funderingar ang. cystor
Jag har funderingar på hur allvarligt vi egentligen ser på cystor när de dyker upp hos våra sällskapsdjur. Kan det måhända vara så att vi ofta, ibland, sällan eller aldrig tar för allvarligt på det? Eller är vi för slapphänta? Skall vi egentligen granska det under luppen mer ingående än vad vi gör, ta reda på orsaker och eventuella ärftligheter?
Jag tycker att vi arbetar hårt mot cystor och tumörer som kan bero på cancer och belasta såväl djur som släkt, i alla fall de som jag själv pratar och diskuterar med. Oftast "förutsätter" i alla fall jag att det är av ondo om det dyker upp på något av mina djur och tar bort dem ur avel. Jag har vid ett tillfälle valt att avla på ett djur som fick en knöl av något slag, som jag var säker på att det var en talgknöl, men innan parning opererade jag bort denna för att vara säker på min tes. Jag var även villig att skicka den på analys om så behövdes men veterinären kunde med stor säkerhet säga att det var en talgknöl vilket även jag bevittnade. Efter operation lät jag det gå x antal månader och lät hanen vara med på utställning för att vara säker på att det inte var något som kunde komma tillbaka och för att få en bedömning. I senare led har jag även upplyst framtida köpare att det har funnits en tendens till att hannarna i linjen har kunnat få talgknölar.
Jag brukar ofta jämföra och dra paralleller med oss människor för att få folk förstå råttans behov bättre och jag tycker mycket kan appliceras på våra sällskapsdjur. Det är nog intet för intet som råttan används som labbdjur och testas för det som vi människor sedemera skall använda, att vi är så lika DNA mässigt spelar nog även det en roll.
I våras fick jag reda på att jag har en cysta i hjärnan, den sitter i tredje ventrikeln och är ungefär 2-2,5 X 2,5-3 cm stor/liten och har suttit där i minst tio år. Under dessa tio år har den inte vuxit och de tror inte att den gör någon skada. I mitt fall kommer de inte att göra något så länge den inte växer och utgör någon fara. Men, att jag har något i hjärnan som inte skall finnas där har gjort att jag har fått några funderingar och söker svar som inte går att finna. Enligt läkaren kan människor födas eller få cystor under sitt liv som man många gånger inte upptäcker eftersom de inte utgör någon skada och på så vis söker man inte heller hjälp. (onödigt om man inte tror att man lider av något.. ;)
Nu pratar man dock inte om människor som lämpliga eller icke lämpliga avelsdjur men med tanke på våran egoism och rädsla så skulle nog cystor opereras bort om de utgjorde någon risk. (Dock tas vi inte ur avel även om det i många fall är befogat.. ;)
Ja, jag vet inte riktigt vart jag ville komma. Hade ett mycket bättre upplägg i förmiddags när jag skrev så att fingrarna glödde men har varit borta några timmar och har uppenbarligen tappat glöden. Men, några kanske förstår vart jag vill komma.. ?
Det är nog mest en teoretisk och filosofisk ståndstagande och för mig kommer inga rätt eller fel finnas som svar utan tråden är ämnad att visa varandras tankar, vinklar och funderingar.
Man lär så länge man lever.. ingen rök utan eld.. arga katter får rivet skinn.. att fela är mänskligt..
Ja just det. Det var nog ämnat att dirrigeras åt avelstankar och om man skall göra något åt en "knöl" som kan antas vara cysta. Om den sitter utan att utgöra någon fara, är det då onödigt att operera bort den? Vid vilka fall är det befogat att utsätta en råtta för den risk som en operation kan utgöra? Hur mycket är man beredd på att lägga ut rent pengamässigt för att säkra sin linje från "knölar", dvs operera bort, skicka på analys o.dyl.
Är en operation ett stort ingrepp i era ögon eller något som är självklart vid en knöl? även om det kan vara något så ofarligt som en talgknöl? Om knölen visar sig vara en godartad cysta, kan man då avla på djuret? Vilka linjer drar ni mellan avelsduglig och icke avelsduglig gällande knölar, tumörer och cystor? Vad anser ni är skillnaden mellan dessa ting? Är det någon skillnad?
Ös på med era tankar utan att ta hänsyn till eventuell prestige och dumhetsförklaring!
Jag har ändå mer i skallen än ni! ;) (vad vi vet..)
Man lär så länge man lever.. ingen rök utan eld.. arga katter får rivet skinn.. att fela är mänskligt..
Och vad jag syftade på med uttalandet att jag har mer i skallen än ni är enbart för att jag har konstanterat mer substans i form av en cysta, inget annat om det var någon som undrade över mitt uttalande.. ventriklar är egentligen "tomrum" som vi har i hjärnan för att den skall få litet utrymme för att röra på sig och som skapar ett visst skydd vid svullnader o.dyl. (Vad jag har fått för mig i alla fall men är egentligen totalt lost gällande hjärnan och dess uppbyggnad)
Jag kan börja. Jag skulle möjligen kunna avla på djur som har någon form av fettknöl men inte om det är något som kan vara ärftligt. Om det är en hona som får någon form av knöl som inte är en juvertumör vid äldre ålder och som har gått vidare i avel skulle jag operera bort den för att avgöra vad det är för något då det har betydelse för aveln och avkomman. Då jag enbart har en linje igång är jag särskilt utsatt och kan inte "stoppa" linjen bara så där eftersom jag då får börja om från början. Visst, om det finns fog skulle jag stanna ledet och förhoppningsvis kunna avla tillbaka på äldre råttor från tidigare kull. Jag har gjort det senast då den kull som är ett år och tio månader inte alls höll måttet och valde att avla tillbaka på kullen innan och på så vis få tillbaka blodet. Det finns en del att kämpa med med min linje men det är jag medveten om..
Jag skulle pengamässigt kunna lägga ner en hel del när det gäller mina råttor och opererar om det går. Dock har jag fått lite funderingar över detta när jag började vara på denna sajt då flera verkar ha en mera tveksam inställning till operationer än vad jag har, att det kan mer påfrestande för råttan än vad jag egentligen kanske har trott, funderat på eller övervägt. Dock är en juvertumörsoperation någorlunda enkel operation och verkar inte så smärtsam, beror säkert på hur de gör det men den veterinären jag åker till gör ett enkelt ingrepp.
Man lär så länge man lever.. ingen rök utan eld.. arga katter får rivet skinn.. att fela är mänskligt..
Så länge man är medveten om sånt som går i arv och är farligt, sånt som inte går i arv och sånt som är ofarligt och går i arv så kan man troligtvis göra en sållning bland avelsmaterielet. All sorts cancer går inte i arv tex
det kan vara värt att spara ett mycket bra temperament och avla ut med någon som är sjukdomsfri för att bygga upp en linje. Men att avla på djur där många dött tidigt i tumörer och liknande kan vara lite dumt.
Qui dormit, non peccat
Starta ny diskussion