. musik, konst, djur, korsord, promenader, dans.. ja allt detta är ett sätt att avleda de dåliga tankarna och göra nåt som är kul för att börja hamna i positiva tankar.

Jag tror på mig själv, jag har tillit till mig själv och jag vet att life sucks sometimes, man måste lära sig att leva genom de svåra perioderna också, alla människor har motgångar, har de inte haft motgångar ja då rasar hela världen när det väl kommer. Så jag är lyckligt lottad som faktiskt haft en hel del motgångar så jag lättare kan hantera mig själv i situationer som är jobbiga. Budskapet på många av våra föreläsningar på universitet just nu är att man ska ta lärdom av det som har hänt.

Man ska ta vara på det som verkligen betyder nåt i livet, man ska inte fylla tomrum med onödiga prylar. För vad är viktigast i livet? Det som är viktigast, det värnar man om, allt annat är egentligen obetydligt. Och jag värderar min familjs hälsa just nu. Värdera det du har och sörj inte det du inte har.

Mina livsmål är väldigt positiva och det säger nog mer om mig vad jag vill med livet än vad alla mina depperioder tillsammans säger om mig. ^^,

Äsch, tycker hela stämningen i tråden är down/deep nu.. dags att skapa en rolig tråd känner jag. ^^,

Äh, skapar en tråd imorgon, dags att gonatta råttorna och sen ska jag slänga mig i sängen och imorgon ska jag sova lääänge.

Because I'm worth it!